Jag var först såklart. A visade mig runt i sin nya bostad och vi talade lite granna om separeationen och att de inte var helt på det klara med hur de skulle göra (skiljas eller inte fattade jag det som) - de går i familjeterapi nu och det var jobbigt. Det borde de gjort för länge sen var A's kommentar. Sen ringde det på dörren och nästa person kom och det lite fötroliga mellan mig och A var brutet. Däremot så frågade E genast om vi 'hört något'.

Lite sådär underförstått så borde det vara adoptionen hon frågade om tänkte jag men jag frågade ändå om hon menade just det...

Så pratade vi lite om det. Att det var dyrt, att jag inte ska ta nån semester förrän vi får BB, att vi ska vara 6-8 veckor i landet. Att försäkringskassan är kassa även när man har biobarn. Att vi får lika många föräldradagar som vid biologisk födsel. Att vi nu bara väntar på det magiska samtalet. Och att vi inte vet när det ska komma...

Så kom vi in på allt möjligt annat. A talade sig rosig och lyrisk om sitt jobb. Vi pratade om gemensam vän som väntar tvillingar och komplikationerna där... Vi talade om E's jobb och hennes husdjur och sen pratade vi om fikabröder och parkering och tja allt möjligt...

Sen snackade vi en himla massa om möhippan såklart. En 3:e person dök upp och när vi snackat och antecknat ner allt så bestämde vi ett preliminärt datum. Och jag räknade på att det ligger 4 veckor fram ungefär.

-Tja det borde inte vara något problem sa jag, det händer väl knappast något på den här tiden...

Så frågade den tredje personen om jag hört något (hon kom senare) och jag svarade nej...

sen var det inte n åt mer med det.

Jag är faktiskt förvånad över att det kom upp och jag är förvånad över att E tog upp det. A ställer gärna frågor men inte först. Någon annan får bryta isen först och sondera "terrängen" och hur läget ligger...

Jag är vanligtvis en person som kan tala i timmar som sånt som inspirerar mig och intresserar mig. Det här är verkligen något som jag brinner för - vårt väntansbarn! Men det är svårt att gå igång ändå när det liksom inte finns plats för någon förväntansfull stämning. Och den vanligaste frasen är "vi vet inte" och "vi får se".

Glad åt att få bli tillfrågad. Nu hemma i hemmets lugna vrå och ska lägga mig nu! En arbetsdag kvar innan påsk. Nästa jobbdag lördag...

Förra året vet jag att jag var ledsen runt påsken - för att vi inte var bjudna på något alls och att mina "vänner" hade middag utan oss.
Samtidigt kände jag att jag inte ville vara där - för vi har kommit isär och vi ställer ju inte upp för varandra och saker som berör mig pratas det inte alls om. Vi låtsades stenhårt att allt var som vanligt. Fast jag så väl visste i hjärtat att så var det inte.

Ofta när jag har något över mig så gnager saken i min kropp. I ryggen av alla ställen. Tankarna mal i bakgrunden och jag kan vara lättirriterad och känna mig ledsen - utan att jag egentligen har vart med om något.
Men olustkänslan finns där och skapar spänningar.

I år ska jag jobba på påskafton, vi har inga speciella planer och kanske kommer några vänner över och grillar lite - helt opretantiöst... 
men det känns helt okej att vi inte har planer. Det gör inget att vi inte är bjudna på något särskilt eller så. Det fungerar fint för det är på ett annat sätt nu...

Vad är det då som gnager på mig? Jo att vi ska träffas hos A idag - i hennes nya lägenhet där hon numera bor själv med barnen varannan vecka. Att hon separerar har jag läst mig till och frågat R om - det är inget hon delat med sig av till mig.

Den person som var väldigt viktig för mig för många år sen finns inte mer. Hennes expojkvän jag har ett lättsamt "förhållande" till och hennes mamma har jag jag hjärtligt diskusioner med. Men med henne är det stopp. Den man hon separerat ifrån är inte heller något att sakna...

