*sniff* *pust* *suck*

faen, Landsmamma S har mailat med AC och fått besked om att vi kan släppa telefonerna. "genomsnittsväntetid" är 1 år från ansökan skickad tills man är hemma med barn. Det känns väl sådär.

Man måste invänta att ens ansökan blir godkänd från vårt barnhem - och det har vi ju då väntat på sen i början på mars...

Jag kollade den statistik jag kan - vårt forum har en lista där medlemmarna själva skriver i när de skickat, hur länge de väntat, vilken domstol osv -
De som skrivit där har inte väntat mer än 3-4 månader från vårt barnhem. Och de flesta har inte väntat så länge som 9 månader alls.
Jag kan tänka mig att de vill ha arbetsro och slippa ha en hel massa tjôtiga fruntimmer som mailar tjogvis med frågor...
jag tänker fortsätta leva i villfarelsen att vi kommer få BB snart... Jag går nog under om jag måste veta att jag blir kvar på jobbet till december!

Kollar man vidare i vårt forums medlemslista är det inte många som väntat så länge som 9 månader så jag vägrar vänta så länge...

Jag får sätta upp en lapp på jobbet precis som jag gjort med "finanskrisen" - den lappen löd - 'jag deltar INTE i finanskrisen' och nu får jag väl skriva.
'jag tänker inte vänta 9 månader på min unge!'

Det är ju bra att vi har varandra som uppdaterar om nåt händer - när nya info kommer, när man fått nån nyheter eller minsta lilla rykte...

Men det känns skittrist att det aldrig kommer positiva nyheter - varför ska vi vara 7 familjer som väntar på BB från samma barnhem tex?

Näe, usch och fy vad deppig jag blev nu...

Stänger ner den här bloggen och sticker över till pysselvarianten - den känns lite roligare just idag...

Åh vilken tur jag har! Nyss var M här med lilla O och cheeeeeeesus vad söt hon var...
De vackraste bruna ögon och lockar man kan tänka sig och en hel massa mjukt babyhull att klämma på! Sicken goding - jag ville bara äta upp'na!

Synd bara att de kom precis när vi hade som mest kunder i butiken, förmodligen på hela dagen,  och att de inte hade tid att stanna så länge. Men nu vet jag vad som väntar oss!
Och jag blev glad och varm och pirrig och nervös av förväntan...
Det kommer säkerligen dock hinna lägga sig tills vi får samtalet. Men kan inte alla bara hålla tummarna att det kommer SNART!

Mycket riktigt så var mammas första reaktion:

-Har det hänt nåt? (allvarligt, oj oj oj??!!)

sen var den:

-Har det hänt nåt? (roligt fantastiskt, har jag blivit mormor?!)

Men vi hade bara vägarna förbi och ville säga hej... :-D

Helgen har susat förbi - det har vart helt underbart väder och vi har vart ute mycket. Jag har knappt hunnit skriva eller läsa nåt - men här finns tankar som måste ut...

Bland annat läste jag hos Hedda om skam...
Det är en känsla och en tanke som bott mycket hos mig. Varför vet jag inte egentligen. Det har inte så mycket med att "duga till känsla" att göra - utan i mitt fall är det kroppen.
Den här kroppen har jag skämts för många gånger. Kanske för att den hör ihop med att den allt som oftast har en rondör - att jag aldrig kan behålla vikten när jag är smal. Att jag alrig kan komma tillfreds med att den är svullen och bubblar över kanter och tar plats på ett obehagligt sätt...

Men visst är det sjukt att identifikationen av mig i min kropp sitter i sen så många år tillbaka. jag var kallad tjock när jag var lite. Men ser jag bilder på mig själv så var jag aldrig tjock, jag var högst normal i hullet.
Sen blev jag lite mullig men aldrig tjock...
Ser jag tillbaka på bilder sen 10 år tillbaka så är jag rätt rund. Men jag tror inte jag väger mindre nu, däremot har jag nog bättre proportioner nu och tränar/tränat mer sen dess...

Jag var snäll men aldrig söt. Sånt biter illa på en liten tjej...
Och så var jag då tjock på det... fastnar stenhårt på ens självkänsla och kroppsuppfattning.
Så klart att kroppen skulle fortsätta strejka även i vucen ålder och skammen la sig som en mörk matta över alltihop.

Det har vart väldigt skamfyllt att inte kunna. få barn. göra barn. skaffa barn. välsignas med 'egna' barn.
Senast på FK i fredags kom det där jävla uttycket igen... 'egna barn'...

Hur väl människor än vill en så känns det så lumpet att säga 'egna barn' för det är precis det det blir... Lillo kommer ju bli vår egen...

