Sitter just och kollar på "sommarpratarna" på tv - Mustafa Can berättar om sin mamma som fött fram 14 barn. men hon har misst 7 av dem...
'Att mista ett barn är som att dö lite själv' säger han...

-Hur FAN orkar man gå vidare med sitt liv när man dött själv 7 gånger...

Jag tänker att man inte ens behöver mista ett barn för att dö lite granna...

Det räcker faktiskt med att mista förmågan att få barn.

Alla kan på något sätt relatera till att mista någon. Speciellt att mista ett barn. Det är ju ändå meningen att man ska dö före sina barn.

Men väldigt få människor kan relatera till att miste förmågan att få barn. Att det liksom aldrig blir.
Nu känner jag mig plötsligt ledsen igen. Det blir så verkligt och nära igen allt som vi gått igenom.

-tror du vi har vårt barn till nyår? frågade jag maken idag.

-det hoppas jag, svarade han.

På nyårsafton är det exakt 5 år sen vi först började försöka och vår längtan blev verklig. Jag minns att vi talade om att satsa tidigare - att våga ta steget snabbare, men vi hade ju precis träffats. Vi hade ju inte ens lärt känna varandra. Tänk så lång tid det nu gått. Tänk så väl vi känner varandra nu. Tänk vad vi upplevt och gått igenom innan vårt barn kommer till oss.

Tårarna bränner bakom ögonlocken igen. Sorgen blommar upp och jag känner mig återigen så jävla hopplöst barnlös. Återigen är jag liten och meningslös. Vi kommer fira ytterligare en midsommar utan barn och vi är det enda paret där utan barn. Numera talar vi helt öppet om det med alla som kommer vara där. Men vi har fortfarande inga nya svar. Inga nya upplysningar och inga nya besked...

Vi har sett en film idag - som inte lämnade ett enda svar. Karaktärer utan namn. En hård och sträng far, en kuvad mor som inte kan ge skydd åt sina söner. Den äldsta sonen som lite ger igen för all skit han ständigt får av sin far - på sina yngre bröder. Ett dödsfall - vem dog egentligen? En av sönerna dör, hur då? Hopp till en vuxenvärld. Vem är kvar och vilka sörjer vem? Vad hände egentligen?

Det var fullsatt i salongen. Men många gick. Filmen hade transportsträckor som inget gav något åt handlingen över huvudtaget.

Kommentaren från kvinnan jämte mig efteråt:

-det här var den sämsta film jag sett i mitt liv. Men vi satt kvar och det var verkligen en bedrift.

Det jag mest av allt kommer bära med mig var de kränkade utfallen från fadern emot sonen. Hur barnet ifrågasätter varför den vuxne har rätt att bete sig på det sätt som barnet förbjuds att göra hela tiden. Hur barnet sedan "bossar" över syskonen och plågar dem på samma sätt - för att utöva samma typ av makt som fadern gör emot barnet.

Jag känner igen detta ifrågasättande - inte från min egen barndom men från barn i min direkta närhet. Och hur jag inte vågade lägga mig i och ställa till med bråk då det förekom... Och hur jag ångrar det idag. Att jag inte stod upp för dem!

Maken hade drömt inatt att vi fått barnbesked och att det kom med ett långt brev på spanska. Han gick i drömmen in och väckte mig och var upprymd och glad men på ett sådär lite fejkat sätt. Som att det inte var på riktigt... 

Och det var det ju inte heller... :-D

Gårdagskvällen var fin trots skitväder. Musslor i ugnen med örter från trädgården... Ett supergott vitt vin till och en riktigt härlig kväll - regn och rusk till trots...

Nu ska vi snart gå ut en promenad och sen ska vi bege oss in till stan och ta en kaffe och sen avrundar vi helgen med bio. Ibland är det ju tur att det regnar för då känns det inte riktigt så illa att vara inne och ta det lugnt.

Min gravida gamla klasskompis har nu blivit mamma igen till en söt liten tjej - jag hoppas kunna få träffa dem snart!