Mitt inlägg jag skrivit igår har försvunnit. men ingen verkar har undrat vad min seger handlade om...

Men för mig själv ska jag skriva att min seger handlade om - jag träffade nämligen en gammal bekant på vagnen till stan igår. Hon var gravid och skulle ha sitt första barn inom nån månad.

För absolut första gången kunde jag känna ren och skär glädje och till och med tänka att "henne kan jag kanske ta kontakt med och hänga med sen när lillo är här"
Det var så himla skönt att inte vara bitter, arg, ledsen eller besviken. Jag var bara glad - åt att se henne och hennes fina mage, åt att hon blev glad åt att se mig med och för att vi också väntar barn.

Gårdagen var en bra dag på alla sätt. Hängde med min vän och hennes dotter på lekplatsen i en park i flera timmar och vi pratade och pratade och pratade!

Idag är en annan dag. Maken gör sina sista långpass inför Marathon och jag har pysslat lite ute - tagit en sväng förbi vår lokala second hand och fyndat barn-CDskivor...
Nu ska jag slappa, dricka kaffe och sticka finsjal...

Ledig dag; vaknade av mig själv kl 7 - maken steg upp och gick till jobbet och jag tog det väldigtr lugnt. Har just druckit kaffe och ätit frukost...

Sitter och försöker minnas låtar och saker som vi talade om för 10 år sen. En av mina bästa vänner ska ju gifta sig. Och möhippan är en vecka bort...

Vi ska göra varsin Spotifylista med låtar som vi har minnen ihop med bruden till. Och det är fanimej inte lätt - men det är roligt!

Dagen som idag ligger hyfsat blank - jag skulle vilja göra 'betongpyssel' men jag vet inte om jag kan röra ihop betongen utan en maskin - får se om jag testar lite senare...
Jag har lite grejer att sy och jag borde testa den nya torktumlaren.

Eventuellt ska jag träffa min gamla klasskompis idag istället. Våra två eller tre senaste försök att ses har blivit inställda av olika skäl...
Hon borde vara redo att kläcka sin bebis nummer 2 när som helst egentligen men jag hoppas hon orkar och kan ses idag - det hade vart riktigt roligt!

Åh, det är så tröttsamt att inget händer när det gäller adoptionen. Det är så trist att inte ha några nyheter eller glädjande besked. Den här väntan är verkligen frustrerande...
Att inte kunna boka in saker framåt, inte veta, att vara utlämnad åt främmande mäniskor att bestämma över en.
Att inte veta hur det brukar vara - för det finns inga regler - jag tänker på vårdgarrantin - inom 3 månader ska du få besked om när ditt IVF kan tänkas starta upp...
Men här finns inga garrantier alls...

Idag var det öppet på lokala loppisen och jag hade ändå ärende ner mot centrum så jag tog vägen om. Hittade en fin stol till lite äldre barn - den påminde väldigt mycket om stolen INGOLF från IKEA. Den blev min för 50:- och den ska målas och stå på jobbet i en miljö ett tag tänkte jag. Lillo kanske inte behöver den i första taget...

Hur som helst - när jag försöker cykla med den höga stolen tvärs över styret möter jag naturligtvis vår hemutredare som antaligen vart och ätit lunch nånstans - secondhandbutiken ligger inte långt från kommunens lokaler nämligen.

-Hej hej ropade jag när jag passerade...

Vet inte om hon kände igen mig... Men jag tänker inte fundera mer på det...

Nu ska jag gå ner och skölja och ansa lite jordgubbar som ska akompaneras av vispad grädde, bubbel och en liten latte...

Trevlig kväll på er!

>Det svänger snabbt i adoptionsbranschen...
Maken ville dricka bubbel med mig ikväll - han har fått 1500:-/månad i påökt retroaktivt från januari i år då han blev anstäld!
Det innebär att jag ska få köpa mig en digital systemkamera som kan filma!

Han är för snäll min man!!!

  
Den kan filma också!

Det är en sån här jag siktar in mig på - jag kan inget om systemkameror men jag förväntar mig att mina bilder ska bli snäppet bättre och att det ska bli ännu roligare att fota...
Jag vet inte om jag vågar ta den med till landet men jag har en ganska bra kompaktkamera som också kan filma som ska med dit...
Men åh, vad kul det ska bli att få lägga vantarna på en bra kamera!

Bloggarna kommer givetvis få ett uppsving! Både här och där och på pysselsidan!

Vi har ju ingen bil just nu - cykel och lokaltrafiken tar oss dit vi behöver.
Och jag vill ju gärna kunna cykla i fortsättningen också istället för att åka kommunalt. Så jag har letat efter en ny cykel - med pakethållare för en barnsits och med dam-ram för enkel av- och påstigning.
Men häromdagen så insåg jag att OM vi får BB den här sommaren så kommer jag ändå inte kunna cykla med lillo - för vi bör kunna ha ögonkontakt. Det skulle möjligen vara om man cyklar en kortis med maken jämte i så fall...

