Snart är det dax för möhippa - en av mina finaste vänner ska äntligen få stå brud och jag är så glad för henne. Och det bästa av allt är att hon garanterat inte räknar med att vi ska hippa henne. Då hon faktiskt får avstå från att bjuda vännerna - jag vet att hon gärna sett att vi var där men att kompromisser är livets verklighet och de har gemensamt valt att hålla ett litet bröllop (om nu 22 gäster är så litet!)

Hur som helst så börjar det dra ihop sig. Jag är väldigt engagerad och tycker om att vara det. Det här är liksom sånt jag tycker är roligt. Planera, fixa, hitta på, pyssla, greja och dona - tänka och söka inspirerande och roliga påhitt och väl genomtänkta detaljer.
Det är nog iofs tur att jag "tagit projektledarrollen" - jag gör gärna så och ofta blir det i en grupp där personerna i fråga inte är så pådrivande själva.
Jag hoppas ingein tagit illa upp för att jag tagit på mig ansvaret. Men jag tror inte det. Många är bekväma av sig och tycker det är skönt att bara haka på. En av tjejerna som faktiskt är bjuden på bröllopet sa från början att "kosta vad det kosta vill" typ men vi enades om att hålla utgifterna lite lågt iaf. Hon har inte dykt upp till något av våra möten och inte återkommit med med än 1 endaste mening som kommentar på ett inlägg jag skrivit i vårt "evenemang" på Facebook.

Snacka om oengagemang. Vi vet inte ens om hon kommer känns det som...
Vi vet inte om hon ska ta egen bil, om hon överhuvudtaget tycker vi kommit fram till okej aktiviteter eller nånting... Tråkigt som fan.
Förra helgen la hon in ett inlägg på FB om att hon själv gift sig! Helt i hemlighet såklart - och jag kände omedelbart att "jaha - förväntar hon sig att vi ska uppmärksamma henne också nu på R's möhippa?" Men när jag snackade med en annan av R's vänner så sa hon att NÄE, vi gör inte det här till hennes grej, det är R's kväll och ingen annans!

Igår gjorde jag maränger och pysslade fina "kort" till brudens fotouppdrag - det tog flera timmar och jag hade kanske hoppats på att hinna med lite mer igår kväll - men jag får greja idag istället. Kanske hjälper maken till med det han kan ikväll och imorgon - han ska träna och åka in och kolla varvet en stund - sen får han vara behjälplig för oss lite (!) hoppas han inte misstycker!
Vårt liv har ju också ett innehåll och igår tog vi oss tid och åkte in till Liseberg och kollade Ebbot och "trummor och orgel" och ikväll är det Veronika Maggio och jag räknar med att ha massor med möhippapyssel att ta mig för både före och efter!

Vila får jag göra på söndag. =)
Vad har ni andra för planer för helgen då? 

 

Iom att det kom nyheter från AC igår så går tankarna runt runt...
Maken och jag läser på forumet och där finns diskussioner om bilderna och presentationene och hur familjen väljs ut av barnhemmet och en massa annat så klart.
-Är våra bilder fula kanske? Bor vi för smått? Har vi för dålig ekonomi? Undra hur de tänker egentligen? Varför dröjer det så?

Enligt AC's info så har det kommit hem 16 barn och ungefär lika många familjer är i landet eller snart på väg dit. Det innebär att det kommit långt fler BB som vi inte känner till?! Alla är inte med i vårt forum och vi kan inte hålla vår statistik uppdaterad...

Det har ju inte vart några BB angivna i vårt forum på jättelänge och tankarna går ju självklart till att det heller inte kommit några då.

Men så snackade jag med vår säljare i veckan, han har ju själv 3 barn via adoption och han sa att när de adopterade första så hörde man ju inte ett ljud från det att handlingarna åkt ner till landet. Då fanns ju inte Internet och mail och mobiler - då fick man ge sig till tåls och bara vänta. Det här som vi håller på med - att ständigt och jämta uppdatera sig via de kanaler som finns ställer självklart högre krav på organisationerna - och vi tycker inte att de håller oss informerade tillräckligt ofta...
Å andra sidan så kan jag tycka att ett nyhetsbrev nån gång då och då kan väl inte vara så jävla tidskrävande och jobbigt att dikta ihop eller?

Men väntan och längtan känns så mycket mindre ensam med goa vänner i vår "mamma-grupp" och här på bloggen. Jag vet inte hur jag skulle tänkt och agerat om jag inte bloggat. Men som jag skrivit förut - jag skriver därför läker jag - alla tankar och funderingar blir lite lättare att bära när man fått dem ur sig!

