*sniff* *pust* *suck*

faen, Landsmamma S har mailat med AC och fått besked om att vi kan släppa telefonerna. "genomsnittsväntetid" är 1 år från ansökan skickad tills man är hemma med barn. Det känns väl sådär.

Man måste invänta att ens ansökan blir godkänd från vårt barnhem - och det har vi ju då väntat på sen i början på mars...

Jag kollade den statistik jag kan - vårt forum har en lista där medlemmarna själva skriver i när de skickat, hur länge de väntat, vilken domstol osv -
De som skrivit där har inte väntat mer än 3-4 månader från vårt barnhem. Och de flesta har inte väntat så länge som 9 månader alls.
Jag kan tänka mig att de vill ha arbetsro och slippa ha en hel massa tjôtiga fruntimmer som mailar tjogvis med frågor...
jag tänker fortsätta leva i villfarelsen att vi kommer få BB snart... Jag går nog under om jag måste veta att jag blir kvar på jobbet till december!

Kollar man vidare i vårt forums medlemslista är det inte många som väntat så länge som 9 månader så jag vägrar vänta så länge...

Jag får sätta upp en lapp på jobbet precis som jag gjort med "finanskrisen" - den lappen löd - 'jag deltar INTE i finanskrisen' och nu får jag väl skriva.
'jag tänker inte vänta 9 månader på min unge!'

Det är ju bra att vi har varandra som uppdaterar om nåt händer - när nya info kommer, när man fått nån nyheter eller minsta lilla rykte...

Men det känns skittrist att det aldrig kommer positiva nyheter - varför ska vi vara 7 familjer som väntar på BB från samma barnhem tex?

Näe, usch och fy vad deppig jag blev nu...

Stänger ner den här bloggen och sticker över till pysselvarianten - den känns lite roligare just idag...

Åh vilken tur jag har! Nyss var M här med lilla O och cheeeeeeesus vad söt hon var...
De vackraste bruna ögon och lockar man kan tänka sig och en hel massa mjukt babyhull att klämma på! Sicken goding - jag ville bara äta upp'na!

Synd bara att de kom precis när vi hade som mest kunder i butiken, förmodligen på hela dagen,  och att de inte hade tid att stanna så länge. Men nu vet jag vad som väntar oss!
Och jag blev glad och varm och pirrig och nervös av förväntan...
Det kommer säkerligen dock hinna lägga sig tills vi får samtalet. Men kan inte alla bara hålla tummarna att det kommer SNART!

Mycket riktigt så var mammas första reaktion:

-Har det hänt nåt? (allvarligt, oj oj oj??!!)

sen var den:

-Har det hänt nåt? (roligt fantastiskt, har jag blivit mormor?!)

Men vi hade bara vägarna förbi och ville säga hej... :-D

Helgen har susat förbi - det har vart helt underbart väder och vi har vart ute mycket. Jag har knappt hunnit skriva eller läsa nåt - men här finns tankar som måste ut...

Bland annat läste jag hos Hedda om skam...
Det är en känsla och en tanke som bott mycket hos mig. Varför vet jag inte egentligen. Det har inte så mycket med att "duga till känsla" att göra - utan i mitt fall är det kroppen.
Den här kroppen har jag skämts för många gånger. Kanske för att den hör ihop med att den allt som oftast har en rondör - att jag aldrig kan behålla vikten när jag är smal. Att jag alrig kan komma tillfreds med att den är svullen och bubblar över kanter och tar plats på ett obehagligt sätt...

Men visst är det sjukt att identifikationen av mig i min kropp sitter i sen så många år tillbaka. jag var kallad tjock när jag var lite. Men ser jag bilder på mig själv så var jag aldrig tjock, jag var högst normal i hullet.
Sen blev jag lite mullig men aldrig tjock...
Ser jag tillbaka på bilder sen 10 år tillbaka så är jag rätt rund. Men jag tror inte jag väger mindre nu, däremot har jag nog bättre proportioner nu och tränar/tränat mer sen dess...

Jag var snäll men aldrig söt. Sånt biter illa på en liten tjej...
Och så var jag då tjock på det... fastnar stenhårt på ens självkänsla och kroppsuppfattning.
Så klart att kroppen skulle fortsätta strejka även i vucen ålder och skammen la sig som en mörk matta över alltihop.

Det har vart väldigt skamfyllt att inte kunna. få barn. göra barn. skaffa barn. välsignas med 'egna' barn.
Senast på FK i fredags kom det där jävla uttycket igen... 'egna barn'...

Hur väl människor än vill en så känns det så lumpet att säga 'egna barn' för det är precis det det blir... Lillo kommer ju bli vår egen...

Och nu längtar jag nåt alldeles tokgalet efter lillo. Att få pyssla med och gosa med och krama en liten. En alldeles egen liten...

Hur räknar ni? Räknar ni er väntetid från det datum ni skickade er bibba med papper till organisationen? Eller från den dag då ansökan till barnhemmet gick ner? Jag vet inte hur jag ska räkna.
Det är egentligen inte så viktigt. Bara känslan av att det är månader sen vi började vänta på riktigt...

Men som maken säger hela tiden; för varje dag som går så kommer vi en dag nämare...