Letar efter en bra reseguide över vårt land men det verkar svårt att finna nån vettig. Ska in till stan och gå på spanskan sen så jag ska kika in i en bokhandel och se om det finns nån bra där. Annars får jag beställa nåt på nätet...

I mitt letande ramlade jag över den här listan över böcker med anknytning till adoption. Här finns också länkar, tips och råd till de adopterade som vill söka sitt ursprung. Det är nog något år sedan sidan var aktivt uppdatarad men visst fanns här färsk information.

Hittade föresten ett jobb att söka idag, så det har jag gjort nu! Alltid något...

I morse var det skitkallt så jag satte på mig handskar, mössa och halsduk inför cykelturen till jobbet. Gick som vanligt in och skulle pussa maken 'hej då' och skojjade med honom och sa att det snöat...

Fast det hade inte börjat än då... Men jag blev ganska paff när det efter nån timme på jobbet började dala stora vita puffar mot marken...

Och mitt humör dalade i takt med vädret...
Åh, så trist dag det blev. Ganska lite att göra, några jobbiga måsten som trycker över axlarna. Mensvärken från helvettet och lite trött...

Har inte hunnit kolla på nån bra present till min man som snart fyller år. Torktumlaren verkar ha kollapsat i tvättstugan och jag tror inte jag cyklar in till stan i kväll om det ska vara så här jävla kallt!

Åh, är bara så gnällig nu känner jag...

  
Japp, så här känns det idag...


Samtidigt så kan jag inte låta bli att känna beundran för en person som maken tipsade om. En kille som insjuknat i MS för ca 5 år sen. Han har återhämtat sig och lever ganska normalt idag med löpning som bas för sitt mående.
Tydligen har han och hans tjej/fru försökt få barn länge länge... Så tog sig ett IVF och de väntade tvillingar. Men fick missfall... :-(

Nu har de dock tagit tag i adoption som nästa steg. Dock hade någon skrivit något i stil med

"Ni missar en del men det behöver ju inte vara dåligt"

Vad fan menar den människan med det. Speciellt som personen i fråga (MS-killen alltså) är väldigt positivt inställd till sin livs resa!

Jag läste att maken gett honom möjligheten att höra av sig till honom med tankar kring adoptionen iaf - stolt över min man och hans stora hjärta!

Nu behöver jag lunch, promenad och choklad!

Sist vi sågs vi tre så var jag och S utan barnhem och M skulle snart få åka till landet och hämta sin dotter...

Nu har det gått några månader. M har självklart skrivit blogg om sin resa så vi har ju "vart med" - men det var ändå väldigt intressant och nyttigt att då höra allt direkt från henne. Hur dottern växer och utvecklas. hon pratar redan några ord och börjar nu visa lite egen vilja. Jag och S hade ju självklart mängder med frågor och nyfikna undringar. Det är så skönt och befriande att få vara bland likar. Vi är ju på olika platser i processen, livet och ålder och allt. Men vi knyts samman av att vi inte kan få biologiska barn - att vi tvingats in i den här versionen av livet. Jag tror att vi alla känner oss glada att vi har varandra - för även om en blogg eller ett forum ger svar och ger dig utrymme och feedback - så är det ändå en speciell känsla att sitta och snacka så otvunget om våra liv - idag!

M gav mig goda förhoppningar om att alla dessa åren kommer vara som bortblåsta när vi väl har lillo här...
Jag har väl iofs känt förhoppningar om det redan för ganska länge sen... När jag började läsa Helgas blogg och hon beskrivit gång på gång att det släpper, det suddas ut, det rinner av. Alla år av barnlöshet, alla sorger, alla bedrövelser, alla ångestladdade sekunder, minuter, dagar, månader och år...

Personligen tycker jag att det känns lättare för varje månad - i själen - för jag vet att det för varje månad som går kommer jag närmare den dag då det släpper...

Sammanfattninsgsvis så har vi haft en väldigt trevlig kväll - och ännu roligare kommer det bli i framtiden - när vi träffas med våra egna småttingar.
:-D

 
Jag har haft den här förut - men nu är det mer på skoj...

Hade för mig att AC justerar adoptionskonstnaden den 1/5 och jodå - den var justerad. Neråt! Med 7 000:- ! Så får vi barnbesked i sommar så kommer nästa faktura blir mindre och mer till att resa och bo och leva...
Gott!
Det kanske innebär att vi kan resa till Karibien! Det kanske kan innebära att vi inte behöver leva exakt lika snålt som vi gjort hittentills. Det kanske innebär en natt i Paris på vägen till landet?

Eller en fin kamera att ta fina bilder med? Eller en Rolls Roycebarnvagn... Eller en liten skruttig bil... eller ...

Ja ni fattar - det var skönt att det gick ner iaf och inte upp!