Och nu längtar jag nåt alldeles tokgalet efter lillo. Att få pyssla med och gosa med och krama en liten. En alldeles egen liten...

Hur räknar ni? Räknar ni er väntetid från det datum ni skickade er bibba med papper till organisationen? Eller från den dag då ansökan till barnhemmet gick ner? Jag vet inte hur jag ska räkna.
Det är egentligen inte så viktigt. Bara känslan av att det är månader sen vi började vänta på riktigt...

Men som maken säger hela tiden; för varje dag som går så kommer vi en dag nämare...

Haha, undra om inte vi skrämde mamma lite idag - vi cyklade nämligen förbi hennes jobb på väg in till stan efter mötet på FK.

-vi sticker in och säger hej föreslog jag...

jodå, så maken och jag klampar in på deras fikarum och överaskar såhär på en fredag eftermiddag... båda två!

Så här i efterhand kan jag tänka mig att mamma kanske trodde att vi kom med goda nyheter...

Btw så fick jag höra att min mamma har träffat en viss 'landsmammas' dotter i veckan :-D

Men det har ju inte ens jag fått göra?! Hmmm, är det riktigt rättvist tycker ni?
Näe, M du får nog stoppa in lilla O i bilen och rulla förbi mitt jobb nästa vecka och hälsa på mig lite!
:-D

Mötet på FK var ju spännande. Damen i fråga var ingen expert på föräldrapeng för adoptrernade men vi förstod att ju mer papper vi skickar in redan nu så att ett ärende finns igång ju lättare blir det att få ordning på allt sen. Deras handläggningstid verkar vara runt 6 veckor så hur vi än gör så kommer inga pengar landa på våra konton ändå.

Sen var det mycket ståhej kring SGI och Jämstäldhetsbonus och sjukdom och Tillfällig föräldrapeng och gör-det-själv-på-nätet... Hå hå ja ja, kände inte att jag var fullfjädrad föräldrapengsexpert när vi kom ut därifrån - bara ännu mer förvirrad!

MEN - ni som känner att ni vill göra ett sånt här besök - BOKA NU, från och med vecka 24 så ska INGA besök kunna bokas. Det ska sparas ännu mer och allt ska skötas på nätet eller via telefon! Hur fan det nu ska gå? Hon berättade att de hade ett gruppmöte igår för 90 blivande föräldrar och dagen innan för drygt 85 st... så det finns behov men inga pengar att upplåta lokaler och personal för att informera människor öga mot öga längre.
Helt makalöst kan jag tycka...

Jag ska spana lite mer på deras hemsida och självklart skicka ner papper till min lönetant på HK... Några tips fick vi med oss iaf och de ska studeras närmare :-D

Hoppas ni får en skön helg alla - ska bli spännande att läsa om Teachgirls hemresa som tvåbarnsmamma - de landar i Sverige imorgon tror jag!

I dag ska vi på möte till försäkringskassan inför vår adoptionsresa. Det känns lite knasigt att göra detta när vi inte ens vet vem vi ska bli föräldrar till än - men better safe than sorry...
Jag har ju läst i forumet om dem som lyckats få igång föräldrapengen i landet och ja, det hade ju helt klart vart att föredra. Vi är ju borta så kort så det inTE är någon större idé att hyra ut och vi är borta tillräckligt länge för att det ska bli kärvt med pengar... Hur FAN gör andra undrar man.
Vi gnetar och sparar ju som tokar såklart och snart kommer skatteåterbäringen. Det ska bli skönt! Och ju fler månader vi får vänta desto mer pengar kan vi ju samla ihop såklart...

Men det bekymrar mig lite det här med föräldraledigheten.
Maken började på nytt jobb och han jobbar ju inom skolvärlden. Som bekant har de ju sällan så där jättemycket att göra i juli månad och hans chef kunde ju förstå att han ville ha så mycket semester kvar som möjligt till vår resa men eftersom ingen jobbar i juli månad så blir han ändå tvingad att ta semester. Helst hela juli... Det är minst 4 veckor det... Vad blir då kvar? Inte mycket...
Dessutom kommer hans fru inte ha nån semester alls i år - mitt företag har ju alltid motsatt problem nämligen - sommaren är vår bästa tid och då behövs personalen men alla ska ju ha ledigt. Så de blir ju inte direkt ledsna om jag inte vill ha nåt ledigt förrän vi åker.
Min plan är hur som helst att en av oss ska ha föräldrapeng (maken) och jag har semester under tiden vi är borta eftersom jag har 6 v betald semester att ta och de 10 "pappadagarna". Då är iaf mina 8 första veckor finansierade...
Åh, struligt och bökigt... Man får verkligen hoppas att det kan gå att få igång föräldrapeng medans vi är borta men det verkar vara få som lyckats...
Men vi kanske har tur? Eller blir vi drabbade igen av Murphys Law?

