Städningen på jobbet sköts av en familj som har egen firma. Det är ett par som driver firman men ofta är hennes systrar och ibland hennes mamma med och städar. För några månader sen var den äldsta systerns dotter med som är några och tjugo och hon hade självklart hört "min historia" om barnlösheten. Hon beskrev hur hon gärna vill ha egna barn och var rädd att samma sak skulle hända henne...
Hennes mamma och mostrar tjatade på henne att låte det vara några år till. Hon har inget fast jobb osv och är några över 20 bara...

Jag sa att om hon lever i en stadig relation och vill ha barn, vad ska man vänta på...

Idag såg hennes mamma väldigt eftertänksam ut. Jag frågade vad det handlade om och hon berättade att hennes dotter nu var gravid...
Och plötsligt kändes det som att jag uppmuntrat hennes dotter till detta...

Men den blivande fadern var tydligen väldigt glad och lycklig eftersom han försökt få barn i två tidigare relationer utan att lyckas - tjejens farmor var jättelycklig och mormodern också... Jag tror det kommer ordna sig alldeles utmärkt! Jag var hur som helst glad för henne :-D

Sen kan jag inte låta bli att lägga upp den här bilden...

    

Jag sökte på Google på ordet "adoptivbarn" och det här är vad jag fick upp...

Veckan startade med mycket att göra på jobbet. Mngder med varor ska upp och ställas i ordning eftersom vår bästa säsong drar igång nu. Nytt skyltmaterial, nya produkter, nya system och ja massor med nytt. 
Och eftersom det inte finns någon klar plan för hur saker och ting ska vara så brukar det bli mycket på mig de här dagarna när det kommer så mycket varor...

Likaså igår och resten av den här veckan tror jag...

När jag kom hem på eftermiddagen hade en av grannarna dragit fram vattenslangen och tagit fram stegen och börjat skura lite på sin del av huset där vi nu ska måla i sommar. Det var en plan jag hade att göra detta själv och nu när allt fanns framme så fanns det ingein ursäkt. Så jag bytte om och satte igång att skura - och vilken skillnad!
Huset är bra smutsigt och då var det nog ändå bara ett par år sen det tvättades förra gången. Jag misstänker att säljaren fixade det innan vi köpte. Men en av våra grannar eldar sommar som vinter så det faller ner mycket sotpartiklar och skit som mögel och annat får fäste i misstänker jag. För växer på huset det gör det! 

Maken var inte ett dugg sugen på att hjälpa till - han ville träna - så det fick han. Sen fortsatte TV-fri måndag med en promenad, middag i köket, pyssel och prat...

Jag pratade om min frustration - vi har ändå bara väntat knappa 3 månader - men jag börjar blir rejält otålig!
Maken tycker dagarna går fort ändå och visst jag håller med... snart har fyra månader av det här året passerat! Inte klokt egentligen vad fort tiden går... Snart är sommaren över oss och alla saker man vill göra; resa, hälsa på vänner, grilla, bada, paddla, spela golf, cykla, picnica och sola och lata sig... 

Om vissa saker kan jag tänka att det är 'bäst vi passar på' - som häromdagen när vi bara stack in till stan för att äta ute. På nån timme så bestämde vi att "det gör vi" och drog iväg. Förra året passade vi på att resa; bland annat till Italien som är ett av makens favoritresemål!
Nu känner man sig lite begränsad redan av ekonomin. Det kunde vart kul att göra nånting den här sommaren - planera in någon sommarutflykt eller kortare resa. Men samtidigt har jag hela huvudet fullt av "den stora resan" och vill varken slösa semesterdagar eller pengar på något som kanske inte går att genomföra...
Vi behöver all tid och alla pengar vi får ihop - Det är ju lika bra att ställa in sig på att resan blir ca 8 veckor - allt annat är ju bonus!


Appropå inget - damen på Försäkringskassan hade skickat ett supertrevligt somrigt vykort med datumet och klockslaget och ett nummer jag kunde nå henne på. Jag hoppas verkligen att vi kan få koll på det här med FP innan vi åker. Det hade ju varit hemskt smidigt om man kunde få igång det på direkten. Det känns verkligen som att man har tur om man kan få det att funka under resans gång eftersom vi blir borta såpass länge...