 

Jag VET att vi har en reseadapter till eluttag världen över någonstans i vår källare. Kan vara bra i Landet sen.
Jag vet också att jag inte hade hjärta att kasta den present jag och mina inneboende fick för många herrans år sen - ett ljus som ser ut som en snopp - och nu ska den återfinnas. För möhippans självklara centrum har nog också använt det som mikrofån vid flertal vilda fester hemma hos oss. Kanske hittar man andra skojiga saker som kan vara pinsamma att återse? Det kanske blir en rejäl källarrensning av det hela - vem vet?

  
Ni hade hoppats på en bild av det andra föremålet va?

Den där obestämbara smärtan i min vänster sida är tillbaka. Det gnager och värker och gör ont. Varför? Har det med maktlösheten, väntan, oron, längtan och funderingar på stort och smått att göra? ÄR det en inbillad smärta som ersätter de vanliga funderingarna?

Jag har haft många typer av stressrelaterade och olustrelaterade fysiska smärtor förut. Magåkommor, munsår, huvudvärk...
När något inte känns helt bra. När något oroar och gnager på en. När något drar ut på tiden - något man själv inte kan påverka. Varför?

OM jag skulle gå till doktorn igen så skulle han förmodligen bara skaka på huvudet.

-Är du här nu igen? Med samma smärta? Blev det inte bra?

Förmodligen hör det hemma i att jag väntar på lillo. Kroppen gör jobbet åt mig när huvudet måste tänka på annat. Kan det inte vara den enkla förklaringen. Det onda gick ju över när den värsta anspänningen var över i februari när ansökan var skickad. Jag fick i samma veva veta att det inte var något fel på mina lungor då de röntgade min bröstkorg...

Nu när tiden inte är på vår sida (igen) så kommer det tillbaka. Det inbillade sjuka. Det är inget som inte går att leva med. Men det är obehagligt och irriterande. Att det inte går att stänga av.

inom loppet av två dagar har 3 personer sagt det...

-"Jag ryser..."

Det här har vart i samband med att jag berättat om adoptionen... Först min tandläkare... sen hennes sköterska som såg väldigt förvånad ut när min tandläkare berättade att jag väntade barn och sköterskan precis tagit röntgenbilder...
-Du kan vara lugn, jag väntar barn genom adoption...
När jag strax berättade att vi väntar på det magiska samtalet - det kan komma när som helst...

-"Jag ryser..."

Igår på grillkvällen kom vi att prata ganska otvunget om adoptionen. Vårt värdpar är ju väldigt aktivt glada över vad som väntar oss och den gulligaste kommentaren var från värdinnan till sin 1½-åriga dotter...
-Nästa gång tycker jag att de borde ha med sig en kompis till dig och inte komma själva eller vad säger du...

Ja nu är maj här; maj är månaden jag hoppats på från första början... Har för mig att S hade nån liten fråga på sin FB där maj var det överhängande svaret också...

Om nu två familjer samlar papper/skickar ansökan till vårt barnhemmet - innebär det att två barn ska få nya föräldrar? Kommer dessa någorlunda samtidigt eller är det någon nu i början av maj och någon i slutet av maj? Åh, jag blir tokig av alla mina funderingar...
Det har ju egentligen inte gått så lång tid men det har dröjt länge nu mellan BB från vårt barnhem... Det lät ju så lovande med alla BB redan i mitten på mars - men sen egentligen ingenting...

All kan ju hända i den här förgrymmade adoptionsvärlden. Så mycket vet vi ju... Jag funderade dessutom på att höra mig för med vår hemutredare på soc när hon har tänkt att ta semester i år - MEN jag ångrade mig i samma sekund. Jag har ju inte för avsikt att hålla fast vid henne så det gör mig inte så mycket om inte hon skulle finnas på plats när vi väl behöver deras godkännande för att gå vidare med adoptionen... Jag hoppas att vem som helst på Sockontoret kan godkänna det. Varför ska de överhuvutaget göra det? Och händer det att de nån gång säger nej?

Det är söndag förmiddag, vi har just ätit frukost. Maken ser en inspelad fotbillsmatch och jag funderar över livet, relationer och äktenskap. Inte mitt eget. Det är än så länge "oprövat" - men det verkar som om familjelivet nöter hårt på redan hårt prövade föräldrar. Jag läser sen en tid tillbaka en blogg som för länge sen har handlat om barnlöshet. De fick en 1:a och tom en 2:a... Och nu är relationen över... Han vill skiljas och jag skulle vilja skriva något klokt och bra. Men jag känner henne inte alls. Jag är en av dem som aldrig kommenterat men som "smygläst" hennes blogg i flera år då och då...
Jag bara hoppas att hon kommer ur den här situationen och likt Maja Gräddnos gör det med värdigheten i behåll och med lyft blick. Med känslan av att äntligen kunna skapa sig ett eget liv...

Tankarna går som ni märker... Dax att ta tag i dagen. Måste röra lite på mig och maken måste också. Vi är lite stumma i musklerna sen vår utmaning igår... Får se vad dagen bjuder på...