litenlangtan

Alla inlägg den 22 mars 2011

Av litenlangtan - 22 mars 2011 22:44

Maken och jag berättar dagens positiva, äter I köket, håller handen i soffan och sover nära utan öronproppar ( han påstår att JAG snarkar ibland) och allt känns på topp! - Det känns som i början, när vi träffades, sa jag. Som innan vi visste att vi inte kunde få barn. När allt var spännande, nytt och förväntningarna var höga! Lite som att börja om... Absolut som att lämna saker bakom sig och knyta ihop saker... Det känns skönt och bra. Igår konstaterade vi att vi har det bra som startar upp vår familj tillsammans med våra män. Vi har möjlighet att tillbringa ett par månader tillsammans innan jobbet kallar dem tillbaka. Och anknytningen kan grundmuras för båda lika bra från början. Nu längtar jag så galet mycket! Ring!

ANNONS
Av litenlangtan - 22 mars 2011 16:13

Hur kan det komma sig att de där böckerna BARA finns i en rosa och en blå variant där det ska sättas in foto på magen och förlossningen återberättas och det handlar om hur illa mamma mådde osv. Det har funnits jättefina böcker även för oss som adopterar men jag har inte vart smart nog att köpa när jag sett nån. Nu verkar det inte finnas några alls... Jag har i smyg önskat mig en i present i minst 1 1/2 år och därför inte köpt nån själv... Och nu kan det vara försent... Av ett infall gick jag in i vår bokhandel hemma och där fanns ett skavt och tummat ex av en bok som heter "Baby Bird Universe" som är en Fyll-i-bok för alla... 150:- skulle de ha så det var på vippen att jag satte tillbaka den - men jag tänkte att jag kunde fråga om det kanske kunde finnas något alternativ att beställa hem. Expediten blev kanske lite förlägen när jag spydde lite galla över alla böcker om gravidmagar och illamående - det ser ju inte ut så för alla...Boken blev min för 50:- och jag ska undersöka möjligheterna att göra en egen bok!

ANNONS
Av litenlangtan - 22 mars 2011 15:32

Blev presenterad för en ny säljare inom koncernen... Berättade att jag förväntar mig att gå på mammaledighet snart och får veta att han är pappa till inte mindre än 3 tjejer! En från Sri Lanka, en från Indien och en från Kina... Kul!

Av litenlangtan - 22 mars 2011 06:54

Har du nån gång mött en människa som är trasig på insidan på ett sätt som är omöjligt att begripa?
Det har jag...
Jag berusades av den personens sinnesnärvaro, dess kunskap om livet, dess tragiska berättelser och alla de där upplevelserna och historierna som verkade facinerande.
Jag uppslukades av personens längtan efter att känna sig hel och och jag trodde jag kunde hjälpa.


Det var mitt misstag - att jag med mina goda intentioner trodde mig kunna göra någon skillnad. Jag föll för honom och hans uppenbarelse.
Han fick mig fast - det var väldigt svårt att värja sig och jag visste att jag kunde göra honom gott. Mina avsikter var inte onda utan tvärtom. Jag ville finnas där för honom och göra det jag kunde - för något litet kunde jag alltid göra.
Men jag möttes av misstro, skuldbeläggning, irritation, ångest, svält och manipulation.


Han snärjde mig och förvred mina tankar och min tro på mig själv. Snart mådde jag dåligt av att vara någon annanstans än i hans närhet. Men där kunde jag ändå inte slappna av. Han pratade bara om andra - bättre kvinnor... Jag var väl inget att ha. Men i brist på annat kunde jag få komma dit - för att stilla mitt eget begär efter hans närhet.


Vår relation varade inte så länge - men jag var redan beroende - av hans närhet - även om jag inte dög åt någon - inte ens honom... Men jag kände mig ensam i världen just då och blev ett perfekt offer för honom att sätta klorna i. Jag kunde inte känna mig duglig på något sätt och det var tillfredställande för honom att trycka ner mig - för då kände han sig bättre...