Nu är det dags att ta tag i saker här!

   

Har just läst ut boken Sopa lagom - bättre balans i curlingfamiljen av Maria Carling & Elisabeth Cleve.

Den tar kort upp en hel del saker som vi ändå ser som självklart. Att vi  delar på föräldraledigheten, att vi hjälper barnet med på- /avklädning, tandbortsning, matning, toabesök och mycket mycket mer. Vi röjer banan och minskar alla hinder i våra barns framfart. Vi överöser dem med leksaker och prylar. Vi ger dem datorer från späd ålder och kräver väldigt lite av dem egentligen. Barnet är vårt livs centrum. Kanske ännu mer ju äldre vi som föräldar blir? Kanske ännu mer vi som kämpat för att äntligen nå dit. Kanske...

Jag fick några bra intryck av boken. Bland annat så tänker jag på det här med samtalet och hur man vidhåller det goda samtalet upp genom åldrarna. Bokens kapitel beskriver en vanlig familj med två barn som viserligen är adopterade men det var inget som familjen ständigt tänkte på. Däremot beskriver föräldrarna familjelivet såhär:
"Det finns däremot i hjärteroten en ansvarskänsla som är extra stark.
-Vi har ryckt upp dem från deras ursprungsländer och tagit hit dem. Det innebär ett mera medvetet ansvar. Vi har ju inte bara blivit med barn så där "hoppsan". Vi visste ju att vi verkligen ville ha barn. Nu gör vi allt vi kan för dem."

Det är så det känns när jag tänker på att vi snart ska bli en familj. Vi har verkligen kämpat för att genomföra det här steget i våra liv. Vi har lagt tid, engagemang och energi för att nå fram till det som för många är så självklart och inte särskilt planerat - som "bara" händer dem...

En annan väldigt fin sak som just den här familjen gjorde som jag tycker är värd att tipsa om är följande:
"vid middagsbordet - vardag som söndag - får varje familjemedlem ta upp något bra som hänt under dagen. För att ytterligare få fart på pratet får alla i familjen skriva frågor eller samtalsämnen på små lappar och blandar i en skål. Sen får varje familemedlem dra en lapp vid middagsbordet. På så sätt blir samtalen lite mer filosofiska och familjen sitter lite längre kring bordet."

Detta har jag och maken  redan tagit efter och brukar ofta avrunda dagen med vad som vart bra just idag. Eller om vi äter middag så kanske vi tar upp det då. Det är ett bra sätt att känna tacksamhet över det som har passerat just den här dagen.

Jag har också lärt mig att be våra föräldrar att inte dränka barnet i presenter och saker. De kommer alltid uppskatta en härlig aktivitet med dem istället. Barnet kommer ju inte direkt sakna saker och kläder och böcker mm. Däremot så är ett biobesök, ett bullbak, en svamppromenad eller en safaritur i djurparken något som kommer bestå så mycket längre i barnets minne än en tågbana eller en ny tröja...
Jag tänker på raden om att barn i Sverige i genomsnitt har 536 leksaker...
Det är GALET!

Jag tror jag fått lite nyttiga tankar av boken och nu ska jag snart börja bläddra i en bok av Jesper Juul - ditt kompetenta barn. Ska se vad den ger mig...

En sak som jag tror är bra att ha med sig som adoptivförälder är något som kursledaren ritade upp på tavlan...

 
De svarta strecken symboliserar hur vi som föräldrar ägnar tid åt att tänka på adoptionen... Den minskar med åren eftersom vi blir mer och mer sammansvetsade och som vilken familj som helst. Barnet däremot ägnar inte en tanke åt detta förrän deras förstånd kan ta in det på rätt sätt och deras nyfikenhet växer. Det symboliseras av de röda strecken. Vänster till höger är då med andra ord "tid" som förflyter...

Det är något jag inte tänkt så mycket på tidigare men som kan vara nyttigt att anteckna ner och se tillbaka på om några år...

Nu är det dags att gå och knyta sig! Helgen har vart skön men som vanligt för kort... Gonatt!

Söndagen var sedan någon vecka bokad - brorsan och hans sambo och dotter skulle komma och vi skulle få lite hjälp med några grejer på huset som brorsan kunde hjälpa till med.

