Många gånger väljer man automatiskt bort att prata om sånt som man vet vad man får för svar på...
Jag vet att R berättade om när det tog slut med hennes första pojkvän. När hon sökte sympati hos en vän fick hon som svar att "han var ändå inget att ha" - just för att denna vän aldrig riktigt kunnat med hennes kille. Resultatet blev ju att R inte berättade för just den här vännen om sina funderingar på X:et - hon visste ju redan vad för typ av svar hon skulle få...

Visst är vi fler som tänker och agerar på samma sätt. Jag beklagade mig inte för att lönen var slut till mamma precis när man flyttat hemifrån tex för då fick man bara nån moralkaka om att att man 'borde göra en budget och hushålla med sina pengar' och bla bla...

På samma sätt har jag erfarit en hel del "näsbrännor" under åren med A. Det var än det ena än det andra...
Jag fick liksom alltid tillbaka något som kunde betecknas som okänsligt eller som gjorde att jag kände mig sämre eller mindre eller dummare...

Tex träffade jag en kille (som visade sig vara en riktigt idiot) men det visste jag inte då, jag var förälskad och berättade om honom för henne. Han hade en militär bakgrund som hon genast opponerade sig emot...
"-De där killarna kan man ju inte lita på, de är ju helt dumma i huvudet!"
Det var hennes slutsats...

Hon kunde inte var glad för att jag träffat någon (äntligen) och höjt ett varningens finger för hans bakgrund utan dömde ut honom på förhand.
Det slutade ju inte så kul men jag gick ju inte till henne och berättade något mer om honom. Jag visste ju vad hon skulle sagt:

"-Vad var det jag sa..."

Vår vänskap tog stryk redan på den tiden (tidigt 2000-tal). I att hon alltid hade tvärtemot åsikt, att hon alltid skulle ha rätt i allt hon sa och gjorde. Vi kallade henne "prinsessan" för det var hennes sätt att vara...
Och det var lite tröttsamt - att alltid vara sämre, mindre, långsammare, den som skulle böja sig och be om ursäkt.
Jag hade svårt att säga ifrån där och då för jag hade ju ingen talan - hon hade bara tagit det hon ville ändå... Hade kanske dumpat mig för andra vänner eller nåt. Och jag var rädd att bli än mer ensam...

Vi hade nån slags jargong ett tag - vi grälade jämt om saker, som ett gift gammalt par. Våra vänner fick lyssna på våra respektive klagosånger över varandra. Vi fick båda rådet att prata med varandra - jag försökte vid några tillfällen. Men det fick aldrig önskvärd effekt. Det blev lite bättre ett tag men sen blev det bara värre igen.

Jag har grubblat mig galen över detta. Varför det gör mig så ont att inte kunna komma överens med henne. Att det alltid ska kännas som om jag gjort FEL när vi blir arga och ledsna på varandra.
Jag kan inte förklara det på något bra sätt. Jag vet inte ens om hon känner likadant där.

Men ibland har jag kommit på mig själv att bryta ner ett samtal jag haft med henne i små små beståndsdelar - varför blev det så här? Ord för ord...

Och kommit fram till att jag själv var lite likadan i en relation jag haft och det enda skäl jag kunde ange för VARFÖR jag sa och gjorde som jag gjorde var "för att jag kunde det".

Den andra personen opponerade sig inte särskilt och det kändes lite skönt att trycka till och se att jag sårade... jag var en sån person då och jag skäms över det idag...

Och vi kunde gräla om skitsaker och hon tryckte till mig - för att jag inte opponerade mig. Jag blev en ledsen hund som blev sparkad på...

Och resultatet av det hela har blivit att jag långsamt valt bort henne. Jag höll ut armarna och markerade med dem att hon kommer inte närmre. Precis som med min mamma har jag långsamt valt bort att dela saker med henne. Håller inne med information, klarar mig själv, hittar nya vänner, nya öron som lyssnar på ett annat sätt.
Det har blivit att jag inte orkar berätta för henne om hur jag mår eller hur jag skulle vilja att saker var. Jag orkar inte bli ledsen om och om och om igen. Jag orkar inte slåss för att få lite anständig empati. Jag orkar inte bli besviken på henne igen.

