Förra lektionen var jag nästan gr¨åtfärdig... för det är då himla svårt. Men nu idag kändes det bättre. Lite repetioion och lite mer sånt som är mer enkelt att begripa och greppa.
Fast jag var så trött och less innan men jag tog mig ändå dit och när det var klart kändes det bra.

Nu ska jag ägna resten av kvällen åt att göra en gloslista och en lista med fraser jag lärt mig. måste öva på siffror också...

Är så himla glad för Teachgirl som idag fått resebesked! De kommer snart snart ha sina pusselbitar hos sig och bli en familj! Så häftigt!

Jag har en bra vecka och en dålig vecka på jobbet - så är det bara...
Rimligtvis borde min bra vecka vara den som innehåller sovmorgon och 4 dagars arbetsvecka men det är tvärtom. Jag stiger alltså hellre upp 05.30 och jobbar 6-dagarsvecka än tvärtom. Jag funderar allvarligt på vad det beror på och det finns bara ett svar.

Märkliga kollegan.

Jag orkar inte mer snart...
Jag kan vara på hur bra humör som helst men när han går omkring och mumlar för sig själv eller ska berätta en historia om nån kund och börjar i mitten av historien eller när han blir uppmanad att göra något och det tar en hel dag för honom att göra det osv osv...

Det är nog ändå så att "felet" ligger hos mig. Han har ju inga problem med att han är som han är och ser liksom inget fel i sin uppenbarelse. Men jag pallar snart inte mer... jag blir irriterad, trött i huvudet, får huvudvärk och ett sjuhelsikes humör - och stör mig som fan på honom och hans sätt att prata och jobba... Alla säger att han är så snäll osv - men jag står snart inte ut för hans babbel får mig att bli galen. 
Samtidigt så känner jag att de dagar jag bärjar tidigt då har större delen av dagen gått och jag har oftast något jag måste göra på kontoret som

jag kan göra för att "smita undan" honom. Jag orkar inte stå ute hos honom och lyssna på hans tjatter. För han har absolut noll och ingenting att berätta som får mig intresserad. Jag drar mig hellre undan och försöker vara för mig själv för att slippa honom. 
Det låter hemskt men det är så jag känner... Jag njuter av att stå i min ensamhet och få vara ifred - trots att jag har så få arbetskompisar. Det är det som är... Men jag står inte UT!

Jag måste ta upp det här med chefen...

Ihållande regn och 7 plusgrader ute när jag gjorde löparpremiär idag...

Svägerskan som nog aldrig sprungit mer än till bussen tagit sig ut i spåret och har tjejmilen som mål var en nagel i ögat på mig sen förra veckan. Kan hon så kan väl jag. Och jag har faktiskt längtat ut. Och nu när det var "nya tag" som stod på schemat så fick jag väl bestämma mig.
Maken sa dessutom igår att 'går du ut i regn så känns det lättare nästa gång när det kanske är uppehåll'.

Så jag satte klockan nån timme tidigare i dag och gav mig ut. Ca 3 km blev det iaf och jag hade nog mer att ge. Men det är ingen idé att förta sig första rundan - då är det lätt att det inte blir nån mer...

Mannens ord om att jag skulle kunna hänga med på deras långpass ringer nån stans bak i huvudet - det hade vart så kul om du kunde följa med...
Men tja, jag vet inte - att kuta flera mil känns inte som min pryl helt enkelt. Men milen är fortfarande ett mål. Jag ska tamigfan göra det.

Mitt knä spökar lite nu så jag har satt mig på kontoret. Nu ska jag skriva en ekonomisk rapport om mars månad och sen göra fakturor. Spanska ikväll efter jobbet. Försöka boka in ett enskilt möte på försäkringskassan så att man med säkerhet kan få igång föräldrapeng när man kommer iväg. Just idag har de tekniska problem med allt så det gick inte att boka något möte nu.

Har bokat in en träff med vän som lämnat stan på lördag. Det ska bli så mysigt att göra en second hand runda med henne på lördag. Glad är jag för det!