Här fanns en cykelsits man har fram på ramen - men den är också framåtvänd dessvärre. Men för ca 800-1200:- får man en som vi kan växla mellan mig och maken och det vore ju bra.
Här fann jag en bild där man ser hur det kan se ut. Det känns ju som att man iaf har bättre konkakt med ett barn som sitter fram än bak när man cyklar...

Att cykla har många fördelar - jag kan själv anpassa min framfart och tid det tar mellan olika platser. Förlitar man sig på kollektivtrafiken så fastnar man ibland. Detsamma gäller ju faktiskt med bil - medans det sällan är kö för att cykla... :-D

Ibland tar det emot att cykla - tex när vädret är dåligt - och har jag tillgång till bil så använder jag den - jämt!
Vi får se hur det blir sen - i dagsläget är det inte aktuellt att skaffa en bil, trots att vi bor i en uppförsbacke!

Men till att börja med så ska vi ju få det där samtalet, som vi väntar på, och åka långt långt bort och träffa lillo...

Åh vad jag längtar!

  
Bilden är lånad på Internet

För vem bloggar man? Vem ska läsa? Kan man bestämma det?

Jag skriver för att jag alltid har skrivit. Min första dagbok är från 4:e klass, jag var omkring 10 år och kär i grannen/klasskompisen som var mest poppis på hela skolan...

Haha, det var inga direkta geniförklarade texter på den tiden...

Nu skriver jag för att lätta på trycket. Det där som pyser och bubblar och mal omkring i både kropp och knopp.
Det måste UT! Jagkänneratt jag läker ihop snabbare om jag får skriva av mig...  

Kanske kan någon känna igen sig i det jag berättar om? Kanske kan nån tycka att mina åsikter och tankar är intressanta och viktiga? Kanske kan nån känna sig lite lite lättad av att någon haft en liknande upplevelse eller tom värre...

Det kan vara trösterikt att veta att det alltid finns någon som lyssnar (läser)...

När jag gick i gruppterapi för en hel del år sen så gav det mig frid och ro i tankarna att veta att någon hade lyssnat. Eller åtminstone att mina ord landat i någons öra. (om det spelas musik i en folktom skog, har det då hörts något ljud?)

Att det satt människor i rummet innebar inte automatiskt att de lyssnade - de kanske var i egna tankar och lät dem sväva fritt - men deras öron tog emot mina ord.

Att skriva fungerar lite likadant. Att trycka på publicera inlägget innebär chansen att någon får syn på det jag skrivit. Att se hur människor hamnar här är väldigt kul. Dels för att de söker på de mest märkliga saker, dels för att de målmedvetet söker info kring det här fenomenet att inte kunna göra barn.

Jag minns också min egen frustration när allt gick så fel. Var fanns informationen, vem hade upplevt något likadant? Var jag ensam om att vara så fel?
Jag lusläste FL och hittade någon/några med liknande problem. En tjej som bodde långt norrut hade haft nån liknande erfarenhet på sitt första IVF - men det visade sig snart att det gick bättre så snart hon bytt hormon. De fick något missfall har jag för mig och riktade sen in sig på adoption. Men under tiden de gick på föräldrautbildningen blev hon spontant gravid och de har en dotter idag på 1-2 år...

Jag verkar fortfarande vara unik med mina problem kring äggkvaliteten - men det bekymrar mig väldigt lite idag. Det jag surar över nuförtiden är att jag nog ändå måste dras med mensen i säkerligen 10 år till - och att man levt i villfarelsen att "mens är bra, då vet man att man är frisk och att det står rätt till" Jo tjena...
Eller att något är jävligt sjukt och ingen kan förklara!

Jag har fortsatt skrivandet för att jag bearbetar tankar och idéer, sorger och besvikelser, glädje och nyheter... Jag har flera bloggar som jag ägnar olika mycket tid åt - de är som kompisar som lyssnar och intresserar dig för olika saker...

Idag har jag länkat till villhabarn.se och lagt in en bild i högerspalten. På Villhabarn finns många fler bloggar kring olika tydper av fertilitetsproblem - kanske finner du fler bloggar som intresserar dig - kanske vill du ha med din egen blogg där?

 

Första kunden i butiken i morse skulle ha svart målarfärg...

Det fick han...
"Svart som i mörkaste Afrika" sa han...

Jag kände redan där och då varthän den här konversationen skulle hamna så jag mumlade bara något...

"Det har du väl hört hur man säger - fortsatte han - att det är svart som i Mörkaste Afrika" Hö hö...

Jag försökte släta över med något och han fortsatte med nån harrang om att "gå där det är mörkt - och då bli man påhoppad och nerslagen och det är nån svarting som gjort det"

"Det vet du väl att det är 90% svartingar som begår brott"

Jag svarar inte på sådant för plötsligt är man inne i en hätsk diskussion som man omöjligt kan ta sig ur - jag står i en butik och säljer grejer - självklart skulle jag vilja argumentera med människan - men inte med firmanamnet på bröstet och med risk för min anställning om jag skulle hamna i riktigt klinch med idioten i fråga...

Det är ju bara att hoppas att den personen aldrig kommer igen...