Och avståndet blir längre och längre. Jag har slutat ringa, slutat bjuda in och bjuda till, slutat ta på mig saker, slutat hjälpa till och ställa upp som jag normalt skulle göra för mina vänner. Slutat fråga henne om hennes liv. Och resultatet är ganska självklart. Hon närmar sig inte. Hon sträcker sig inte efter mig och håller mig kvar. Hon har inte ansträngt sig för att vi ska fortsätta vara vänner. Hon har väl kanske beklagat sig för att det inte vart som förr men hon har verkligen inte gjort något för att rädda något mellan oss.
Hon har inte en endaste gång gjort en ansats för att att komma mig nära igen. Hon går omvägar, frågar andra, vi har ju gemensamma bekanta såklart som det är lättare att fråga än mig. Jag vet att hon vet saker och jag ser ju hur hon tar sats och frågar om adoptionen OM någon annan "bryter isen"...

Vid något tillfälle kom vi att prata om hennes "prinsess-jag" på en fest - hon var lite full och bekände att "sån där blir jag när jag blir osäker - när jag vet att jag kanske har fel - då ska jag hävda att jag har rätt, stå på mig själv och kör på - fast jag vet att jag har fel".

jaha liksom. Här har jag i år ut och år in tagit skit från henne trots att hon vet att hon har fel/gjort fel...
men tack.då

Jag har ältat det här så många gånger redan. Under tiden som barnlösa har det yppats både en och annan groda ur hennes käft och jag o r k a r inte bli ledsen mer över grodor ur hennes mun. Då är det bättre med tystnaden.

Förmodligen har det med gammalt groll att göra. Förväntningen. Att jag förväntar mig att en groda skall komma och då gör det det. Man väger orden och letar fel.

Just så var det med min bror. Och med min mamma. Att jag har vänt mina taggar utåt och förväntar mig att vissa saker ska hända.
Och visst är det så att om man letar fel så hittar man dem. Om man förväntar sig att bli stött över att någon frågar eller INTE frågar så blir man ju det. Men med både mamma och brorsan så har jag lyckats vända det hela.
Med min bror känns det väldigt bra numera. Det har tagit rätt lång tid men vi har båda ansträngt oss för att bli bättre med vad vi säger och vad vi gör. Vi ses inte jätteofta MEN våra gemensamma ansträngningar gör att vi båda känner det helt annorlundag idag och vi har trevligt när vi ses. Det är en enorm skillnad.

Med mamma är det också annorlunda. Vi pratar mer otvunget och lättare med varandra. Inte oftare och inte mer men på ett annat sätt. Kanske för att vår barnlängtan blivit mer verklig även för resten av familjen när vi kom till adoptionen.

Jag vill inte heller göra mig till ett offer eller en martyr. Jag vet att inte är världens lättaste person. Jag har också sagt saker som sårar och är tankösa till människor i min omgivning. I grund och botten är det svårt att INTE göra det ibland när man har med männsikor att göra. Jag kan ofta känna mig som en dålig människa när det kommer till mitt jobb tillexempel. Men jag försöker göra om och göra rätt. Jag försöker anstränga mig. Jag försöker utvecklas och tänka rätt och göra rätt. Jag har ambitionen att bli bättre.

Ibland har det bara gått för långt. Och med A har det kanske det. Man kommer till nån slags gräns. Att man inte orkar försöka när de försök man gjort varit verkningslösa. Vårt "äktenskap" har ändå varat i 13 år och det var länge sen det var 'bra'. Och när det var 'bra' var det kanske inte så 'bra' för mig ändå eftersom jag mest gjorde saker för att hålla "princessan" nöjd med mig...

Jag har väldigt långsamt dragit bort plåstret och såret har fått lite frisk luft och läkt ihop någorlunda. Jag ser att skorpan ser lite konstig ut i kanten igen... men den är intakt och läkningen pågår inunder...
Jag tänker inte börjar pilla på skorpan för jag vill inte orsaka ännu en blödning... jag är ganska nöjd med tänka att den läker där inunder...