litenlangtan

Alla inlägg den 19 mars 2011

Av litenlangtan - 19 mars 2011 12:44

Idag läste Kvarnlyckans inlägg 'Min uppfattning' och kände mig träffad...


Jag har gått på en hel del om barn(upp)fostran och jag har läst böcker, pratat och frågat och vart intresserad.
Läser jag mellan raderna så är det min resa hit som format min osäkerhet kring min egna duglighet som förälder...


När kroppen sviker så tar nog psyket en stor del av smällen också. Hur ska jag veta att jag klarar av det här svåra uppdraget? Hur ska jag veta när jag ska skaffa hjälp om jag behöver det? Hur ska mitt och makens liv se ut efter lillos ankomst... Hur kommer andra förhålla sig till oss? Hur lätt eller svårt blir lillos uppväxt. Kommer vi bara överbeskyddande och klema bort hennom eller ska det bli en tuff liten krabat som klarar av minsta lilla problem galant?
Jag tänker inte på det varje dag men nu när det blir uppenbart att vi närmar oss slutet på den här resan så känner jag tvivlet.


HUR ska det här gå? Hur kan någon lämna ett barn i vår vård och tro att det ska växa upp hos oss och må bra under tiden? Vi kan ju inget om barn?!
Jag tror att det är en ganska vanlig tanke även hos dem som får barn genom magen. Att känna paniken växa lite - vad har vi tagit på oss?


De allra flesta föräldrar får ju ett litet rosa rynkigt knyte som de ska anpassa sig till. Det äter, det skiter och det sover... Och under den tiden ska de lära känna knytet och tillsammans utforska världen.


Men det enda jag vet om mitt barn är att det inte är rosa och väger max 5 kg.


När jag läser hos Helga förstår jag ofta att hon lärt sig av sin första son, han har visat vägen till hur han vill utvecklas och vad han klarar av och hur regler och rutiner ska fungera.
Jag är väl hyfsat övertygad om att vårt barn kommer göra detsamma.
kanske ska man inte bry sig så himla mycket om saker som man ändå inte kan påverka.


Men samtidigt är jag livrädd - för att saker och ting ska förändras så radikalt att vi inte orkar. Att det som vart vi i snart 5 år ska knäckas och brytas och trasas sönder...
Inte att vårt barn inte ska få det h*n behöver av oss. Näe, men jag är livrädd att barnet ska slå in en kil mellan mig och maken och att vi ska tappa lust och ork att vara ihop.


Det som vart så viktigt mellan oss - det som jag hyllar och gläds över i vår relation är att vi alltid kunnat prata med varandra. Att vi vågat lufta saker som är tunga och jobbiga. Att vi haft stöd av varandra när det vart svårt. Maken hade en psykiskt tung period och ibland tänkte jag att "men FAN skärp ihop dig" men sen tog jag ändå honom i famnen och klappade på honom och sa att allt skulle ordna sig. Han grät och var rädd och jag var nästintill kall men väldigt lugn. Det gick över och han har gradvis kunnat komma ifrån sina tankar. Jag är stolt över honom som klarat av det - stolt över oss som gick igenom den tunga biten tillsammans.
Samtidigt med hans jobbiga hade jag det själv väldigt jobbigt med alla tankar och funderingar kring IVF och barn och framtid, sorgen över kroppen som inte dög, känslan av att vara ensam, utsatt och skruttig.
Att vara utanför i gemenskapen med vännerna och deras barn. Barn som gjorde sina föräldrar till maskiner - barn som gjorde sina föräldrar till främlingar för varandra och barn som slutligen fick två hem och två uppsättningar av allt och två separata familjer...


Jag vill helst inte hamna i det där - jag kommer ju själv från ett splitrat hem... Hur blev det så? Pappa svek och mamma tappade tilliten. Skilsmässan kom som ett brev på posten. Jag var 11.

Min fd vän A har barn som är 5 och 2... föräldrarna har nu separerat.
Min favoritbloggerska har en dotter på 4, de har nu separerat och deras tös bor 1 vecka hos mamma och 1 vecka hos pappa.