Det här händer ibland. Nu senast var det en kund till oss som själv har barn med en aisatisk kvinna. Han reser ofta till fjärran länder och exploaterar dem på olika sätt.
Men när vi haft vår brasilianska städfirma här har han ibland börjat tjaffsa om invandrarpolitik och Sverigedemokraterna och en hel massa knäppa saker. Till slut sa jag att visst får han ha åsikter men han behöver inte lufta dem här, på mitt territorium, min arbetsplats.

-Men du vet ju att jag har barn med en asiatisk kvinna, du vet att jag inte har något emot andra nationaliteter.
-Ja, jag känner till det där, men dem du drar upp det med - här på min arbetsplats - det vet INTE det. Det KAN låta som att du är rasist och vill bekämpa det faktum att vi har stor invandring i Sverige sa jag.

De kommer från ett Sydameikanskt land och de kanske undrar om det är dem du menar?! sa jag...

Han hade lite svårt att förstå mig och jag har synnerligen svårt att förstå honom - men jag tror att han kanske respekterar min önskan att inte prata om sina åsikter på min arbetsplats.

Jag har också kollegor som ibland kommenterar andra nationaliteter på ett icke smickrande sätt. De tänker förmodligen inte ens på att jag är på väg att adoptera ett barn från ett av dessa länder som de "ser ner på" - jag önskar att mitt barn ska slippa ifrån det mesta av detta - ibland hoppar dock grodor ur munnen på folk snabbare än hjärnan hinner registrera dem...
Hur värjer man sig från detta? Hur sätter man dem på plats? Hur förhindrar man sin älskade unge från att bli sårad, träffad och ledsen?

Jag hade ju en praktikant här för x antal månader sen som också pratade illa om utlänningar/invandrare... och henne pratade jag ju lite med där och då och sa att jag hoppas mitt barn slipper träffa människor med den attityden gentemot människor som är annorlunda.

För hur gärna vi än vill att vårt barn ska uppfattas som svensk så kommer hennoms hudfärg alltid avslöja hennoms utomsvenska bakgrund.
Även om språket kommer flyta perfekt och idér, tankar, traditioner osv kommer vara så svenska som det någonsin går att få dem - så kommer vårt barn från ett annat land och har en bakgrund med sig - ett bagage att bära på.

Nu berättade M (mamma till O) att trpligen kommer vårt barn bli ljusare än deras dotter - men det rör inte mig i ryggen. Jag har tänkt ett mörkt barn och i hjärnan är lillo mörk. Hur h*n än ser ut så kommer mitt hjärta klappa för hennom ändå! Och mina beskyddarinstinkter slår till bara jag tänker på allt det hemska här uppe.

Men att välja mina strider - det måste jag göra. Är jag ensam (sen med barnet) på något ställe där något av ovanstående händer - så hoppas jag att jag har sinnersnärvaro och 'guts' att öppna käften och försvara lillo.

Men det är så sorligt att det ens ska behövas...  Att fördomar och elakheter bor så nära. Bland kunder, kolleger, släkt och vänner. Att konstiga åsikter om adoption invandring vädras till höger och vänster.
  
Bilden är lånad från Internet

Igår var en rätt okej dag - idag önskar jag att jag inte steg upp...
Ah, livet suger!

Redan i morse - trött och förvirrad, maken försov sig, jag snoozade för länge, kom på att jag har spanska ikväll, fint väder och matlåda, kvarglömd väska och läxböcker med...

Irriterar mig lite på möhippejänget, alla är inte lika engagerade och intresserade av att allt ska funka - men jag har idag pratat med brudens svärmor - hon kommer ta hand om deras äldsta dotter eftersom pappan så lämpligt är bortrest på jobb.
Blivande bruden har dessutom blivit sjuk och går på antibiotika. Inte så bra. Engagemanget hos de andra är knapphändigt, ingen respsons på det A4-långa dokument jag skrivit ihop om programmet vi bestämt. De som inte kunnat vara med på våra möten har inte ens kommenterat det vi har bestämt. Okej, vi har kort om tid men då är det ändå viktigare att alla är delaktiga och att vi har en bra kommunikation. Kanske tar jag på mig för mycket 'ansvar' och gör folk sura av den anledningen - "Hej, jag är 'projektledare' och försöker styra upp - sorry men min åsikt är att om ingein tar befälet så kommer skutan gå i graven... "
För ingen annan har ju rest sig upp och begärt skepparmössan...
När vi satt hemma hos mig och planeringsmöttes förra veckan så var det ett herrans tjaffs om gamla minnen och "mina barn" och "jag minns när Oskar var mindre" och "när jag var gravid med Benjamin..."

HALLÅ - vi pratar om det en annan gång... TACK!

Jag har en irritation i kroppen - jag vill inte gå hela sommaren här och irritera mig på mina kollegor. Jag har nog fan blivit allergisk mot en av dem.

Nu skrev jag en lapp och satte på kontoret...

"Jag tänker inte vänta 9 månader på min unge..."

Hoppas det funkar...

  
Väntar ändå på samtalet med stor S