Igår klurade jag på det faktum att jag mår rätt bra nu - även om jag fortfarande inte har lillo här hos mig. Men att min tillvaro är bra, jag är förnöjd. Jag känner mig lycklig - i mig själv och av mig själv...

Ingen har svingat sitt trollspö över mig utan det har nog vart en rad olika händelser som gjort att jag känner mig på bra humör och en känsla av att allt blir bättre och bättre...

Jag frågade maken om han trodde att det berodde på att lillo äntligen är på väg och att jag kan se ljuset i barnlöshetstunneln ELLER om det är för att jag plötsligt blev varse om hur min omgivning påverkas av mitt mående och mitt humör - under hela september förra året var livet väldigt jobbigt - för att sen bli bättre. Dels att jag blev medveten om min utstrålning och att min otillräcklighet skiner igenom hur jag än gör. Dels att jag måste rycka upp mig själv ur träsket. Det finns ju ingen eller inget annat som kommer fixa det åt mig. Jag skulle bli en urusel mamma till lillo om jag fortsatt må som jag gjorde...

Men det faktum att vi kom fram i köerna redan i början på november och att vi fick skicka iväg våra papper och att vi nu väntar på BB har hjälpt till såklart.
Ett grymt bevis på det är ju faktiskt den här känslan jag fick i förra veckan - när en gammal klasskamrat visade sig vara gravid. Jag blev först lite deppig över att återigen bli omsprungen - men jag vände det snabbt - när jag insåg att jag kommer få en nybliven mamma att umgås med! :-D

Det kändes stort på något sätt. Att inte längre se mig själv som ett offer för omständigheterna - utan mer som en jämlike.
Det var ändå lite smärtsamt att svara på frågorna i enkäten jag länkade till häromdagen. Det sitter inte så långt in - utan faktiskt ganska ytligt...

och jag vet inte hur jag skulle uppleva det om någon av mina nära vänner plötsligt visar sig vara gravid. Jag hoppas att jag kan ta det på ett bra sätt och se deras glädje och dela den...