litenlangtan

Direktlänk till inlägg 19 mars 2011

Min rädsla

Av litenlangtan - 19 mars 2011 12:44

Idag läste Kvarnlyckans inlägg 'Min uppfattning' och kände mig träffad...


Jag har gått på en hel del om barn(upp)fostran och jag har läst böcker, pratat och frågat och vart intresserad.
Läser jag mellan raderna så är det min resa hit som format min osäkerhet kring min egna duglighet som förälder...


När kroppen sviker så tar nog psyket en stor del av smällen också. Hur ska jag veta att jag klarar av det här svåra uppdraget? Hur ska jag veta när jag ska skaffa hjälp om jag behöver det? Hur ska mitt och makens liv se ut efter lillos ankomst... Hur kommer andra förhålla sig till oss? Hur lätt eller svårt blir lillos uppväxt. Kommer vi bara överbeskyddande och klema bort hennom eller ska det bli en tuff liten krabat som klarar av minsta lilla problem galant?
Jag tänker inte på det varje dag men nu när det blir uppenbart att vi närmar oss slutet på den här resan så känner jag tvivlet.


HUR ska det här gå? Hur kan någon lämna ett barn i vår vård och tro att det ska växa upp hos oss och må bra under tiden? Vi kan ju inget om barn?!
Jag tror att det är en ganska vanlig tanke även hos dem som får barn genom magen. Att känna paniken växa lite - vad har vi tagit på oss?


De allra flesta föräldrar får ju ett litet rosa rynkigt knyte som de ska anpassa sig till. Det äter, det skiter och det sover... Och under den tiden ska de lära känna knytet och tillsammans utforska världen.


Men det enda jag vet om mitt barn är att det inte är rosa och väger max 5 kg.


När jag läser hos Helga förstår jag ofta att hon lärt sig av sin första son, han har visat vägen till hur han vill utvecklas och vad han klarar av och hur regler och rutiner ska fungera.
Jag är väl hyfsat övertygad om att vårt barn kommer göra detsamma.
kanske ska man inte bry sig så himla mycket om saker som man ändå inte kan påverka.


Men samtidigt är jag livrädd - för att saker och ting ska förändras så radikalt att vi inte orkar. Att det som vart vi i snart 5 år ska knäckas och brytas och trasas sönder...
Inte att vårt barn inte ska få det h*n behöver av oss. Näe, men jag är livrädd att barnet ska slå in en kil mellan mig och maken och att vi ska tappa lust och ork att vara ihop.


Det som vart så viktigt mellan oss - det som jag hyllar och gläds över i vår relation är att vi alltid kunnat prata med varandra. Att vi vågat lufta saker som är tunga och jobbiga. Att vi haft stöd av varandra när det vart svårt. Maken hade en psykiskt tung period och ibland tänkte jag att "men FAN skärp ihop dig" men sen tog jag ändå honom i famnen och klappade på honom och sa att allt skulle ordna sig. Han grät och var rädd och jag var nästintill kall men väldigt lugn. Det gick över och han har gradvis kunnat komma ifrån sina tankar. Jag är stolt över honom som klarat av det - stolt över oss som gick igenom den tunga biten tillsammans.
Samtidigt med hans jobbiga hade jag det själv väldigt jobbigt med alla tankar och funderingar kring IVF och barn och framtid, sorgen över kroppen som inte dög, känslan av att vara ensam, utsatt och skruttig.
Att vara utanför i gemenskapen med vännerna och deras barn. Barn som gjorde sina föräldrar till maskiner - barn som gjorde sina föräldrar till främlingar för varandra och barn som slutligen fick två hem och två uppsättningar av allt och två separata familjer...


Jag vill helst inte hamna i det där - jag kommer ju själv från ett splitrat hem... Hur blev det så? Pappa svek och mamma tappade tilliten. Skilsmässan kom som ett brev på posten. Jag var 11.

Min fd vän A har barn som är 5 och 2... föräldrarna har nu separerat.
Min favoritbloggerska har en dotter på 4, de har nu separerat och deras tös bor 1 vecka hos mamma och 1 vecka hos pappa.


Det är det här jag vill förhindra  - genom att samtala med min man om hur jag tänker och iaktar och läser mig till saker kring barn. Vi får aldrig tappa samtalet. Vi får aldrig sluta utvecklas tillsammans. Jag kan lära mig språk, skola om mig, gå på handarbetskurser eller vad som - maken kan börja utöva kampsport, gå på lina, skaffa häst... alltså det handlar INTE om vad vi som individer vill göra med våra liv. Det handlar om vilken del vi vill ha i vår familj. Som vi snart äntligen ska bli...


Vi får aldrig tappa tilltron till det goda samtalet. Till att våga dela vårt innersta med den vi måste kunna lita på allra mest.
Jag har inte tilltro till varken min mamma eller min pappa - därför är tilltron till min man och vårt gemensamma liv väldigt viktigt för mig.
Jag har ingen vuxen förutom min man som jag anförtror mig helt och fullt åt. Ändå är jag en öppen person. Mina vänner vet mycket om mig - men inte allt.