Det är det här jag vill förhindra  - genom att samtala med min man om hur jag tänker och iaktar och läser mig till saker kring barn. Vi får aldrig tappa samtalet. Vi får aldrig sluta utvecklas tillsammans. Jag kan lära mig språk, skola om mig, gå på handarbetskurser eller vad som - maken kan börja utöva kampsport, gå på lina, skaffa häst... alltså det handlar INTE om vad vi som individer vill göra med våra liv. Det handlar om vilken del vi vill ha i vår familj. Som vi snart äntligen ska bli...


Vi får aldrig tappa tilltron till det goda samtalet. Till att våga dela vårt innersta med den vi måste kunna lita på allra mest.
Jag har inte tilltro till varken min mamma eller min pappa - därför är tilltron till min man och vårt gemensamma liv väldigt viktigt för mig.
Jag har ingen vuxen förutom min man som jag anförtror mig helt och fullt åt. Ändå är jag en öppen person. Mina vänner vet mycket om mig - men inte allt.


Jag har en massa småsyskon och har i rätt många år nu hängt med mina vänners barn. Maken är inte alls så van vid barn - men vårt utgångsläge gör ju att vi har alla chanser att bli lika nära vårt barn eftersom vi kommer vara i närkontakt med lillo båda två precis lika mycket de första 5-9 veckorna.
Därför försöker jag starta upp lite tankar i huvudet på maken nu så här innan. Att kunna diskutera situationer och tankar rätt och slätt. hur tänker du i fråga om...
Nån på jobbet berättade om... och då tänkte jag att så kan man tänka...
Vi vill vara samspelta och delaktiga i vårt barns liv - säkert kommer mycket efterhand och helt naturligt. Men jag hade nog blivit mer oroad av en familj med barn som aldrig läst en bok om barn och vanliga frågeställningar och problematik... Och det är nog inte helt ovanligt det heller...


Nu vet jag inte vart jag vill komma med allt det här. Vi är alla olika och det är fantastiskt att vi får lov att vara det...
Jag fick plötsligt bara helt andra ord på min tvivel - och såg en chans att utveckla dem på ett nytt sätt...








ANNONS
Av litenlangtan - 19 mars 2011 09:45

Trots att vi inte har vår lillo än så har vi ju faktiskt lyckats skaffa oss en del barnrelaterade saker redan. Vi har en säng med sånna där vyssanlull-klossar under (kostnad 0:-) vi har en vagn (kostnad 900:-) vi har en matstol (kostnad 50:-) och vi har ett litet möblemang att leka vid (kostnad 0:-) - vidare har jag en stor balja med leksaker (kostnad totalt ca 300:-) och en byrå (kostnad 0:-) som är full med barnkläder (kostnad totalt 800:- kanske). Slutligen har jag köpt en ny bärsele - kostnad ca 700:- (bra andrahandsvärde på!) och en babymonitor - som funkade sådär för 250:-...


Tja, vi har ju förvisso räknat ihop några tusenlappar på vårt o-befintliga barn redan - men det är ju faktiskt INGENTING mot vad det kostar att adoptera. Vårt land är ju också ett dyrt land (fast jag hittade då rakt inga 'billiga' länder heller)


Skulle man fundera på vad vårt barn kommer kosta under sin livstid så blir man alldeles matt.
Jag tycker iofs att Maja Gräddnos har ett bra sätt att beskriva det här med "dyra barn" - hon har en IVF-tös som hon kallar för 'gucci-unge' och en "hemmaskruvad IKEA-unge"... Vår unge blir en 'Gucci' helt klart men vi kan inte slå in den i det dyraste hela tiden för den var så dyr att skaffa :-D
Därför tror jag på att köpa begagnat och ärva, låna och leta second hand.
2-barnsmamman berättade för mig att de inte köper så värst mycket till sina tjejer. De önskar dem aldrig saker/kläder i present och till jul. De FÅR i överflöd ändå. Och uppskattar barnet det de får? Näe, de är ju faktiskt så vana vid att det bara finns där... Att kasta, krossa, bryta, släpa, hacka, stampa och slänga runt med...
iaf de allra första åren... de har ju inte vett att leka försiktigt och är inte rädd om sakerna alls...


