För vem bloggar man? Vem ska läsa? Kan man bestämma det?

Jag skriver för att jag alltid har skrivit. Min första dagbok är från 4:e klass, jag var omkring 10 år och kär i grannen/klasskompisen som var mest poppis på hela skolan...

Haha, det var inga direkta geniförklarade texter på den tiden...

Nu skriver jag för att lätta på trycket. Det där som pyser och bubblar och mal omkring i både kropp och knopp.
Det måste UT! Jagkänneratt jag läker ihop snabbare om jag får skriva av mig...  

Kanske kan någon känna igen sig i det jag berättar om? Kanske kan nån tycka att mina åsikter och tankar är intressanta och viktiga? Kanske kan nån känna sig lite lite lättad av att någon haft en liknande upplevelse eller tom värre...

Det kan vara trösterikt att veta att det alltid finns någon som lyssnar (läser)...

När jag gick i gruppterapi för en hel del år sen så gav det mig frid och ro i tankarna att veta att någon hade lyssnat. Eller åtminstone att mina ord landat i någons öra. (om det spelas musik i en folktom skog, har det då hörts något ljud?)

Att det satt människor i rummet innebar inte automatiskt att de lyssnade - de kanske var i egna tankar och lät dem sväva fritt - men deras öron tog emot mina ord.

Att skriva fungerar lite likadant. Att trycka på publicera inlägget innebär chansen att någon får syn på det jag skrivit. Att se hur människor hamnar här är väldigt kul. Dels för att de söker på de mest märkliga saker, dels för att de målmedvetet söker info kring det här fenomenet att inte kunna göra barn.

Jag minns också min egen frustration när allt gick så fel. Var fanns informationen, vem hade upplevt något likadant? Var jag ensam om att vara så fel?
Jag lusläste FL och hittade någon/några med liknande problem. En tjej som bodde långt norrut hade haft nån liknande erfarenhet på sitt första IVF - men det visade sig snart att det gick bättre så snart hon bytt hormon. De fick något missfall har jag för mig och riktade sen in sig på adoption. Men under tiden de gick på föräldrautbildningen blev hon spontant gravid och de har en dotter idag på 1-2 år...

Jag verkar fortfarande vara unik med mina problem kring äggkvaliteten - men det bekymrar mig väldigt lite idag. Det jag surar över nuförtiden är att jag nog ändå måste dras med mensen i säkerligen 10 år till - och att man levt i villfarelsen att "mens är bra, då vet man att man är frisk och att det står rätt till" Jo tjena...
Eller att något är jävligt sjukt och ingen kan förklara!

Jag har fortsatt skrivandet för att jag bearbetar tankar och idéer, sorger och besvikelser, glädje och nyheter... Jag har flera bloggar som jag ägnar olika mycket tid åt - de är som kompisar som lyssnar och intresserar dig för olika saker...

Idag har jag länkat till villhabarn.se och lagt in en bild i högerspalten. På Villhabarn finns många fler bloggar kring olika tydper av fertilitetsproblem - kanske finner du fler bloggar som intresserar dig - kanske vill du ha med din egen blogg där?

 

Första kunden i butiken i morse skulle ha svart målarfärg...

Det fick han...
"Svart som i mörkaste Afrika" sa han...

Jag kände redan där och då varthän den här konversationen skulle hamna så jag mumlade bara något...

"Det har du väl hört hur man säger - fortsatte han - att det är svart som i Mörkaste Afrika" Hö hö...

Jag försökte släta över med något och han fortsatte med nån harrang om att "gå där det är mörkt - och då bli man påhoppad och nerslagen och det är nån svarting som gjort det"

"Det vet du väl att det är 90% svartingar som begår brott"

Jag svarar inte på sådant för plötsligt är man inne i en hätsk diskussion som man omöjligt kan ta sig ur - jag står i en butik och säljer grejer - självklart skulle jag vilja argumentera med människan - men inte med firmanamnet på bröstet och med risk för min anställning om jag skulle hamna i riktigt klinch med idioten i fråga...

Det är ju bara att hoppas att den personen aldrig kommer igen...

Det här händer ibland. Nu senast var det en kund till oss som själv har barn med en aisatisk kvinna. Han reser ofta till fjärran länder och exploaterar dem på olika sätt.
Men när vi haft vår brasilianska städfirma här har han ibland börjat tjaffsa om invandrarpolitik och Sverigedemokraterna och en hel massa knäppa saker. Till slut sa jag att visst får han ha åsikter men han behöver inte lufta dem här, på mitt territorium, min arbetsplats.

