*suck*

Idag är det återigen en sån där dag då man tvivlar på att det någonsin kommer hända - det här fantastiska - att få bli förälder...

Jag har mailat vår kontakt på AC med lite frågor... Jag har kollat AC's hemsida - inget nytt, jag funderar över vad det är som "tar ner" mig till bottennivå hela tiden...

Väder och vind spelar in såklart. Eftersom det är storm ute så är det tråkigt och jobbigt att vistas ute. Jag har sen arbetsvecka - sover som en gris på morgonen och jobbar till sena kvällen (känns det som) och det händer inte jättemycket på jobbet...
Imorgon gör jag ett nytt försök hos tandläkaren och jag måste försöka hålla i mina pengar den här månaden. Jag avskyr att vara pank...

Maken ska göra sitt livs jobbigaste prestation på lördag och jag kan inte vara med honom...
Mors dag på söndag - jag har bojkottat den 'jävla' dagen i många år nu och jag hoppas det blir sista gången faktiskt...

jag loggar in på AC's sida och stirrar på följande bild...

Har idag postat dokument från försäkringaskassan till vår löneadministratör som är avgtörande för om vi får igång föräldrapeng när vi är I landet...
Ska se hur många beckor det tar att få dem tillbaka korrekt ifyllda...

Spänning på hög nivå...

Sist tog det ca 4-5 veckor för löneadminstratören att skriva 5 meningar på ett A4 enligt den mall jag postat till henne och fylla i min årslön samt "växla" den till landets valuta.
När jag hjälpt henne med växlandet och hon slutligen skickade över dokumentet fick jag ändå ändra i det så jag kunde lika gärna gjort det själv...

Nu är det MAT, är superhungrig!

Tänkte beskriva alla min icke-skills faktiskt... Jag har aldrig vart speciellt bra på att göra saker som är tråkiga. Jag hittar hellre på något annat. I nödfall röjer jag undan de trista sakerna (som att städa, diska och tvätta) så snabbt det går. Ofta gör jag inte helt färdigt. Som att diska nästan allt men lämna en kopp och en kniv... Eller tvätta, hänga, torka, vika - men inte lägga in i skåpen. Eller som att dammsuga i alla rum - utom i badrummet... :-D

Samma är det på jobbet... Jag sitter just nu med kontors-stuff... att kontera fakturor och öppna post och göra närvaron för mina kollegor...
Boooring!

Därför går det oerhört långsamt. Fast det som är synd är att jag gör de tråkiga sakerna så långsamt så det tar tid från det som är kul också...

Hmm, jaja, jag får väl sätta fart med det sista tråkiga för idag så jag kan tapetsera min miljö klart och klä om en pall och göra det där klart - det som faktiskt är KUL!

Cyklade ner för backen i motvind och kom på att jag kanske glömt telefonen... Stannade och kände över fickorna. Ingen telefon...
Jaha, det är bara att vända om...
Upp för berget och in i huset och ingen telefon... den låg visst redan i väskan. (!) Däremot hängde handväskan på stolen i köket...
Jaha. Ner för backen igen och till jobbet...

Det var första gången jag vänt om för att hämta något jag glömt. Vi bor på ett berg... det räcker oftast med en tur uppför per dag... idag minst två!

Ringer de alltid den blivande modern först eller händer det att de ringer fadern?

Det här med väntan... visst kan väntan vara av godo men just nu känns det som det är av ondo. När vi först fick börja samla papper kom känslan av "redan - MEN vi är inte redo att bli föräldrar" och kastade sig över oss båda två! Vi hade ju hört att vi skulle få skicka först i början på 2011 och fick börja samla papper redan i november - det kändes snabbt! Sen var vi låååångsamma med att samla papper för att bitar skulle falla på plats, makens nya jobb, mitt nya pass, vårt möte på banken... plus att vi verkligen ville ha alla papper RÄTT och slippa skaffa nya. Och på samma sätt som vi resonerade med vårt medgivande - bättre att köa klart i Sverige och ha ett färskt medgivande (dvs vi valde att hålla på bröllopet och göra hemutredningen ganska snart efter vi gift oss hellre än att gifta oss snabbt och kanske behöva förnya medgivandet innan vi fick skicka) än att ha allt för många papper från 2010 när vi visste att vi inte får iväg våra papper förän tidigast i början på 2011.