Idag är det loppisbesök på lunchen och sen tandläkaren och kalas...
Kanske kolla lite på hemläxan i spanskan innan sängen! Låt det vara uppehåll så jag kan cykla!

Klockan ringer första gången kl 05.20, snoozar och ställer om till kanske 05.43 och går upp och klär mig. Letar efter jobbjackan och minns att jag la den på övervåningen men passar på att stjäla några minuter jämte mysvarm make som slumrar vidare. Pussar 'hej då' och går upp och hämtar jobbtröjan. Behöver inte ta lunchlåda - den jag inte hann äta igår blir fint till lunch idag istället. Hämtar ut cykeln och inser att jag glömt mobilen - tassa in och hämta den på handfatet... Cykeln krånglar, det är nåt med kedjan. Som tur är har jag handskar för det är lite kyligt på morgonen. Får fixat kedjan som hoppat ur ett spår och fortsätter mot jobbet. Stannar till och hämtar dagens Metro. Framme på jobbet 06.20 - larmar av och låser upp, trycker fram en kaffe och hänger av mig. Startar mailen, radion och dagen och snart kommer första kunden. Det är Jed från Nya Zeeland och hans polare... De vill ha sällskap till kaffet och sen avlöser en annan kund så det blir lite tjöt och en hel del fika... Vid 8 kommer städerskorna - jag har rätt gott om kunder idag så jag hinner inte ta fram kassorna innan de torkat golven i butiken så jag måste gå över de nystädade golven - som vanligt! Vid 9 kommer märkliga kollegan och öppnar i tid idag... Några fler kunder passerar och vid 10 kommer äldre kollegan. Jag lämnar till honom och går in till mitt kontor. Har så klart svårt att komma till ro och göra något - har ingen agenda direkt utan spanar lite på en Traderaauktion som snart går ut och läser lite bloggar mm. Märkliga kollegan går ner till centrum och växlar på banken och jag gör några småsaker vid en av våra inspirationsmiljöer. Slipar och spacklar lite till på en av väggarna och tar sen fram lite olika kulörprover för att hitta en snygg kulör till den barnstol jag hittade på loppisen i förra veckan. Jag väljer till slut ändå vit - den kommer ju hamna hemma hos oss framöver och jag kan inte bestämma färg nu. Bättre med vitt som passar till allt.
Sen går jag in på kontoret igen och gör fakturorna som ligger i SAP. Det tar fram till lunch. Äter vid 12.30 och då är Jed där igen med sin kollega och strax därefter kommer två av mina favoriter - de har en speciell plats i mitt hjärta eftersom de hjälpte till då vi gifte oss.
Efter lunch gör jag inte så mycket alls. Läser in mig på Forumet, AC's hemsida och chattar med maken på FB...
Sen blir klockan plötsligt 15 och det är dags att gå hem för dagen. DÅ får jag för mig att jag ska ha med mig lite tapetprover hem så jag börjar rensa i en barnkarta och rensar ur mitt skåp på pysselmaterial som jag har där...
Cyklar hem och ser att vi fått en avi på en present jag köpt till maken - planerar att ta den med mig på väg till spanskan. Diskar upp några grejer som stått i diskhon sen igår och plockar med tvätten. Kollar lite på spanskaläxan och då får jag ett SMS från maken som frågar om jag vill fika med honom innan jag ska till spanskan. Det tackar jag ja till och tar mig sen till fots till "posten" och hämtar ut makens present. Upptäcker på tillbakavägen att min vigselring inte sitter på fingret. Var sjutton har jag lagt den? Känner mig oroad över att kanske ha tappat den och blir lite ledsen - jag gillar ju verkligen min ring och har inte för vana att ta av den. Minns inte att jag gjort det men jag kan lagt den nånstans då jag diskade de flottiga faten...

Möter mannen och dricker kaffe, han blir glad över presenten och går sen och handlar medans jag åker in mot stan... Köper ett presentkort till märkliga kollegan som ska överlämnas i morgon. Han är nämligen den säljare som har flest poster på sina kassakvitton och det har min chef bestämt att jag ska fixa nån slags "belöning" för. Min bestämda åsikt är att om chefen själv överlämnat presenten hade det smällt mycket högre...

Strosar runt lite i stan, letar efter vacumpåsar till vår packning, snygga badlakan på Hemtex och efter en speciell smyckesgrej som tydligen kallas "earcuff" - för 10 år sen hade "bruden" något som liknar denna typ av smycke - en liten gubbe som klättrar i örat... hon hade inte hål och var väldigt förtjust i det här smycket men sen tappade hon det. Det var poppis ett tag och idag kom jag att tänka på det smycket och hur kul det hade vart om vi kunde överraska henne med ett sånt på lördag...
Hittade inget men har inte gett upp. Är det nån av er därute som har ett sånt här så kontakta mig här!