Trots att vi inte umgås längre och att det inte finns något att bygga på eller begrava och gå vidare kring så känns det jobbigt, olustigt, trist. 

Det är inte bara hon som gör det obekvämt och mindre kul att planera en möhippa. Det kommer kanske ett par "vänner" till dit ikväll men jag misstänker att ingen av dem kommer komma på tanken att fråga mig hur jag mår, vart vi är i vår process eller vad som händer härnäst och hur det känns just nu i väntans tider...

För jag har inte basunerat ut det för dem. De är inga personer jag träffar så ofta längre. de är mitt uppe i sina familjeliv och vi har väl kanske medvetet dragit oss undan eftersom det gjort ont att inte kunna vara som de...
De var närvarande på vårt bröllop. Det vet att vi ville gifta oss för att ha möjlighet att adoptera. De har träffat mig några gånger här och där sen dess och vi är vänner trots att vi inte umgås jätteflitigt... 
Men jag har svårt att tänka mig att de kommer fråga något om hur det går... 
A var ju den som senast hörde mig berätta något om detta vad jag vet. Samtidigt är hon den sista som skulle ta upp det med mig...

Nu är den här dagen snart slut. Har fått mycket gjort faktiskt. Grubblar över kvällen såklart men ska försöka roa mig på år lokala second hand en sväng på vägen hem...

 
Tänk om det fanns en enkel lösning? 

Jag är väl den som flera gånger redan uttryckt att jag är otålig och att det går långsamt och inget händer i den här processen. Dagarna går och de går fort - redan onsdag och snart är det påskafton - och påsken som var så sen i år! :-D

Men igår sa min man för första gången att han började bli otålig!
Gulle han.
Men klok och smart som han är sa han i samma sekund att det som var bra med vår väntan är ju att vi går mot sommaren. Det händer alltid saker och det finns mängder med kul aktiviteter och roliga upptåg...

-Det hade vart så mycket värre om det gick mot hösten och dagarna blir korta och kvällarna kalla...

Men kan det inte hända nåt nu, för vem som helst av oss som väntar. Det känns som om saker och ting har avstannat... Varför då?

Sant så. Igår när jag kom hem från jobbet snörde jag på mig löparskorna och stack ut på en runda. Jag njöt av vitsipporna, fåglarna och allt det gröna! 4 km blev det lite drygt och det gick bra! Så himla skönt efter!

Sen sydde jag lite medans mannen kollade på TV. Jag är förmodligen inte den enda som inte gör klart alla projekt - den där förvaringen för blöjor mm ligger i en låda och blir kanske aldrig klar. Men igår sydde jag saker som jag tänkte försöka sälja på megaloppisen i Majorna som jag var med på förra året. Jag hade med lite hemsydda börsar och mobilfordal och de gick faktiskt åt. Ska nog försöka att bara ta med egna saker den här gången och inga begagnade prylar. De gick la sådär...

Om jag orkar syr jag några uppsättningar mjuka klossar till barn också - det är ganska pilligt men de blir så fina och är roliga presenter till små barn.

Vårt "sommarbarn" dök upp igår och hon trivs visst inte så bra på den ort hon bor och pluggar just nu så jag hörde mig för hur hon hade planerat för hösten. Hon vill flytta tillbaka och börja jobba heltid. Och hon går jättebr ihop med både märkliga kollegan och äldre kollegan. Därför ringde jag omedelbart till min chef och talade om att hon var intresserad av att jobba som vikarie för mig. Så. Nu har jag gjort det som jag kan göra för att påverka min situation. Jag tänker inte lägga mer energi på att jaga en ersättare och styra om i det som inte är min uppgift. Härmed skiter jag officiellt i vem som får hoppa in för mig.
Skönt!

Älskar våren! Bilden är lånad från Internet