Jag kommer också att tänka på ett citat ur en film - Vuxna människor - där en liten kille säger:

-"Det är rätt kort tid man lever, om man tänker på hur länge man ska vara död..."
Fast jag vill inte dra det så långt - men när man tänker på länge vi väntat på att få barn så är några månader till inte så farligt!

Allt är relativt... och det är lättare att vänta nu på sommaren än om det vart snö, halka, köld och mörkt hela tiden...
Sommren bjuder på lite mer lustfyllt leverne, härliga picnicar och mysiga sommarkvällar, konserter och roliga happenings... Det känns som om veckorna är fyllda med aktiviteter och saker och plötsligt är det fredag igen och helg...
Vissa dagar är lättare än andra och tja, jag tror att vädret spelar stor roll för mig. Sol och värme gör mig på gott humör och då tar jag väntan med en klackspark och ett ryck på axlarna - idag kommer det inget barn, nähä...
Men igår var det lite mer ledsamt och då smet jag ut med lånad bil och hälsade på en kär vän - och myste lite med hennes dotter...

Det finns fortfarande saker kvar att göra innan vi är helt redo för barnets ankomst. Men de "stora" sakerna är klara...

I veckan som gick hittade jag och maken en "souvenirbutik" full med skojiga Sveigenyckelringar, kapsylöppnare, klistermärken mm med Sverigemotiv som vi ska köpa som "minigåvor" att ha med till landet. Jag har spanat på Vacuumpåsar att packa i. Jag håller på med en stickad sjal och har väl mindre än hälften kvar. Det jag hållit på med längst är min mormorsfilt och den blir kanske inte ens klar...

Vad har du som väntar kvar på din agenda att slutföra innan barnet kommer?

Helgen har bjudit på gamla och nya bekantskaper - jag har ju träffat alla på möhippan innan men vissa pratar man kanske inte så mycket med. jag har fått en hel del frågor kring adoption och hör och häpna - A spontanfrågade mig om vi hört något mer...
kors i taket!

Det har faktiskt gått över förväntan bra med allt kring att vi har setts och planerat och fixat grejer...
Men idag när jag gick till jobbet kom jag och tänka på J istället. Jag frågade henne när vi började planera möhippan om inte hon ville vara med. Hennes svar gjorde mig ledsen;

"jag avstår, jag känner inte henne (bruden) längre och hon känner inte mig"

Förvisso så ses de nätan aldrig längre - men livet ser ju ut lite så. Skulle vi låta bli att bjuda med en av brudens bästa barndomskamrater för att de inte sets på 2-3 år?
Jag sörjer J fortfarande för även jag glider längre och längre bort från henne. Jag har kämpat rätt hårt för att fortfarande ha en liten inblick i hennes liv och få träffa henne ibland - för jag längtar efter hennes klokskap och vänskap då och då...

Nu har jag lagt bollen i hennes händer - inte bokstavligen - men jag känner att jag får anamma hennes taktik lite granna. Hellre välja bort än att bli bortvald... Jag vet att hon funkar så nämligen. Så jag har slutat läsa hennes blogg och jag försöker låta bli att längta efter henne...
Sist jag ringde var ju för att fråga henne om möhippan och då klickade hon bort mina samtal - och det är verkligen ett av mina värsta...

Jag bara tänker mig min inre glädje när jag få BB och hur jag vill dela det med mina närmaste vänner - och tanken på att bli bortklickad vid det tillfället är OUTHÄRDLIG...
Så då väljer jag helt sonika bort det...


Nu när jag har spenderat helgen med en 5-månaders så känns det extra roligt om det hade kommit en sån där lite lagom stor...
Som nybörjade i föräldrarollen kan man också tycka att det känns något lättare att hantera ett barn som inte "bara sticker" så fort man sätter ner det på golvet... 
Maken som också hängt lite med ovanstående bebis sa igår att han faktiskt hoppas på att det blir ett lagom litet barn - just på grund av de otroliga framstegen som de gör på några få månader... Vända sig, sitta, äta mer fast föda, krypa, resa sig, stå och börja ljuda lite och lära sig sina första ord... Allt det där går ju så ruskigt fort! Roligt att han är nyfiken på de här utvecklinsstegen också. Tidigare har han haft mest och bäst kontakt med något större barn - som det går att kommunicera med. Jag tror att han nästan är lite skraj för de där allra minsta :-D
Rädd att nåt ska gå snett eller att han inte förstår vad som är fel :-S