Jag har en massa småsyskon och har i rätt många år nu hängt med mina vänners barn. Maken är inte alls så van vid barn - men vårt utgångsläge gör ju att vi har alla chanser att bli lika nära vårt barn eftersom vi kommer vara i närkontakt med lillo båda två precis lika mycket de första 5-9 veckorna.
Därför försöker jag starta upp lite tankar i huvudet på maken nu så här innan. Att kunna diskutera situationer och tankar rätt och slätt. hur tänker du i fråga om...
Nån på jobbet berättade om... och då tänkte jag att så kan man tänka...
Vi vill vara samspelta och delaktiga i vårt barns liv - säkert kommer mycket efterhand och helt naturligt. Men jag hade nog blivit mer oroad av en familj med barn som aldrig läst en bok om barn och vanliga frågeställningar och problematik... Och det är nog inte helt ovanligt det heller...


Nu vet jag inte vart jag vill komma med allt det här. Vi är alla olika och det är fantastiskt att vi får lov att vara det...
Jag fick plötsligt bara helt andra ord på min tvivel - och såg en chans att utveckla dem på ett nytt sätt...








 
ANNONS
 
TeachGirl

TeachGirl

19 mars 2011 20:47

Bra skrivet med mycket tankar. Det är jätteläskigt att tänka på att vi snart ska vara ansvariga för två små människor. Men det kommer att gå galant för både er och oss!

http://varforinteviocksa.blogspot.com

litenlangtan

19 mars 2011 22:04

Tack - det kommer som du skriver gå fint - men det är skönt att inte bar ajag känner lite oro :-D

 
Hedda

Hedda

19 mars 2011 21:08

Det är funderingar som även jag har i väldigt hög grad, och som jag tror finns även hos många som ska få biobarn. Man VET ju faktiskt inte hur man blir som förälder innan man är där. Men jag tror det är jättebra att söka förebilder omkring sig och att vara påläst kring hur barn fungerar, även om man har barnvana. Då har man gjort det man kan. :) Tycker det låter som väldigt bra förutsättningar att du och maken har bra kommunikation. Kram.

http://heddasdagbok.wordpress.com

litenlangtan

19 mars 2011 22:03

Tack Hedda, skönt att höra att fler har "skräckblandad" förtjusning inför föräldraskapet! Och visst är det skönt att få från alla kanske till att känna att "det blir nog..."! :-D

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av litenlangtan - 13 januari 2017 14:33

Oj vad länge sen jag bloggade. Det har vart sååååå mycket annat; försäljning av lägenheten, flytten, strul med jobbet, stök på hemmaplan, halloween, jul och nyår och är det ett nytt år och jagtänkte faktiskt på bloggen för någon vecka sen för att jag...

Av litenlangtan - 2 maj 2016 07:15

Just det. Vi är i gång med att sälja vår bostad för vi har fått en hyresrätt. Större, helt nybyggd, 5 minuter bort från vårt lilla hus. Det kommer inte vara för evigt men det är tak över huvudet tills vi hittat det hus vi vill ha. Jag, som är kontrol...

Av litenlangtan - 1 maj 2016 21:56

Är ganska säker på att en av mina ungar hatar mig just nu... Inget funkar, inte ens enkla vardagssaker som vi gjort 100 000 gånger tillsammans. Vi blir ovänner om allt och hans bruna ögon blixtrar... Idag skulle vi gå på bio på stan men det v...

Av litenlangtan - 23 april 2016 06:25

Kl är 06.18 och jag ligger i ungarnas rum med en snusande sovande unge på var sida. Tänk att jag blev mamma ändå, till inte mindre än två fantastiska barn! Tänk att vi är en familj, med allt vad det innebär! En lite mer tänkare, grubblare som mest är...

Av litenlangtan - 31 mars 2016 15:32

Igår hade vi en riktigt rövnatt, Stora hostar och hostar, Lilla fick krupp och vaknade rädd och ledsen och hade svårt att andas såklart! Vi fick rätsida på andningen och jag la mig brevid honom i deras sovrum. Somnade om och sov till ca 5. Då kom Sto...

Presentation


Jag blev mamma genom adoption. Bloggen startade 2010 med hemutredningen och fortsatte med en lång väntan på... ja vem skulle det bli?
Nu skriver jag om stort och smått om vardagen med en son född sommaren 2011 och hans lillebror som kom till oss 2013.

Följ blog

Följ litenlangtan med Blogkeen
Följ litenlangtan med Bloglovin'

Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28
29
30 31
<<< Mars 2011 >>>

Arkiv

Besökare sen 2011-07-01

Senaste inläggen

Kategorier

Fråga mig

1 besvarad fråga

Länkar

Vill ha barn

 

Sök i bloggen

Tidigare år

RSS

Besöksstatistik

Buzzador blog


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se