Jag och svägerskan och brorsdottern har pysslat lite - promenerat och fixat grillmiddag. Allt som allt en riktigt skön helg! Mer kan ni läsa i den andra bloggen!

Ny vecka, dessutom lite speciell. Jag jobbar mån-tors och är ledig på fredagen. Sen jobbar jag på påskaftonen och även på måndag eftersom jag behöver pengarna. Vi har inga speciella planer - kanske vila och slappa. Jag hoppas veckan går fort. Just nu är jag otålig och trött på att vänta. Jag vill att tiden ska gå...

Idag på morgonen har jag läst en bilddagbok skriven av en familj som befinner sig i landet just nu. De har fått två barn med rätt stor åldersskillnad. De kanske blir kvar över påsken för att saker och ting drar ut på tiden...

Just nu är jag så trött på det här med tiden. Inget händer, inga svar. Inget som pekar på att något ska hända någonstans... jag börjar bli frustrerad och otålig till tusen.

Kära N-E hämtade mig och tog mig med på två l¨ngväga loppisar idag. Jag hittade några barnböcker, några pysselgrejer och en liten turkos skål i metall som tilltalade mig. Sen tog vi en kopp thé i solen och pratade lite...

N-E pratade om sig själv som en person som vill ha kontroll på saker. Och hon förstår själv att när det kommer till just barn är det sällan man kan kontrollera när var och hur. Klokt tycker jag... Just för att man inte kan kontrollera så är det också dumt att panera, fantisera och visualisera det som man kanske inte kan påverka vare hennes slutsats...

Sant. Jag är en kontrollbehovsperson jag med. Jag gillar att planera och strukturera och till viss del genomföra. Därmed är den här situationen när jag inte kan påverka mitt liv (adoptionen och väntetiden) svår just för att jag inte kan var med och påverka tisplanen, slutresultatet och det strukturella kring det här. Jag är helt utlämnad till andra. Här är jag jag ju inte alls olik någon annan i adoptionssammanhang. Vi är alla där helt enkelt. Och det är svårt att acceptera och det är svårt att bara låta det vara. Men jag måste försöka. Tids nog är det vår tur.

Sen pratade vi om mitt jobb. Hon gav mig rådet att släppa det här med att det inte finns någon ersättare för mig än. Ens i tanken. Det ÄR och FÖRBLIR inte mitt problem. Alls. Och det har hon ju rätt i. Jag har varit ärlig och tydlig med adoptionen hela vägen. Jag säger att jag inte hört något och att det i princip kan ringa när som helst.
Det är så långt jag kan planera och så långt jag kan förbereda dem. Så resten är upp till min chef och mina "lagkamrater". Jag ska däremot försöka fortsätta tömma mina dokument och så jobbet så jag faktiskt skulle kunna gå på dagen om det skulle behövas...
Jag har ju inga ambitioner att ta med mig dem tillbaka...

Kvällen ikväll kommer avslutas med att vi går ut och käkar. Det får bli vad vi unnar oss idag. Imorgon blir det full rulle hela dagen det är jag säker på!

Tack för pepp och uppsträckning idag :-D Jag behövde det!

Lördag morgon. Har precis ätit en ljuvlig frukost bestående av fjällfil med färska jordgubbar och lite av mina hemkokta "jordgubbs/rabarber/vaniljmarmelad" ripplad ovanpå och hemgjord müsli som topping. Har en latte framför mig och sitter mest och slösurfar... Borde vara nöjd med tillvaron helt klart. Men allt känns bara tröttsamt just nu...
Vädret är skittrist, vi har inga pengar och jag har ingen lust till nånting...

Är rejält trött i kroppen efter min löptur igår och vädret är allt annat än kul. Jag trodde det skulle vara fint idag men inte då....

Vi var på fest igår och det var ju trevligt som vanligt - jag pratade adoption med en kompis som fyllde år förra veckan. Hon berättade att hennes föräldrar bestämt sig för adoption efter många missfall men när allt var helt klart så blev det en liten tjej från magen i stället.

Kommentaren på att vi ska adoptera är ofta: KUL!

