jaha. Såklart att R ska få ha en möhippa - men jag hade kanske inte förväntat mig att det innebär att jag ska umgås och planera och hänga med A...
*suck*

Men eftersom vi tillhör(t) samma jäng så är det väl jag som får bita i det sura äpplet och gå med på detta. Det är ju inte ett drömscenario direkt men jag är ju först och främst vän till R...

Den välbekanta irritationen och 'magkänslan' är direkt där med ett gnag och olusten är stor...
Fan, jag behövde INTE det här "on top of the job thing"...

Men som vanligt ligger problemet hos mig. Det kan ju vara lite spännande att gå dit och se om NÅGON av mina sk vänner frågar mig NÅGOT OM ADOPTION... haha, skulle inte tro det va...
När vi träffades sist så var det ju bara R som överhuvudtaget nämnde det... och hon kommer ju inte vara med vid de här tillfällena...

har idag bokat ett enskilt möte med en handläggare på Försäkringaskassan inför adoptionsresan och för att förhoppningsvis kunna få igång föräldrapenning medans vi reser.

Damen som ringde hade visst hjälpt några andra par här inom loppet av några veckor så hon verkade ändå insatt vilket kändes bra.

Mötet blir om ca 3 veckor och tja, det ska väl inte hinna hända så mycket innan dess va? Det känns som om inget alls händer från AC's håll och det är frustrerande det med... 

Nu en 2-timmars dust med "märkliga kollegan" - jag har verkligen försökt att undvika honom hela dagen...

Min vän R som var här i förra veckan med sin lilla tösabit skrev precis ett meddelande på FB. Hennes sambo har äntligen bestämt sig för att de ska knyta hymnens band efter 10 år som par och han ogillar stora tillställningar så deras bröllop blir väldigt enkelt och i stillhet med familjen.

Jag har full förståelse för att man väljer den varianten. Speciellt när han är som han är. En skugga i alla större sammanhang. Det tog nästan 8 år för honom att börja fira jul igen.

Dessutom är hon mammaledig och deras inkomst går till huset som de renoverar när tid och pengar finns. Så självklart förstår vi att det inte blir BALUNS!

Roligt att det blir de på det här sättet. Förra året kom han med en förlovningsring på samma dag. På sitt egna lilla vis.
Jag tror kanske inte att jag hade tagit det på samma sätt som hon. Jag hade nog gärna varit med och fått bestämma något litet men tja, det är ju jag det... "projektledaren" ut i fingerspetsarna... :-D
Några andra bröllop blir det nog inte i år och tja, vi får väl helt enkelt stå ut med det fram till brorsans bröllop nästa år.

A hade skrivit något roligt på FB, att hon "bjöd ju ingen" och det komiska är ju att jag och hennes ex-mans "bästa vän" var något som skulle likna vittnen och skrev på papper - i egenskap av just "bästa vän"... idag tror jag inte de umgås med någon utav oss alls... och för min del så bärjade vår vänskap vackla redan då. Jag saknar det inte alls. Jag känner inte att det fanns något att sörja där heller när jag tänker efter.
Fast ändå är det trist.  Att människor växer ifrån varandra, visar sig vara oempatiska och så tröga så hälften kunde vart nog...
När allt blir en 'het gröt' att tassa runt istället för att deala med det och försöka reda ut saker. När det inte finns ngåot kvar att rädda för räddningsaktionen borde skett för länge sen.

När jag tänker på R och hennes man så blir jag ändå väldigt väldigt varm i hjärtat. Jag vet hur de haft det - duster och oförstånd. De har haft pärser mellan sig i dåtiden som gör mig ledsen än idag - att det fick ske. men mycket handlade om mognad och att kärleken är starkare än många andra krafter.
Men sen lillan kom så har deras förhållande ändrat karaktär. Visst har de gått igenom tuffa saker tillsammans och det har vart tungt. MEN, de har barnen och framtiden för sig. De kämpar tillsammans och deras relation är stark. Han har förändrats jättemycket!
Jag är glad att de ger sig själva det här för ett giftermål betyder mycket för relationen. Så upplever iaf jag det.

Vaknade av mig själv idag - pigg och glad. Gick upp och kom på att jag har ytterligare en dag den här veckan med "märkliga kollegan"...

Jag fick gnälla ur mig till Kvarnlyckan igår på FB's chat och det var ganska skönt - det hela är en olyckligt situation eftersom han inte har har något som helst problem med att vara han. Kunderna älskar honom - men jag blir knäpp av att vistas i samma rum som honom hela dagarna.

