Det här med väntan... visst kan väntan vara av godo men just nu känns det som det är av ondo. När vi först fick börja samla papper kom känslan av "redan - MEN vi är inte redo att bli föräldrar" och kastade sig över oss båda två! Vi hade ju hört att vi skulle få skicka först i början på 2011 och fick börja samla papper redan i november - det kändes snabbt! Sen var vi låååångsamma med att samla papper för att bitar skulle falla på plats, makens nya jobb, mitt nya pass, vårt möte på banken... plus att vi verkligen ville ha alla papper RÄTT och slippa skaffa nya. Och på samma sätt som vi resonerade med vårt medgivande - bättre att köa klart i Sverige och ha ett färskt medgivande (dvs vi valde att hålla på bröllopet och göra hemutredningen ganska snart efter vi gift oss hellre än att gifta oss snabbt och kanske behöva förnya medgivandet innan vi fick skicka) än att ha allt för många papper från 2010 när vi visste att vi inte får iväg våra papper förän tidigast i början på 2011.

Jag kommer också att tänka på ett citat ur en film - Vuxna människor - där en liten kille säger:

-"Det är rätt kort tid man lever, om man tänker på hur länge man ska vara död..."
Fast jag vill inte dra det så långt - men när man tänker på länge vi väntat på att få barn så är några månader till inte så farligt!

Allt är relativt... och det är lättare att vänta nu på sommaren än om det vart snö, halka, köld och mörkt hela tiden...
Sommren bjuder på lite mer lustfyllt leverne, härliga picnicar och mysiga sommarkvällar, konserter och roliga happenings... Det känns som om veckorna är fyllda med aktiviteter och saker och plötsligt är det fredag igen och helg...
Vissa dagar är lättare än andra och tja, jag tror att vädret spelar stor roll för mig. Sol och värme gör mig på gott humör och då tar jag väntan med en klackspark och ett ryck på axlarna - idag kommer det inget barn, nähä...
Men igår var det lite mer ledsamt och då smet jag ut med lånad bil och hälsade på en kär vän - och myste lite med hennes dotter...

Det finns fortfarande saker kvar att göra innan vi är helt redo för barnets ankomst. Men de "stora" sakerna är klara...

I veckan som gick hittade jag och maken en "souvenirbutik" full med skojiga Sveigenyckelringar, kapsylöppnare, klistermärken mm med Sverigemotiv som vi ska köpa som "minigåvor" att ha med till landet. Jag har spanat på Vacuumpåsar att packa i. Jag håller på med en stickad sjal och har väl mindre än hälften kvar. Det jag hållit på med längst är min mormorsfilt och den blir kanske inte ens klar...

Vad har du som väntar kvar på din agenda att slutföra innan barnet kommer?

Helgen har bjudit på gamla och nya bekantskaper - jag har ju träffat alla på möhippan innan men vissa pratar man kanske inte så mycket med. jag har fått en hel del frågor kring adoption och hör och häpna - A spontanfrågade mig om vi hört något mer...
kors i taket!

Det har faktiskt gått över förväntan bra med allt kring att vi har setts och planerat och fixat grejer...
Men idag när jag gick till jobbet kom jag och tänka på J istället. Jag frågade henne när vi började planera möhippan om inte hon ville vara med. Hennes svar gjorde mig ledsen;

"jag avstår, jag känner inte henne (bruden) längre och hon känner inte mig"

Förvisso så ses de nätan aldrig längre - men livet ser ju ut lite så. Skulle vi låta bli att bjuda med en av brudens bästa barndomskamrater för att de inte sets på 2-3 år?
Jag sörjer J fortfarande för även jag glider längre och längre bort från henne. Jag har kämpat rätt hårt för att fortfarande ha en liten inblick i hennes liv och få träffa henne ibland - för jag längtar efter hennes klokskap och vänskap då och då...

Nu har jag lagt bollen i hennes händer - inte bokstavligen - men jag känner att jag får anamma hennes taktik lite granna. Hellre välja bort än att bli bortvald... Jag vet att hon funkar så nämligen. Så jag har slutat läsa hennes blogg och jag försöker låta bli att längta efter henne...
Sist jag ringde var ju för att fråga henne om möhippan och då klickade hon bort mina samtal - och det är verkligen ett av mina värsta...

Jag bara tänker mig min inre glädje när jag få BB och hur jag vill dela det med mina närmaste vänner - och tanken på att bli bortklickad vid det tillfället är OUTHÄRDLIG...
Så då väljer jag helt sonika bort det...


Nu när jag har spenderat helgen med en 5-månaders så känns det extra roligt om det hade kommit en sån där lite lagom stor...
Som nybörjade i föräldrarollen kan man också tycka att det känns något lättare att hantera ett barn som inte "bara sticker" så fort man sätter ner det på golvet... 
Maken som också hängt lite med ovanstående bebis sa igår att han faktiskt hoppas på att det blir ett lagom litet barn - just på grund av de otroliga framstegen som de gör på några få månader... Vända sig, sitta, äta mer fast föda, krypa, resa sig, stå och börja ljuda lite och lära sig sina första ord... Allt det där går ju så ruskigt fort! Roligt att han är nyfiken på de här utvecklinsstegen också. Tidigare har han haft mest och bäst kontakt med något större barn - som det går att kommunicera med. Jag tror att han nästan är lite skraj för de där allra minsta :-D
Rädd att nåt ska gå snett eller att han inte förstår vad som är fel :-S

Snart 4 månader sen vi skicka våra papper nu - makens marathon går av stapeln i helgen, nu är alla "hinder" ur vägen och vi vill GÄRNA komma iväg snart!
Frågorna haglar kring en, har ni hört nåt, har ni hört nåt?
Självklart uppskattar jag frågorna - MEN jag har ju inget nytt att komma med - alls... börjar bli drygt och tröttsamt att bara vänta... Snart snart går våra dokument ur tiden och det kommer bli kostsamt och tidsödande att försöka få uppdaterat dem också när man väl får BB...

Det är bara att bita ihop och härda ut...