Under något halvår träffades vi - jag mådde sämre och sämre - mitt beroende av honom blev större och större och han sjönk längre ner på sin egen stege. Efter ett gigantiskt gräl - jag kan inte minnas att jag någonsin varit så arg på någon - slutade vi tala med varandra...


Men hans ord ringde i huvudet på mig och jag var inte längre mig själv. Jag var ju ingenting, jag dög väl inte till nåt eller nån... Jag var helt värdelös...
Han hade aldrig slagit mig, hotat mig, knuffat eller burit hand på mig - men jag var jävligt rädd för att träffa honom. Jag skämdes för den jag blivit, skämdes för att jag var så svag och blev så fötrollad av en så hemsk person... 

Efter ett tag hörde jag att han flyttat från stan. Men det hjälpte inte mig. Jag gömde mig och trodde mig se honom överallt på stan. Jag scannade av alla gator och torg ifall han skulle vara där. Jag hade en klump i magen den helgen när hans favoritband spelade på en scen på Heden...
Jag hatade mig själv och den jag blivit, hur lågt jag hade sjunkit och hur svag jag var efter hans manipulering.

Jag drog mig undan människor jag tyckte om, jag kände mig ovärdig att vara omtyckt och älskad - en sån patetisk människa som jag... Så svag och så liten.


Vi har aldrig återsett varandra men det tog mig låååång tid att bli kvitt de här tankarna om mig själv. Jag hade behövt något eller någon som lyfte upp mig - då hade det kanske gått lite fortare att resa sig och börja tro på sig själv igen. Men jag fick ta de små stegen själv - jag hittade en grupp med männskor som hade hamnat på samma ställe så vi hjälpte varandra - vilket blev min räddning.


Jag jobbade mycket med affirmation - att bejaka mig själv, att se mina positiva sidor. Att belöna mig själv. Att försöka undvika att hamna i situationer där jag återigen blev svag.

När det kom till nya relationer har jag hela tiden sett det som att när jag är redo för att träffa någon - då kommer jag att göra det. Jag har länge funderat över vad jag ville skulle genomsyra denna nya relation och vad som skulle vara avgörande och viktigt.

Den dagen jag träffade min nuvarande man kände jag att jag äntligen var hemma. I mig själv, i min självkänsla och i mitt självförtroende.
Jag var lycklig över att leva och kände mig äntligen fri från de negativa tankar som jag tagit för mina...
Vi blev följeslagare på livets väg och det var vi som var gjorda för varnandra.


Det är väldigt lätt att rycks med av dystra och negativa känslor. Det är enkelt att tro att det är så verkligheten ser ut. Det är enkelt att tro att man gör någon en tjänst för att man anpassar sig och man tror sig finnas där i dennes nöd och tar på sig den som sin egen.
Både jag och min man vet det här. 

Men vi har båda gått vidare - mot något helt annat. Mot den ljusa sidan av livet - där det bor kärlek, lust och liv.
Vi har haft vårt eget privata lilla skit i hörnet av vårt annars så fina liv.
Det har vart tungt emellanåt och visst har jag tvivlat på om vi ska få bli en familj. Visst har avundsjuka och missunsamhet grytt hos mig - det är helt naturligt att det uppstår när man är fast på samma plats år efter år och hela världen rör sig runt om en... 

Men nu är det inte långt kvar tills vår längtan är över för den här gången... Hoppas det ringer snart!


   
 


 

Presentation


Jag blev mamma genom adoption. Bloggen startade 2010 med hemutredningen och fortsatte med en lång väntan på... ja vem skulle det bli?
Nu skriver jag om stort och smått om vardagen med en son född sommaren 2011 och hans lillebror som kom till oss 2013.

Följ blog

Följ litenlangtan med Blogkeen
Följ litenlangtan med Bloglovin'

Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28
29
30 31
<<< Mars 2011 >>>

Arkiv

Besökare sen 2011-07-01

Senaste inläggen

Kategorier

Fråga mig

1 besvarad fråga

Länkar

Vill ha barn

 

Sök i bloggen

Tidigare år

RSS

Besöksstatistik

Buzzador blog


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se