-Men du vet ju att jag har barn med en asiatisk kvinna, du vet att jag inte har något emot andra nationaliteter.
-Ja, jag känner till det där, men dem du drar upp det med - här på min arbetsplats - det vet INTE det. Det KAN låta som att du är rasist och vill bekämpa det faktum att vi har stor invandring i Sverige sa jag.

De kommer från ett Sydameikanskt land och de kanske undrar om det är dem du menar?! sa jag...

Han hade lite svårt att förstå mig och jag har synnerligen svårt att förstå honom - men jag tror att han kanske respekterar min önskan att inte prata om sina åsikter på min arbetsplats.

Jag har också kollegor som ibland kommenterar andra nationaliteter på ett icke smickrande sätt. De tänker förmodligen inte ens på att jag är på väg att adoptera ett barn från ett av dessa länder som de "ser ner på" - jag önskar att mitt barn ska slippa ifrån det mesta av detta - ibland hoppar dock grodor ur munnen på folk snabbare än hjärnan hinner registrera dem...
Hur värjer man sig från detta? Hur sätter man dem på plats? Hur förhindrar man sin älskade unge från att bli sårad, träffad och ledsen?

Jag hade ju en praktikant här för x antal månader sen som också pratade illa om utlänningar/invandrare... och henne pratade jag ju lite med där och då och sa att jag hoppas mitt barn slipper träffa människor med den attityden gentemot människor som är annorlunda.

För hur gärna vi än vill att vårt barn ska uppfattas som svensk så kommer hennoms hudfärg alltid avslöja hennoms utomsvenska bakgrund.
Även om språket kommer flyta perfekt och idér, tankar, traditioner osv kommer vara så svenska som det någonsin går att få dem - så kommer vårt barn från ett annat land och har en bakgrund med sig - ett bagage att bära på.

Nu berättade M (mamma till O) att trpligen kommer vårt barn bli ljusare än deras dotter - men det rör inte mig i ryggen. Jag har tänkt ett mörkt barn och i hjärnan är lillo mörk. Hur h*n än ser ut så kommer mitt hjärta klappa för hennom ändå! Och mina beskyddarinstinkter slår till bara jag tänker på allt det hemska här uppe.

Men att välja mina strider - det måste jag göra. Är jag ensam (sen med barnet) på något ställe där något av ovanstående händer - så hoppas jag att jag har sinnersnärvaro och 'guts' att öppna käften och försvara lillo.

Men det är så sorligt att det ens ska behövas...  Att fördomar och elakheter bor så nära. Bland kunder, kolleger, släkt och vänner. Att konstiga åsikter om adoption invandring vädras till höger och vänster.
  
Bilden är lånad från Internet

Igår var en rätt okej dag - idag önskar jag att jag inte steg upp...
Ah, livet suger!

Redan i morse - trött och förvirrad, maken försov sig, jag snoozade för länge, kom på att jag har spanska ikväll, fint väder och matlåda, kvarglömd väska och läxböcker med...

Irriterar mig lite på möhippejänget, alla är inte lika engagerade och intresserade av att allt ska funka - men jag har idag pratat med brudens svärmor - hon kommer ta hand om deras äldsta dotter eftersom pappan så lämpligt är bortrest på jobb.
Blivande bruden har dessutom blivit sjuk och går på antibiotika. Inte så bra. Engagemanget hos de andra är knapphändigt, ingen respsons på det A4-långa dokument jag skrivit ihop om programmet vi bestämt. De som inte kunnat vara med på våra möten har inte ens kommenterat det vi har bestämt. Okej, vi har kort om tid men då är det ändå viktigare att alla är delaktiga och att vi har en bra kommunikation. Kanske tar jag på mig för mycket 'ansvar' och gör folk sura av den anledningen - "Hej, jag är 'projektledare' och försöker styra upp - sorry men min åsikt är att om ingein tar befälet så kommer skutan gå i graven... "
För ingen annan har ju rest sig upp och begärt skepparmössan...
När vi satt hemma hos mig och planeringsmöttes förra veckan så var det ett herrans tjaffs om gamla minnen och "mina barn" och "jag minns när Oskar var mindre" och "när jag var gravid med Benjamin..."

HALLÅ - vi pratar om det en annan gång... TACK!

Jag har en irritation i kroppen - jag vill inte gå hela sommaren här och irritera mig på mina kollegor. Jag har nog fan blivit allergisk mot en av dem.

Nu skrev jag en lapp och satte på kontoret...

"Jag tänker inte vänta 9 månader på min unge..."

Hoppas det funkar...

  
Väntar ändå på samtalet med stor S