På skoj har han iofs nån gång sagt att han driver sina kollegor (främst då de kvinliga) till vansinnets gräns eftersom en blev sjukskriven för utmattningsdepression och kom aldrig tillbaka och en har käkat 'lyckopiller', gått hos terapeut och har sen vart både mammaledig och studieledig och kommer troligen inte heller tillbaka.

Får jag välja så går jag gärna på mammaledighet och hittar under tiden något annat att göra och kommer inte tillbaka... Vad tror ni om oddsen?

Jag frågade faktiskt vår extratjej som bara har timmar om inte hon kunde tänka sig att jobba här heltid - hon tackade vänligt men bestämt nej till ett vikariat med orden - jag tror faktiskt inte jag skulle klara av att vara heltid här - rent mentalt...

Men det ska jag klara...
Hmmm, något är inte helt bra här kan man väl sammafatta det som...

Well, ikväll ska jag sysselsätta mig med något jag gillar, sticka eller sy...
Imorgon jobbar jag med extratjejen och Kvarnlyckan har planerat att komma och hälsa på mig på jobbet! Det ska bli skoj!

Sen har jag ledig långhelg. Fredag är öppen tror jag, skulle fikat med den gravida klasskompisen men det kanske inte funkar - lördag ska spenderas på loppis med en kär vän som behövde lite kvalitetstid med mig säger hon... :-D
Söndag kommer brorsan och blivande svägerskan och brorsdottern. Då får vi hitta på något pyssel...

Förra lektionen var jag nästan gr¨åtfärdig... för det är då himla svårt. Men nu idag kändes det bättre. Lite repetioion och lite mer sånt som är mer enkelt att begripa och greppa.
Fast jag var så trött och less innan men jag tog mig ändå dit och när det var klart kändes det bra.

Nu ska jag ägna resten av kvällen åt att göra en gloslista och en lista med fraser jag lärt mig. måste öva på siffror också...

Är så himla glad för Teachgirl som idag fått resebesked! De kommer snart snart ha sina pusselbitar hos sig och bli en familj! Så häftigt!

Jag har en bra vecka och en dålig vecka på jobbet - så är det bara...
Rimligtvis borde min bra vecka vara den som innehåller sovmorgon och 4 dagars arbetsvecka men det är tvärtom. Jag stiger alltså hellre upp 05.30 och jobbar 6-dagarsvecka än tvärtom. Jag funderar allvarligt på vad det beror på och det finns bara ett svar.

Märkliga kollegan.

Jag orkar inte mer snart...
Jag kan vara på hur bra humör som helst men när han går omkring och mumlar för sig själv eller ska berätta en historia om nån kund och börjar i mitten av historien eller när han blir uppmanad att göra något och det tar en hel dag för honom att göra det osv osv...

Det är nog ändå så att "felet" ligger hos mig. Han har ju inga problem med att han är som han är och ser liksom inget fel i sin uppenbarelse. Men jag pallar snart inte mer... jag blir irriterad, trött i huvudet, får huvudvärk och ett sjuhelsikes humör - och stör mig som fan på honom och hans sätt att prata och jobba... Alla säger att han är så snäll osv - men jag står snart inte ut för hans babbel får mig att bli galen. 
Samtidigt så känner jag att de dagar jag bärjar tidigt då har större delen av dagen gått och jag har oftast något jag måste göra på kontoret som

jag kan göra för att "smita undan" honom. Jag orkar inte stå ute hos honom och lyssna på hans tjatter. För han har absolut noll och ingenting att berätta som får mig intresserad. Jag drar mig hellre undan och försöker vara för mig själv för att slippa honom. 
Det låter hemskt men det är så jag känner... Jag njuter av att stå i min ensamhet och få vara ifred - trots att jag har så få arbetskompisar. Det är det som är... Men jag står inte UT!

Jag måste ta upp det här med chefen...

Ihållande regn och 7 plusgrader ute när jag gjorde löparpremiär idag...

Svägerskan som nog aldrig sprungit mer än till bussen tagit sig ut i spåret och har tjejmilen som mål var en nagel i ögat på mig sen förra veckan. Kan hon så kan väl jag. Och jag har faktiskt längtat ut. Och nu när det var "nya tag" som stod på schemat så fick jag väl bestämma mig.
Maken sa dessutom igår att 'går du ut i regn så känns det lättare nästa gång när det kanske är uppehåll'.

Så jag satte klockan nån timme tidigare i dag och gav mig ut. Ca 3 km blev det iaf och jag hade nog mer att ge. Men det är ingen idé att förta sig första rundan - då är det lätt att det inte blir nån mer...

