Ikväll har jag och maken vart på ett föredrag av och med Bengt Brülde som handlade om "Är det viktigt att vara lycklig"...

Bengt Brülde är professor i moralfilosofi och gör utvärderingar på 'Moraltestet' på Christer i P3 och han var med i 'jakten på lycka' med Hanna Hellkvist också från radions P3...
Han har också då och då käkat lunch med min man och hans kollegor på gamla jobbet.

Föredraget handlade om hans stöttestenar - lycka - mening - moral
Är människor med hög moral lyckligare än människor med låg moral?
Är jag lycklig trots att jag vantrivs på jobbet och inte har några barn?

Ja, jag har vart olycklig och sjuk men repat mig - långt innan jag började fundera på barn. Jag var tillfreds med mig själv innan jag slutligen mötte mannen i mitt liv och med honom har mitt liv funnit en större mening.

Så ser jag på det med barn också. Ja, jag har varit tillfälligt under isen som barnlös men jag kände ändå en otrolig lycka med min man, mina släktingar och vänner.  Livet tedde sig meningslös och hopplöst men själva grunden till lycka var murad av något annat.

Tanken på att få barn gör mig lycklig och visst kommer vi känna lycka över att slutligen bli en familj. Men framförallt får vårt liv en djupare mening och vi får ett vidare sammanhang med vårt gemensamma liv. Att fostra och älska en ny individ...

Jag är lycklig med min man men våra liv fick framförallt ett djupare innehåll och tillsammans är vi lyckliga i varandras närhet.

Men lycka för mig består faktiskt inte ens i tanken på att vara familj - nä, min lycka består i att få vara frisk, ha tak över huvudet, mat i magen, vänner som finns där, ett jobb att gå till och en man att komma hem till. Att få sticka, sy, läsa och lyssna på musik och se en bra film. Att kunna äta god mat som gör mig mätt och nöjd och kunna gå en promenad i skogen. Att resa och uppleva nya kulturer och att få omge mig med vackra och trevliga saker.

Pengar och rikedomar gör inte mit lyckligare - däremot skulle jag kunna ge mer till andra om jag hade mer själv...

 

Nu ska jag avrunda det här med att önska er en trevlig kväll!

Och om ni som uplevt barnlöshet har tid och möjlighet så svara gärna på den här enkäten för jag tror att våra svar kan göra skillnad!

Det som är tidtjuven nummer ett är ju faktiskt TVn...
Men jag upplever det avkopplande och hjärndödande att glo på TV en stund på kvällen. Ofta behöver man inte tänka - bara matas med färger, ljud, intryck, ren skit egentligen men ack så tidsfördrivande...

I början av vårt förhållande hade vi många gånger "hemliga upptåg" för oss och vi turades om att överraska den andre - ofta väldigt lyckat!
Men med åren så har TVns fått övertaget. Vi äter till halv 'åtta hos mig', glor på nåt innan ibland typ 'vem vet mest' och sen går något efter som man bara halkar in på...
Vi orkar sällan se en hel film på vardagarna, inte ens går vi på sena bion längre - man är för trött dagen efter sen...

Men förra veckan körde vi TV-fri måndag... åt middag med levande ljus I köket, jag vann i Alfapet och vi hade sex :-D På en måndag! ;-D

Så igår körde vi lite samma tema - fast den här veckan fick jag stryk i Yatsy och Fia med knuff - och vi var väldigt trötta efter en helg med besök i huset. Man är kanske inte avslappnad på samma sätt när man har gäster även om de här krävde väldigt lite...

I kväll ska vi ta våra sista sprutor och det ska bli skönt att den biten är avklarad! Sen går vi på ett föredrag om lycka som ska bli väldigt intressant! 

Två månader har nu passerat sen vi skickade våra handlingar till landet - vi förströr oss med att vänta såklart och jobbar på kommunikation och relation!

Vännerna på besök hade med en trevlig present... En ny flaska äkta Champagne så vi kunde byta ut den vi fick på vår bröllopsdag - den drack vi tillsammans med dem till skaljdjuren vi åt på lördagkvällen.