Gick sen upp till spanskan och träffade mina vänner där. Idag var alla trötta och flamsiga - och jag gjorde det som jag blivit så ledsen över förut. Jag skrattade åt P för att han var så långsam och inte fattade - det är så förödmjukande och jag kände mig så dum och bad om ursäkt...

Efter spanskan tog jag vagnen hem direkt och gjorde mat - omelett med stekt svamp och ett stort glas mjölk. Sen har vi kollat på TV och jag har stickat lite på sjalen som jag hoppas på att få ge till vårt barns närmaste "vårdarinna" - en fostermor eller en barnskötare som håller lillo kär...

Nu är det sannerligen dags att avrunda. Dagen som idag är en tisdag har sett ut så här för mig idag...

Lite granna nytt från landet på AC's sida idag - båda nyheterna sånt som berör oss men inga glädjenyheter tyvärr...

Vi börjar närma oss halvlek för 2011 och läget motsvarar det vi förväntat oss; vi kan nog räkna med lika många genomförda adoptioner i år som förra året (54 hemkomna barn). Hittills i år har 16 barn fått familj i Sverige och ett 15-tal familjer är antingen på plats i landet eller väntar på resbesked. Antalet syskongrupper och barn med i förväg kända behov motsvarar drygt hälften av de barn vi placerar och så ser det ut att fortsätta. 

Vidare handlade det om längre väntetider i landet på grund av domstolarnas seghet och att passen också tar längre tid att få...

Well. Det hade vart roligare med annan info men bättre med lite än inget...
Nu ska jag dra hem från jobbet, läsa spanska och fixa lite med tvätten...

Häpp!

Det pratas självklart mycket om längtan och vänta hemma - om hur allt upplevs - av mig och av maken...

Han är rätt positiv ändå - varje dag som går är en närmare målet...
Igår sa han att:

-Det går rätt så bra, så länge ingen frågar om vi hört något...

Han fortsatte med att de borde fatta att vi berättar OM vi hör något, att vi självklart kommer låta dem få veta... Om inte DEN dagen så iaf kort därefter...
De frågar i all välvilja såklart - men det blir en fars tillslut... att de frågar samma sak och vi svarar samma sak...

5 månader har gått sen vi först fick börja samla papper - då var vi fullt sysselsatta med att fixa dokument, stämplar, ohålade mapper som samlades i mappar. Vi gick igenom dokumentationen gång på gång för att inte missa något, inte göra fel, inte tappar bort någon superviktig detalj...
Vi hade lite bekymmer med finanisieringen - nu kommer skattepengarna snart och det blir ett skönt tillskott såklart!

Surfar runt på måfå - hamnar på en blogg som refererar till den här artikeln

som handlar om en likande upplevelse som Kix gick igenom för inte så länge sen...

Paret blev tillfrågade om ett svensk barn som inte var fött - och de har blivit de enda föräldrar som det här barnet känner till eftersom den biologiska mamman inte ens sett sitt barn efter förlossningen. De fick barnet i sin vård endast 4 timmar efter förlossningen.

Efter 8 månader ångrar sig de biologiska föräldrarna och vill upphäva adoptionsmedgivandet. Jämte artikeln finns två länkar som handlar om adoptionsprocessen i Sverige och att de biologiska föräldrarna har stark makt i lagens mening.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka - självklart är det fruktansvärt för de biologiska föräldrarna att behöva ge upp sitt barn. I alla länder, i alla lägen, i alla situationer. Samtidigt undrar man hur länge man ska ha "ångerrätt"? Det står i artikeln jämte att 6 veckor är kutym att ha som "betänktetid" innan man går vidare med adoptionen i lagens mening...

Jag kan tycka att det är barnet som kommer mest i kläm här - han blir "långsamt" övervallad till den biologiska familjen där han ska bo halva tiden hos sin biomamma och halva tiden hos sin biopappa - som han inte känner.
Jag skulle på inga villkor vilja vara med om detsamma - varken biofamiljens öde eller adoptivfamiljens öde... Mitt hjärta finns hos barnet, pojken - som tillbringat sina första 8 månader med "adoptivfamiljen" (jag sätter detta inom parentes - tanke var att adoptionen skulle komma till skott - varför den dröjt så länge som 8 månader finns det ingen förklaring till - då är jag tacksam över att vår domstolsprocess endast kommer ta 3-6 veckor!) som är helt förkrossade över beslutet att barnet tas i från dem såklart.
Jag kan ju förstå deras känslor...
-"Förut längtade jag efter ett barn, vilket som helst - nu längtar jag ju efter honom"

Jag kan också sätta mig in i hur kvinnan som fick lämna sin son i landet kände efter att hon kommit hem. Jag längtar ju efter vårt barn - men jag vet inget om det ännu - pojke, flicka, 1 år eller 3 år - vi vet inget alls. Förutom att håret är mörkt och likaså ögonen...

