litenlangtan

Alla inlägg den 23 juni 2011

Av litenlangtan - 23 juni 2011 15:20

Att resa i minnet är fantastiskt. Jag har dessutom fotodokumenterat de 5 år som jag och maken vart ihop. På fotona från vår första tid tillsammans ser man alla roliga saker vi gjorde ihop de där första månaderna.
Jag tänker att vi gjort vår godnattpussritual nästan varje kväll de senaste 1800 kvällarna iaf :-D


5 år har förflutit ganska fort egentligen och nu gnäller jag över att väntan börjar bli lång när 5 ynka månader har gått.
På kalaset förra veckan sa ju en tjej att jag hade halva tiden kvar på min väntan men jag vill inte vänta mer nu. Jag menar - de som man talar med som frågar hur länge man väntat - de fattar ju inte att det har tagit oss år att komma HIT. De tror ju att vägen fram till dessa 4,5 månader som vi väntat nu vart kantat av livet i allmänhet. Men det har ju faktiskt vart kantat av barnlöshet i synnerhet.


Förra året på midsommar var vi de enda utan barn... och kommer så vara i år också... Nu ör alla deltagande införstådda med att vi väntar smått och kanske kommer det spontant upp som frågor i år.


Föredettingvän A kommer inte vara där i år och inte heller den som förra midsommar fick ta hand om ett stor och ett litet barn...
Nya bekanta med en liten tös kommer istället. Det blir fint det.
Lagom att ta bilen dit och käka och grilla och givetvis pratat BARN med dem som har...
Sen åker vi hem och sover i een säng när vi väl lessnat på hela grejen. Det blir fint det.


Jag tänker ofta på de här "storhelgerna" och hur de framställs i medier mm. Det är släktmiddagar, äta med familj och vänner, tid att umgås och alltid alltid närhet mellan vuxna och barn. Till vardags är det enkelt att hantera. Det är oftast jag och maken. Vi tillsammans vid middag, framför TVn, ätandes på nån av våra uteplatser, i affären, på caféet. Vi umgås inte jätteofta med vänner och släktingar på vardagarna. ibland inte så särdeles på helgerna heller... Det är olika.


"Tankarna på egna barn finns ju där hela tiden... Vilket år kommer vi fira här med egna barn? Hur länge ska vi behöva vara åskådare i detta som kallas livet? Varför är det ingen som har modet att fråga oss vad som händer i våra liv just nu? De kanske är rädda att sätta oss i en situation där vi inte känner oss bekväma men jag skulle gärna prata om det med fler - men det är ju inget man bara drar upp sådär helt appropå. Speciellt inte som vi ens kommit till att få tala med en representant från AC ännu kring länder och väntetider osv..."


Det här är mina tankar kring vårt barn förra året. I år är jag fortfarande en åskådare till familjekomedin Midsommar men jag är mycket mer trygg i min roll - som åskådare. Om det blir något nästa år så är jag rätt tvärsäker på att vi har en egen liten lillo som kommer tulta runt eller tom springa och leka med de andra barnen... Det är faktiskt väldigt skönt att känna så. Att snart så... är det vår tur.
Jag kan inte låta bli att fundera på ålder. Kommer hennom vara som R's nummer två eller som deras nummer 1? Vilket barn kommer ligga närmast i ålder? Det är iaf glädjande att vi kommit en bra bit på vägen i vårt väntande. Förhoppningsvis är vi hemma innan jul och kan lägga detta året och barnlösheten till handlingarna för gott!


Nu önskar jag alla er som läser en fin midsommar!


 

 

Av litenlangtan - 23 juni 2011 12:00

En nära släkting till oss är hörselskadad på ena örat. Uppväxten i en liten ort och på den tiden skilda föräldrar gjorde det knivigare än normalt att vara barn. Idag har personen i fråga inte så ont av sitt handikapp. Förutom att vi som är nära måste TALA LITE HÖGRE och framförallt upprepa mycket av det man säger.
Personligen tror jag inte att den personen lider nåt nämnvärt av sitt handikapp och känner sig integrerad i samhället, sköter sitt jobb och har intressen och familj och fritid som alla andra.