Men så har ännu en vecka gått och vi har inget hört den här veckan heller... Det känns ju så drygt att inget händer alls. Snart är vi ju då 7 familjer som väntar och inget händer...

Svårt att hålla motivationen uppe - jag har iaf fyndat lite fler barnböcker på sevond hand - och en adapter till eluttagen. Men hur fan vet man om den funkar? Jag har också hittat en del saker jag ska pyssla om det finns tid...
Och så borde jag se till att bli klar med min mormorsfilt och syprojekt till blöjförvaring...
Så mycket pyssel - så lite tid!

Skrivit har jag alltid gjort - i början för mig själv endast. Jag har mängder med dagböcker i pappersformat (men var är de, hittade inga när jag letade igenom källaren juh!)
Med det fantastiska Internet har möjligheten att bli läst av andra ökat.
Bloggat har jag gjort på många ställen och med diverse anledningar. Ofta mår jag bättre av att få skriva av mig lite. Ärlig är jag alltid, mina känslor är äkta - men de är inte bestående som tur är...

Helgas dagbok har inspirerat mig till att blogga helt öppet även om mina tankar och känslor kring min barnlöshet. Hennes devis är att alla känslor måste få finnas - även de som inte är rosenröda och vänliga. I hennes blogg kan man läsa väldigt öppet och ärligt om hennes svarta och mörka sidor också och det gör henne så bra. Att hon vågar blotta (och blogga) om de mindre vackra sidorna i sin verklighet! 

Jag hade för länge sen en annan blogg som hade samma namn - först på Familjeliv och sen på en bloggportal. Men så upptäckte jag att min ena kollega nog hade råkat få ögonen på min blogg genom att jag vart oaktsam när jag skrivit eller läst den. Jag blev kall inombords för det var vid det tillfället som hon blivit gravid och jag var som mest ledsen över att våra IVF inte fungerade.

Jag antar att hon var väldigt nyfiken på hur mina tankar gick kring hennes graviditet - när allt var som värst för mig.
Jag konfronterade henne aldrig med det här - jag kunde ju inte vara 100% säker på att hon verkligen läst något - men jag är till 99% säker på att hon faktiskt gjorde det. Utan att be mig om lov eller kommentera det vidare.

Resultatet var att jag låste min blogg för alla - det gick inte att välja att låsa vissa inlägg.

Igår fick jag en förfrågan om att lägga en länk till min blogg från sidan villhabarn.se.

Några av er andra är också tillfrågade misstänker jag - jag vet inte riktigt hur jag ska tänka i det här fallet.

Jag vill fortsätta vara anonym. Jag vill kunna skriva om vardagliga händelser och tankar och problem. MEN jag vill inte att vänners vänners vänner ska kunna luska ut att jag är jag. För det är ju trots allt en värld där det ganska lätt går att dubbelkolla saker...

Samtidigt som det boostar mitt skrivego att få fler läsare och fler kommentarer och feedback på det jag skriver...

Hur tänker ni andra? Jag kan tänka mig att lägga lite tid på att försöka sudda bort de allt för uppenbara spåren till mig som person. Jag har inte lyckats skapa en helt osynlig dräkt nämligen - men fläckvis så är jag anonym...

Jag ska bestämma mig i morgon...

 

Läser ett blogginlägg på AC's hemsida om den programserie om barnlöshet som kommer på SVT i höst. Margret som jobbar med kommunikation och medlemsskap på AC blev intervjuad av Pia Johansson, själv barnlös som är med i programmet.

Margret hade två råd till barnlösa 'out there' -

• Är ni ett par - gift er! Det är alltför många som levt länge tillsammans och där adoptionsmöjligheterna begränsas kraftigt för att man inte gift sig förrän man börjar adoptionsprocessen. 
  
• Påbörja en adoptionsprocess så tidigt som möjligt. Tidigare sa vi att den som väljer adoption kan få vänta länge, men det blir alltid barn! Det stämmer inte idag. För många är det "för sent" när man väl bestämmer sig för att adoptera.
  
  

Jag tycker absolut att man ska ställa sig i en kö så fort man tänker tanken adoption. Får man biobarn framöver så har man iaf skänkt sina medlemskostnader till ett välgörande ändamål. För mig tog det ju rätt lång tid från det att vi ställde oss i kö till vi faktiskt la om kursen från b-barn till a-barn och där tjänade vi tid...