Men dessa kvinnor längtar ju efter 'sina barn' som de blivit tillfrågade att älska och vårda - men sen mist... Fast de är i livet...
Så grymt, så hjärtlöst, så fruktansvärt...

Jag gråter stora mörka tårar på insidan och känner hur strupen snörs åt och det trycker över bröstet...
jag vill inte vara i deras kläder - jag vill att de ska få bli lyckliga som hela familjer till 'sina barn'

-edit--------------------------------------

Nanashi upplyste mig om att krokoditårar betyder "falska tårar" och det var inte så jag menade... jag skrev det i betydelsen "stora tårar" så jag har ändrat rubriken...

Vad fyller man sina dagar med egentligen? För inte tänker jag på vår adoption alla dygnets vakna timmar.

Dagarna rinner sakta genom timglaset - dag läggs på dag och vecka på vecka. Månader går också - inte långamt alls som man hade kunnat tro...
men inte snabbt nog om du frågar mig...
Jag räknar från dagen då vi skickade handlingarna - nu har våra papper vart i landet i 3½ månad och det verkar stå helt stilla.

När de glädjande beskeden att det kommit 4 spädbarn till familjer i år kom i mitten på mars blev jag jätteglad - det finns chans att vi kan få en liten var min första tanke...

Sen tänkte jag;

-bebisarna är slut... vi kommer få en 3-åring med vilja av stål, ett utveckat språk och med många milstolpar bakom sig...
Jag vet att vi har lika stor chans att få båda delarna - men det hade vart så fint att få dela något av de där första trevande stegen, orden eller matupplevelserna...
Visst har en treåring mängder att upptäcka - men vi har missat de allra första viktiga händelserna i vårt barns liv...

Nåväl. Vi kan inte göra annat än att vänta och se - det känns så svårt att föreställa sig vem han eller hon är - humörsmässigt, utseendemässigt och personlighetsmässigt.

Jag försöker att inte låta fantasin skena iväg med mig men ibland är det så befriande att bara blunda och tänka att vi är hemma nu - med vår lillo - småmyser i sängen på söndagmorgon... Går en promenad med vagnen och tittar på fåglarna och blommorna i skogen eller leker på lekplatsen...

Läste förresten på vårt forum att ytterligare en i "mammagruppen" äntligen är hemma nu - efter 9 veckro i landet med sina 2 små charmtroll! Det måste ju vara fullkomlig lycka!
Åh vad jag längtar tills vi får känna detsamma!
 

Helgen har vart lugn och vi har mest vart helt försoffade hemma...

Då och då fikar vi på ett närbeläget kafé och där finns veckotidningar att låna. Så till kaffet idag läste jag mitt livs första Mama - många artiklar om lyckade framgångsrika mammor och deras otroligt söta klämkäcka barn! Ganska få pappor...
Inga adoptivfamiljer, inga alternativa familjer överhuvudtaget - bara biobarn; blonda, blåögda och fräkniga...

Den enda som ser ut at ha ett annat ursprung är Anitha Schulman - hittar ingen bakgrundsinfo om henne mer än att hon verkar vara syrian.

Har precis inmundigat en middag som maken gjort från scratch, väldigt gott och väldigt skönt att slippa göra något. Maken har anstängt sig ordenligt...

Nu kommer en ny vecka - en tidig vecka. Jag ska försöka få klart en miljö som jag grejat med. Jag skulle ha jobbat i helgen men det kom en möhippa i vägen som tur är. Det är fortfarande lite saker att pyssla med inför den men jag tror inte hon anar något. Frågan är vad vi ska hitta på till en av deltagarna som helt utan att säga ett knyst gift sig i helgen (!)

Alla får ju göra som de vill men vad är det med "hemliga bröllop"...
jag har hittentills inte fått gå på ett enda bröllop bland våra vänner. Först ut var A att rymma till ett annat land. Sen var det B & J som hade 25-årskalas och de som dök upp fick veta att de gift sig på dagen...
Maken fick ett SMS av vänner någon månad innan vi gifte oss och då hade han och hans tjej precis vart på rådhuset...
R ska ha ett litet och hastigt påkommet bröllop utan oss och nu har då gemensamma bekanta gift sig i hemlighet i helgen...

Jaja, det känns ju som att vi borde fixa något till dem nu när vi ändå kommer fira R... Men vad? Nån som har nån idé? Hoppas vädret blir bra...

Vad har ni gjort i helgen ni andra då?