Varför skriver jag nu om det här då?


Jo igår fick vi ett mail om att 'barn söker föräldrar' från AC. Det handlade om en liten  pojke, prematur och till följd av detta en rätt allvarlig hörselskada på ena örat och en svag hörselnedsättning på andra örat.
Mailet är ett 'massutskick', förmodligen till de flesta som väntar i vårt land med handlingar på plats.


Varför är det inte vår pojke? Av flera skäl känner jag.
Av rent egoistiska skäl väljer vi att gå vidare i vår önskan om att vara en familj - så långt så vi vill hämta ett litet barn från andra sidan jorden och kalla hennom vår. Inget fel i det. Det är en mänsklig instinkt att vårda och älska en annan och vi är inte annorlunda där. Det som är märkligt är väl att vi går igenom vad som känns som tusentals nålsögon för att komma till det efterlängtade målet: FAMILJEN. Vår familj.


Av rent egoistiska skäl längtar vi efter ett friskt barn - inte heller det är något fel - det gör väl alla föräldrar. Chansen/risken att vårt barn har någon typ av skada eller diagnos kanske är något högre än om vi fött biologiska barn - men frågan är vad som är normalt och friskt egentligen... Allergier, diagnoser, krämpor och sjukdomar hör ju livet till på något vis. Med vår ansökan har vi skrivit att vi kan acceptera lättare handikap. Av detta skäl har vi säkerligen kommit med på utskicket om den lilla hörselskadade pojken.


Med vetskapen om att vi alldeles snart väntat 5 månader i landet och när "närmaste vän och kollega i väntandet" nyss fått BB så känns det som att vår tur närmar sig. Kanske lurar det runt hörnet precis. Och då är det det barn vi matchas med som blir vårt.


Vi vill inte välja i detta läge. Och med välja menar jag att vi vill inte välja att ta hand om den här lilla killen när kommitén som matchar barnen på barnhemmet snart kommer välja oss.


Jag vet inte om jag tänker rätt - jag tittar ofta på bilderna på AC's hemsida och tänker att det är så fina barn som förtjänar föräldrar. Varje gång det kommer BB till äldre barn (6-9 år) så blir jag lycklig i själen för att den pojken eller flickan ska få en mamma och en pappa som kommer göra allt för att de ska vara lyckliga och få en bra fortsättning i livet.


Nu igår såg jag att 'Daniel 5 år från Ecuador' har fått familj och det glädjer mig. Han har lett emot mig på bilden länge nu och jag är jätteglad för hans skull!


Det är svårt att tänka att när vi hämtar lillo är det mängder med barn kvar på barnehemmet. Förhoppningsvis får de familjer som ska älska dem. Och visst är vårt barnhem ett bra barnhem men det är inget hem för barn...


Det är jättesvåra tankar och jag känner mig rutten som människa som inte kan ta den pojken med hörselskador till mitt hjärta. Gör det mig till en sämre person, en sämre medmänniska?  

Jag tänker att ödet eller slumpen avgör vem vi blir föräldrar till. Eller kommitén på barnhemmet men det är kanske samma sak. Jag vill inte välja - jag vill bli vald...


Så enkelt eller så svårt är det!


 


Presentation


Jag blev mamma genom adoption. Bloggen startade 2010 med hemutredningen och fortsatte med en lång väntan på... ja vem skulle det bli?
Nu skriver jag om stort och smått om vardagen med en son född sommaren 2011 och hans lillebror som kom till oss 2013.

Kalender

Ti On To Fr
    1
2
3 4
5
6 7 8
9
10
11
12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23
24
25
26
27
28
29 30
<<< Juni 2011 >>>

Arkiv

Besökare sen 2011-07-01

Senaste inläggen

Kategorier

Fråga mig

1 besvarad fråga

Länkar

Vill ha barn

 

Sök i bloggen

Tidigare år

RSS

Besöksstatistik

Buzzador blog


Skapa flashcards