Vi räknade dock med att några länder skulle falla bort på vår korta äktenskapstid - samtidigt som vi inte är religiösa och inte med i kyrkan så där var det liksom på ett ut...
Vi ville ha med släkt och vänner på vår stora dag så vi valde att vänta med bröllopet. Och visst kan jag tänka att om inte om fanns så hade vi kanske råd med annat men tiden spelar ingen roll - vi har ju ändå fått det land vi ville ha...

Det som var mest intressant av hela inlägget var kanske kommentarer under. En medlem frågade om den den existentiella dimensionen av barnlöshet speglas i programserien.

Den är så svår att förklara, så svår att begripa, så svår att förmedla...
Det ska bli väldigt intressant att se hur det här programmet lyckas förmedla den känslan som bor och har bott i de flesta av oss som är ofrivilligt barnlösa...
Det går ju liksom inte att beskriva den sorg efter någon som aldrig funnits.
Och alla upplever vi den så olika. Många av oss äter, sover, lever och andas barnlöshet. Förra våren när min bästa vän R skickade SMS om det här andra (oplanerade) barnet som var på väg, när jag tänkte på hur hon suttit och skrivit vårt referentbrev och samtidigt undrat om det fanns ett nytt barn som växte under hjärtat på henne, hur hon kunde berättat nyheten för mig smidigare och respektfullare och allt bara blev till kaos. Hur jag den dagen bara kunde se alla andra människor som föräldrar, blivande föräldrar, presumtiva blivande föräldrar till biologiska barn. Alla lyckade, lyckliga, lycksaliga människor som bara kunde 'skaffa barn' hur som helst!

Jag vet att jag faktiskt blev överaskad över alla känslor som vällde över mig, hur jag faktiskt trott att jag inte skulle reagera så med FULLT UTSLAG eftersom vi var på väg mot ett eget barn...
Men jag reagerade även på den här gamla klasskompisen när det framkom för några månader sen - men jag reagerade inte fullt lika mycket, det vände snabbare.

Jag är övertygad om att det kommer läka ut, det kommer tappa greppet om mig och inte övermanna mig och förlama mig av sorg på samma sätt - men det kommer sticka till i hjärtat när någon jag känner berättar om sina planer och sin längtan efter barn.  

Jag tänker på mina syskon som är i mitten på sina 20... vänta inte för länge. Jag tänker på mina vänner som är singlar fortfarande som är över 30 på god väg mot 35 och 40 som fortfarande inte hittat någon. Jag kunde ju aldrig i min vildaste fantasi tänka mig in i det här helvettet som barnlösheten är emellanåt... Jag önskar ingen jag känner samma ledsamhet, sorg och maktlöshet...

Ärren efter våra IVFer har bleknat och de där känslorna av misslyckande, sorg och den djupa djupa hopplösheten och ledsamheten är inte så ytlig längre. Den har sjunkit längre ner och det är ljusare och hoppfullare och förväntansfullare känslor som bubblar strax under ytan.
Det känns skönt! Att kunna bli ärligt glad åt att höra om någon som blivit gravid, att glädjas åt att andra olyckssystrar får sina efterlängtade småpluttar. Att få se mina vänners barn växa och frodas! Att få gosa och kela med sitt syskonbarn! Det finns glädjeämnen som jag inte kunnat tillåta mig tidigare - att handla barnprylar, att gå in i en barn & baby-butik, att bläddra i barnböcker och faktaböcker för föräldrar...

Ja, den existenstiella dimensionen på barnlöshet är högst personlig och eftersom vi döljer den så djupt och så få pratar om den så kommer den förbli dold och obegriplig för de allra flesta.

För min egen del ville jag inte berätta eftersom jag hela tiden hoppades på miraklet, att jag skulle få äran att berätta att vi väntade barn (som alla andra) att det bara hade tagit lite längre tid.
Men det blev ju inte så och när jag äntligen började berätta för mina medmänniskor blev allt så mycket lättare. De klumpiga kommentarerna försvann (nästan), frågorna ändrade karaktär och deltagandet blev större. Nyfkenheten är stor och frågorna många - jag försöker vara så öppen jag förmår.

Jag har kommit så långt ifrån det barnlöshetshelvette nu så jag identifierar mig med de som redan är föräldrar till viss del - jag får ju faktiskt köpa prylar och böcker och kläder till mitt barn om jag vill.
Men att gå från barnlös till mamma på 1 enda dygn känns fortfarande främmande. Men jag längtar ut ur min puppa nu, jag vill kliva ut och visa upp min nya skepnad - jag är ju en fjäril, med stora vackra beskyddande vingar, jag längtar efter att få kläckas och sträcka ut vingarna och låta dem torka i solen - så alla kan se dem!

Jag vill sträcka på mina vingar!