Behöver barnet de här dyra köns-stereotypa leksakerna? Näe, det gör de inte. Med väldigt små medel kan man fånga sina barns intressen - vad jag aldrig ska tumma på däremot är kultur och böcker, musik och film...


Jag gillar idén med att göra enkla pyssel tillsammans, förvandla makaroner och målarfärg till ett fantastiskt konstverk, klippa tyger och tapeter till smakfulla former och måla tusen teckningar som ska hänga överallt! Jag tror att upplevelser och att hitta på något tillsammans är mer värt än dyra märkesleksaker. Jag är glad att vi bor litet så vi inte får plats med att ha saker i överflöd - än så länge har vi rum MEN snart kommer lillo och då börjar materialjakten... :-D


Att ha barn ÄR en slags 'materialsport'... De vuxna intresserar sig för heminredning, ny teknik och snygga ting - då blir nästa steg att forma barnens intressen och känsla för smak redan i vaggan. Är det bra? Är det klokt?



Finns det någonting till barn som inte ruskigt dyrt? Självklart finns det en aspekt med i detta - barnsäkerhet. Saker ska inte gå sönder bara man tittar på dem och det får inte vara farligt - men måste det vara så snuskigt dyrt?


Jag minns iofs vad 2barnsmamma skrev på sin blogg i julas när det frågades vad hennes barn önskade sig i julklapp: storan önskade sig strumpbyxor och lillan önskade sig paket...
Billiga i drift är barnen och totalt kravlösa... Annat var det med en kompis till min bror - deras äldsta tös ville ha en häst eller en iPhone - fick hon inte det så kunde det vara... Då ville hon inte ha några julklappar. Jag vet faktiskt inte hur det slutade men jag hoppas hon inte fick som hon ville...


Jag minns att du Hanya skaffade en hel drös med saker redan under tiden ni höll på med er hemutredning - jag tänkte att det var lite cockobananas att köpa en hel massa kläder och saker innan man visste vad det skulle bli - men jag har faktiskt tagit efter!
Jag har ju köpt en hel massa kläder och saker lite pö om pö - istället för att skriva en lista på saker och känna mig galet pressat under de där 3-4 veckorna som man har på sig mellan BB och RB - det kommer bli stressigt nog ändå! Då är det skönt att ha säng/kläder/matstol/vagn osv...
Det stora vi saknar nu är en badbalja, madrass till spälsängen, bilbarnstol och skor och ytterkläder (om lillo behöver skor) och eventuellt nån form av skötbädd. Men det är ju hanterligt och inte några dyra saker -
Det blir i princip INGA nya saker men välnötta smarta prylar!


Något vi aldrig kommer tumma på är kulturbiten - film, musik och böcker! Det kommer lillo få i drivor!


Hur tänker ni andra - är nytt bättre? Vad får det kosta? Vad var ditt bästa köp innan? Vad har ni köpt men aldrig använt?


 



ANNONS

Presentation


Jag blev mamma genom adoption. Bloggen startade 2010 med hemutredningen och fortsatte med en lång väntan på... ja vem skulle det bli?
Nu skriver jag om stort och smått om vardagen med en son född sommaren 2011 och hans lillebror som kom till oss 2013.

Följ blog

Följ litenlangtan med Blogkeen
Följ litenlangtan med Bloglovin'

Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28
29
30 31
<<< Mars 2011 >>>

Arkiv

Besökare sen 2011-07-01

Senaste inläggen

Kategorier

Fråga mig

1 besvarad fråga

Länkar

Vill ha barn

 

Sök i bloggen

Tidigare år

RSS

Besöksstatistik

Buzzador blog


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se