Jaha, vad är det som är så kul med det då tänker jag. Är det så kul att vi haft flera flera år av uppslitande försök först på egen hand och sen inom läkarvården och efter det en långdragen process med hemutredning, våndor inför pengar, kötid och vår framtid mm mm
Att slita upp ett barn med rötterna från andra sidan jorden för att tillgodose vårt egna behov av att vara familj? Är det så kul egentligen?

Barnhem är inget hem för barn och alla barn har rätt att växa upp i en familj med trygga kärleksfulla föräldrar och ja, vi kommer försöka på alla sätt att skapa ett tryggt och kärleksfullt hem till vårt barn. Jag tror Kvarnlyckan skrev något om det här också - att om det nu är så positivt och kul att adoptera - varför är det bara dem som haft svårighet att få barn i många långa år som adopterar då? Varför är det inte fler som väljer det framför att föda egna?

Jag är dock helt övertygad om att när det väl händer och när Lillo ÄR här så kommer jag tycka att det är kul och fantastiskt och makalöst att just vi fick varandra. Men just idag känns det inte kul. Näe, jag vet ärligt talat inte vad det är - det är kanske att våren kom av sig?

Grannarna ska ställa till med någon festlighet i trädgården idag - jag orkar inte vara delaktig - det skiljer trots allt 10-15 år mellan oss och dem och deras vänner. Vi funderade igår på att "låna oss" själva lite pengar och dra på bio och efter det käka en stenugnsbakad Pizza på ett mysigt litet ställe i Linné...

Jag tror nästan det får bli så... orkar inte med alla dessa "övre medelåldestanter" som ska beundra tulpanerna och smutta på vin i trädgården i eftermiddag...

 
Synd att inte dessa är bjudna för det kunde vart kul...

Loj dag med uppstigning vid 9. Tog mig ut på en joggingrunda trots att jag var trött idag. Benen kändes som betong efter ca 2 mils cykeltur igår... Men det gick bra ändå, jag tog mig runt och ökade på sträckan lite med ca 0,5 km...

Sen åt jag frukost; fjällfil, banan och hemlagad müsli med finkaffe...
Lite kolhydrater var det men det är ju ändå fredag!

Ikväll ska vi på en liten födelsedagsfest hos vänner. Vi försöker att leva snålt och den här månaden har vart rätt så lurig. Vi kunde inte lägga undan så mycket som vi ville eftresom vi båda var sjuka förra månaden. Så det får bli en hemgjord present till värdinnan ikväll.

Det kokas rabarber och jordgubbsmarmelad i detta nu - ska hällas på på fin burk och kompletteras med en hemgjord sconesmix i matchande burk. Recept och bilder på pysselbloggen senare i helgen - just nu är batteriet till min kamera på laddning... *morr*

Idag går det inte fort men jag hade inte tänkt att jag skulle hinna med saker idag. Jag hade planerat att allt bara ska få ramla på - i sin egen takt. Planer finns på att sy lite sen efter presentmakeriet...

Igår hade jag Kvarnlyckan på besök i butiken en sväng. Äldsta sonen ska få nytt rum och en liten "koja" till sängplats... Han vill ha lila och rosa på väggarna och jag blande till de fina färgerna som hans mamma hade valt ut. Jag tror det kommer bli ett väldans bra påskpyssel i det Kvarnlyckska hemmet.

Själv måste jag hitta på något lämpligt påskpyssel som kan passa en tjej på fyra snart 5 eftersom brorsdottern kommer på besök på söndag.

Och tankarna går varma såklart... jag älskar ju att hitta på skojigt pyssel!

Jag tänker på Fröken Sverige som jag länkade till för ett tag sen.... Jag hade nyligen hittat hennes blogg och förbluffades över hur svårt det fortfarande är att vara kvinna idag. Rädd, ensam och utlämnad till en massa människor som ska ta beslut om ens liv. Så plötsligt försvann hennes blogg och jag fattar det som att de tvingats gå under jorden för att hennes före detta inte lämnar dem ifred... Jag får ont i magen när jag tänker på henne - jag har ju läst Gömda och jag vet att kvinnor och barn tvingas leva på flykt undan män som slår. Det är så ledsamt att hon inte kan få leva ett normalt liv och jag önskar jag kunde hjälpa henne på något sätt... Jag såg också att någon googlat på hennes blogg och hamnat här, kanske har någon mer information om henne? Mår hon och barnen bra!?