Vi har haft väldigt trevligt de här dagarna - men jag känner mig lite bekymrad över deras relation...

Hon är ganska nyligen 30 fyllda - hon är inte helt övertygad om att hon vill ha barn. Hon har tidigare berättat för mig att hon har en diagnos på PSO-S vilket gör att hon har oregelbunden mens och detta kan ju oftast ganska enkelt behandlas med pergotime då det blir dags att försöka få barn. Men hon har hela tiden som vi känt varandra diskuterat det faktum att hon inte vet om hon vill ha barn. Hon berättar om att hon "ser för många negativa exempel" - där barn tär på förhållandet, sexlivet, kroppen, arbetslivet, på allt... De bor dessutom i ett land där det inte är lika bra förspänt som i Sverige med föräldraledighet osv... Dessutom är barn för henne det ultimata tecknet på att man plötsligt är vuxen och krävs på ett ansvar - ansvaret att ta vuxna beslut och ansvaret över någon annans liv.

Hon har många gånger begärt mer tid. Först var hon för ung och gick i skolan, sen var de inte säkra på att de skulle bo kvar i Sverige. Sen var det att de inte hade något fast arbete. Det har säkerligen funnits fler skäl. Hon känner sig fortfarande inte säker. Medans hennes man som är 6-7 år äldre inte vill vänta särskilt mycket längre. Han har tydligen "hotat" med att lämna henne om hon inte bestämmer sig snart...

Jag frågade om hon var helt säker på att hon INTE vill ha barn - det är hon inte - men hon vill ha mer tid... men hon förstår att tiden snart rinner ut... Han kan inte tänka sig en barnlös relation och hon är kanske inte beredd att ha barn bara för att behålla honom i sitt liv.

Igår tog vi en promenad på eftermiddagen när våra män kollade på sport... Vi pratade lite mer ostört om saken hon sa själv det som jag upptäckt - att det liv utan barn de lever nu påverkar deras liv lika negativt som ett liv MED barn skull kunna göra i hennes ögon...

Hon berättar att hon försöker prata med honom ibland om det men att han flyr undan situationen - det blir för känslosamt på något sätt.

Det gör mig ont att se dem... de har vart ett par i många år och gifta sen 2007. De klagar på varandra och ger den andre "tjuvnyp" så fort de kommer åt. Hon tycker att han ibland beter sig som ett barn och varför skulle hon bilda familj med ett "barn"?
Ikväll ska jag förhöra mig om ifall maken och hennes man pratade om familjebildning också och jämföra lite...
För mig och maken har vår barnlöshet varit en väldigt tuff tid - men vi har ju alltid kämpat mot ett gemensamt mål och hela situationen har fört oss närmare varandra.
Deras olika inställning till familj är något som drar dem ifrån varandra och det är synd - men kanske oundviklig...

Deras vecka kommer dessutom starta med att de ska vara barnvakt åt en liten tjej på 3 år - undra hur detta ska gå?

Jag önskar så att jag kunde säga något smart till dem idag innan jag lämnar dem på flygplatsen men jag antar att det är deras uppgift att lösa den här knuten på sitt sätt. Kanske är det inte 'ment to be' om de inte kan komma överens och vara på samma ställe i livet. Kanske är det så att de egentligen vill samma sak fast det går olika fort fram för dem?
Kanske ska han inte dra henne in i familjelivet för då orkar hon kanske inte stå kvar där MED honom och då landar allt i att de går skilda vägar - men har ett barn ihop...  kanske är det ändå deras relation och deras problem att äga - ett barn kanske inte hjälper till alls...

  
Bilden är lånad från Internet

Ooops, texten kom visst inte med! Dessa skor storlek 25 stod plötsligt på Röda Korsets skohylla. Jag vet att brorsans 4-åring hade 28 på skor i höstas och tänkte att de borde passa en lillo till nästa vinter va? Ecco Goretex - ordinarie pris någonstans gissningsvis 600-800:- kostade 25:- och då kunde jag bara inte låta dem stå kvar! Mitt hittentills bästa fynd!