Mannens ord om att jag skulle kunna hänga med på deras långpass ringer nån stans bak i huvudet - det hade vart så kul om du kunde följa med...
Men tja, jag vet inte - att kuta flera mil känns inte som min pryl helt enkelt. Men milen är fortfarande ett mål. Jag ska tamigfan göra det.

Mitt knä spökar lite nu så jag har satt mig på kontoret. Nu ska jag skriva en ekonomisk rapport om mars månad och sen göra fakturor. Spanska ikväll efter jobbet. Försöka boka in ett enskilt möte på försäkringskassan så att man med säkerhet kan få igång föräldrapeng när man kommer iväg. Just idag har de tekniska problem med allt så det gick inte att boka något möte nu.

Har bokat in en träff med vän som lämnat stan på lördag. Det ska bli så mysigt att göra en second hand runda med henne på lördag. Glad är jag för det!

Lång kväll... gott att se S och S och lite nya ansikten. Vi fick möjligen upp ett spår på några som väntar på samma barnhem som vi. Kanske har de fått BB. Jag var inte helt med den storyn. Men det kändes absolut som att man vill höja ett varnande finger eftersom barnen de kanske fått BB på inte verkade 100% utredda=strul med stort S.
Varför gör AC så? Preliminärmeddelar att barn finns och sen visar det sig inte stämma?
Jag skulle bli galen...

Well det var inte det jag skulle skriva om, det var 2 helt vanliga mammor som höll i kursen. Den ena har vart mamma i 15-16 år medans den andra inte fullt lika länge. Deras a-barn kom till dem från olika länder och för olika länge sen. Det som var bra var att vi lite info om hur barn är när de är sjuka och NÄR man ska bli orolig. Det är nog inte sällan man oroar sig för mycket. Vi fick också lite anekdoter och några förmaningar kring aknytning och barnvagnen ska vara vänd mot dig. punkt. I övrgt var det fritt fram att göra lite som man vill. Barn är barn, de äter när de är hungriga och sover när de är trötta. Vissa kan ha svårt att komma till ro någonannastans och det får man bara ta. Det kan vara svårt att ta barnvakt. Men vi ville ju inte ha barn för att skaffa barnvakt med en gång...
Det pratades lite granna om att ta seder och bruk som väluppfostrade gäster och gilla läget där med. Men med måtta. Vi ska inte förstöra för andra som kommer efter oss. Vilket är helt rätt. Gnälla får vi göra när vi kommer hem sen. Presenter och så får införskaffas. Jag ska sticka lite sjalar tror jag :-D

Packlista ska vi får en på mailen. Det känns bra. Dax att börja fundera på det tror jag - jag har en känsla av att paniken kan komma ändå och ju färre saker jag MÅSTE skaffa precis innan vi åker desto bättre.

I mångt och mycket kändes det som kursen saknade struktur - maken kom med en värdefull poäng appropå att deras kurser får färre och färre deltagare. Om kursens upplägg var lite mer strukturerat och känslan inte var "papegoja" så kanske det skulle ryktas att det var en bra kurs som gav mycket kött på benen. De berättade att deras infokvällar och kurser i allt möjligt var dåligt besökta också... kan hänga ihop kanske? Nog för att det verkligen kommer färre och färre barn via adoption och nätet svarar på mycker info - men problemen finns ju där ändå? Jag är mest orolig för tonårstiden själv. Då de existensiella frågorna ska toppas av att vara adopterad... cheeesus säger jag bara...

Jag kan tycka att den bästa poängen ändå är anknytningen - att faktiskt redan nu redogöra för alla och envar hur vi vill ha det när vi kommer hem. Att vi behöver lugn och ro att få fila bort alla hörn och bli sammansvetsade som familj efter hemkomsten. Så lillos egen blogg kommer snart få sig ett inlägg om anknytningen och hur vi ser på saken...

I övrigt så är det min korta vecka fast långa dagar... dålig blandning. 1 timmes promenad avverkad och cykel hem från kursen. Urkass mathållning men jaja, nya tag...
Imorgon planerad powerwalk/löptur om jag kan förmå mig... spanska på kvällen.
Bäst idag är att jag tagit tag i mig själv och begärt en rekvisition från företaget till en optiker då jag plågats av huvudvärk på eftermiddagarna och känt mig trött och grusig i ögonen ett tag nu. Kanske dags att uppdatera mina terminalglasögon.

Jag har också bokat in ett tandläkarbesök - nu är det en klippning också som ska bokas.
TV-fri måndag är snart slut - jag fick tigga till mig lite datortid - maken ligger och läser...

Hoppas det kommer nåt BB till nån snart - det händer för lite från vårt barnhem nu!