Snart 4 månader sen vi skicka våra papper nu - makens marathon går av stapeln i helgen, nu är alla "hinder" ur vägen och vi vill GÄRNA komma iväg snart!
Frågorna haglar kring en, har ni hört nåt, har ni hört nåt?
Självklart uppskattar jag frågorna - MEN jag har ju inget nytt att komma med - alls... börjar bli drygt och tröttsamt att bara vänta... Snart snart går våra dokument ur tiden och det kommer bli kostsamt och tidsödande att försöka få uppdaterat dem också när man väl får BB...

Det är bara att bita ihop och härda ut...

 

Puh, idag är jag lycklig och trött... Möhippade R hela dagen igår och vi hade så underbart trevligt hela jänget och hela dagen!

Jag vaknade tidigt eftersom det vart min tidiga vecka så jag gick upp och åt faktiskt lite frukost först. Sen letade jag efter någon sista detalj och vid 08.30 kom C och hämtade mig. Sen for vi in till stan och mötte upp ett par tjejer till och sen åkte vi till vår mötesplats där flera redan samlats. I samlad tropp åkte vi sen till brudens hus och klev upp för deras väg med fikakorgar och packning. Vi knackade på och en något förvirrad och överaskad brud släppte in oss. Stora dottern blev jätteglad - "Nu är det fest, nu är det fest" ropade hon och smaskade i sig av vår medhavda frukost!
Lillan som sov i vagnen vaknade och fyrade av sina leenden och vi packade ner saker till henne för hon skulle få följa med. Stortjejen fick åka med farmor och farfar som planerat.

Så gav vi oss iväg och hamnade såklart i bilkö på grund av en olycka och kom försent till vårt första stopp. Men vi fick ändå en lyckad aktivitet och sen tog vi oss vidare till en mysig park för picnic. Efter picnicen fick bruden försöka genomföra sina uppdrag som vi gett henne - det gick lite trögt så vi fick helt enkelt styra om våra planer lite och åkte in till stan en stund. Sen for vi hem till en i jänget där vi grillade och lyssnade på gamla 90-/2000-talshits hela kvällen...

Mätt, nöjd, glad och tillfreds med en mycket lyckad möhippa - vi hade en bra blandning av aktiviter och mycket nostalgi - och bara grejen att vi träffades och faktiskt gjorde det till en mycket minnesvärd dag för bruden - det känns väldigt bra!

Nu har jag inga krafter kvar känns det som, ska vila lite och börja läsa min nya bok!

Okej, jag är självtitulerad Projektledare för "Möhippan" och jag har insett att vi som ska genomföra det här har olika starkt intresse för det hela och några är mer eller mindre datainkompatibla...

"Men om jag klickar 'jag kommerä på eventet ser inte HON det då?"

-NEJ, hon är inte bjuden och det är ett hemligt event...

Imorse skrev jag på loggen där att vi har bestämt en ny tid - då vi alla ska mötas upp. En tjej har missat båda mötena och inte hört av sig om varken dricka eller transport eller nåt...
Då undrar jag som projektledare såklart om hon kommer eller medvetet håller låg profil eller vad - hon är typ den av oss som är mest datakompatibel dessutom - hon kunde säkert programmera FB!
Gjorde således en liten efterlysning i morse - dig har vi inte hört av, är allt ok?

Fick ett snäsigt svar att hon haft en 'helvetisk vecka' och inte haft möjlighet...

Blir så less på människor - hur svårt är det då att be om hjälp? Hon har inte bidragit till något alls och har sen mage att gnälla - jag räknar nog iskallt med att min man kommer hjälpa mig en del att ordna det här hemma hos oss och han är inte ens 'bjuden'...

Jag ska strax ge mig av för jag tänker gå lite tidigare idag dessutom - har några ärenden kvar att göra innan jag kan känna att allt är på plats inför möhippan...

Ser fram emot att ha en kul dag imorgon - hoppas ALLA har det goda humöret med sig!