Läser ett blogginlägg på AC's hemsida om den programserie om barnlöshet som kommer på SVT i höst. Margret som jobbar med kommunikation och medlemsskap på AC blev intervjuad av Pia Johansson, själv barnlös som är med i programmet.

Margret hade två råd till barnlösa 'out there' -

• Är ni ett par - gift er! Det är alltför många som levt länge tillsammans och där adoptionsmöjligheterna begränsas kraftigt för att man inte gift sig förrän man börjar adoptionsprocessen. 
  
• Påbörja en adoptionsprocess så tidigt som möjligt. Tidigare sa vi att den som väljer adoption kan få vänta länge, men det blir alltid barn! Det stämmer inte idag. För många är det "för sent" när man väl bestämmer sig för att adoptera.
  
  

Jag tycker absolut att man ska ställa sig i en kö så fort man tänker tanken adoption. Får man biobarn framöver så har man iaf skänkt sina medlemskostnader till ett välgörande ändamål. För mig tog det ju rätt lång tid från det att vi ställde oss i kö till vi faktiskt la om kursen från b-barn till a-barn och där tjänade vi tid...

Vi räknade dock med att några länder skulle falla bort på vår korta äktenskapstid - samtidigt som vi inte är religiösa och inte med i kyrkan så där var det liksom på ett ut...
Vi ville ha med släkt och vänner på vår stora dag så vi valde att vänta med bröllopet. Och visst kan jag tänka att om inte om fanns så hade vi kanske råd med annat men tiden spelar ingen roll - vi har ju ändå fått det land vi ville ha...

Det som var mest intressant av hela inlägget var kanske kommentarer under. En medlem frågade om den den existentiella dimensionen av barnlöshet speglas i programserien.

Den är så svår att förklara, så svår att begripa, så svår att förmedla...
Det ska bli väldigt intressant att se hur det här programmet lyckas förmedla den känslan som bor och har bott i de flesta av oss som är ofrivilligt barnlösa...
Det går ju liksom inte att beskriva den sorg efter någon som aldrig funnits.
Och alla upplever vi den så olika. Många av oss äter, sover, lever och andas barnlöshet. Förra våren när min bästa vän R skickade SMS om det här andra (oplanerade) barnet som var på väg, när jag tänkte på hur hon suttit och skrivit vårt referentbrev och samtidigt undrat om det fanns ett nytt barn som växte under hjärtat på henne, hur hon kunde berättat nyheten för mig smidigare och respektfullare och allt bara blev till kaos. Hur jag den dagen bara kunde se alla andra människor som föräldrar, blivande föräldrar, presumtiva blivande föräldrar till biologiska barn. Alla lyckade, lyckliga, lycksaliga människor som bara kunde 'skaffa barn' hur som helst!

Jag vet att jag faktiskt blev överaskad över alla känslor som vällde över mig, hur jag faktiskt trott att jag inte skulle reagera så med FULLT UTSLAG eftersom vi var på väg mot ett eget barn...
Men jag reagerade även på den här gamla klasskompisen när det framkom för några månader sen - men jag reagerade inte fullt lika mycket, det vände snabbare.

Jag är övertygad om att det kommer läka ut, det kommer tappa greppet om mig och inte övermanna mig och förlama mig av sorg på samma sätt - men det kommer sticka till i hjärtat när någon jag känner berättar om sina planer och sin längtan efter barn.  

Jag tänker på mina syskon som är i mitten på sina 20... vänta inte för länge. Jag tänker på mina vänner som är singlar fortfarande som är över 30 på god väg mot 35 och 40 som fortfarande inte hittat någon. Jag kunde ju aldrig i min vildaste fantasi tänka mig in i det här helvettet som barnlösheten är emellanåt... Jag önskar ingen jag känner samma ledsamhet, sorg och maktlöshet...

Ärren efter våra IVFer har bleknat och de där känslorna av misslyckande, sorg och den djupa djupa hopplösheten och ledsamheten är inte så ytlig längre. Den har sjunkit längre ner och det är ljusare och hoppfullare och förväntansfullare känslor som bubblar strax under ytan.
Det känns skönt! Att kunna bli ärligt glad åt att höra om någon som blivit gravid, att glädjas åt att andra olyckssystrar får sina efterlängtade småpluttar. Att få se mina vänners barn växa och frodas! Att få gosa och kela med sitt syskonbarn! Det finns glädjeämnen som jag inte kunnat tillåta mig tidigare - att handla barnprylar, att gå in i en barn & baby-butik, att bläddra i barnböcker och faktaböcker för föräldrar...

Ja, den existenstiella dimensionen på barnlöshet är högst personlig och eftersom vi döljer den så djupt och så få pratar om den så kommer den förbli dold och obegriplig för de allra flesta.

För min egen del ville jag inte berätta eftersom jag hela tiden hoppades på miraklet, att jag skulle få äran att berätta att vi väntade barn (som alla andra) att det bara hade tagit lite längre tid.
Men det blev ju inte så och när jag äntligen började berätta för mina medmänniskor blev allt så mycket lättare. De klumpiga kommentarerna försvann (nästan), frågorna ändrade karaktär och deltagandet blev större. Nyfkenheten är stor och frågorna många - jag försöker vara så öppen jag förmår.

Jag har kommit så långt ifrån det barnlöshetshelvette nu så jag identifierar mig med de som redan är föräldrar till viss del - jag får ju faktiskt köpa prylar och böcker och kläder till mitt barn om jag vill.
Men att gå från barnlös till mamma på 1 enda dygn känns fortfarande främmande. Men jag längtar ut ur min puppa nu, jag vill kliva ut och visa upp min nya skepnad - jag är ju en fjäril, med stora vackra beskyddande vingar, jag längtar efter att få kläckas och sträcka ut vingarna och låta dem torka i solen - så alla kan se dem!

Jag vill sträcka på mina vingar!