-Heeej min bästa kompis!

Så brukar det låta när man hör av sig till nån som man behöver en tjänst av som man kanske inte har så där jättetät kontakt med...

Men ibland har vi ju alla sånna där saker som vi verkligen behöver hjälp med (eller få rabatt av) som kan nåt som eller känner nån som kan nåt eller tja, nåt man behöver som man inte har...

Uttrycket är myntat av just en sån där person som då och då dyker in i mitt liv och behöver lite av det jag har... mänligen rabatt! :-D (inte blommor alltså)

Personen ifråga har gjort sig förtjänt av rabatt många gånger om genom de tidigare åren vi kände varandra. Han var nämligen ihop med A för väldans massa år sen. Han är extremt duktig på att hitta saker (alla möjliga ting!) och han kan musik, datorer, teknik över lag, hur man tar sig bäst från A till B. Han är dessutom generös och väldans snäll och omtänksam.

Men eftersom det är A's X så var ju inte hon superroad av att han och jag käkade lunch då och då när de gjorde slut -99...
Jag åt också lunch med hans bästa kompis - och det var inte heller helt poppis - men jag ska ärligt säga att vi A L D R I G talade om A på de där luncherna...

Förra året - minns inte NÄR åt jag faktiskt lunch igen med båda de här killarna. Det var trevligt...

Båda är stadgade, gifta familjefäder och har villor och radhus och sommarhus och allt möjligt vuxet. (Jag är ju fortfarande en barnlös 'lolla' som inte vuxit upp mer än att jag bor i en liten lägenhet med bullerbymys)

På den senaste lunchen sa vi alla tre att vi väntar på den dagen då någon ska komma på oss - avslöja att vi är helt fel person på helt fel plats. Avslöja att vi egentligen inte kan det vi är anställda för att göra. I mitt fall stämmer det nog rätt bra - men två extremt välbetalda ingenjörer på stooora företag kan väl inte tänka och känna så?

Well. Idag har jag fått besök av just den här snälla välmenande killen och jag känner att jag faktiskt saknar en manlig vän. Inget fel på min kärlek och bästa bästa vän - maken - nej, men jag kan sakna en kille att babbla med. En som kan förklara hur livet funkar... för lilla mig som inte vet...

Förr om åren hade jag mängder med killkompisar. Men idag vet jag inte vad jag ska säga till dem om jag träffar dem.
Just nu snurrar allt i skallen fort fort fort. Han verkade väldigt glad för att vi snart snart snart ska få veta VEM vi ska bli föräldrar till iaf. Han undrade om jag tänkte tala om det för honom - sen när jag vet!

och det är klart jag tänker göra...

Just nu kollar jag vad klockan är i landet och inser att dagen där är inte över än.
Maken sa att det kändes som en speciell dag idag på något sätt. Han hade en slags nervositet i kroppen... Vi får se om det är en känsla som är rätt.

Det är mycket tankar som trängs i skallen - samtidigt känns det som det var länge sen jag skrev något vettigt - om mig.

Igår kommenterade maken att det var länge sen jag pratade med min pappa.

-jo, sa jag, det var det... jag tänkte också på det häromdagen.
Det är över 1 år sen jag fick ny information om min pappas liv och leverne som gjorde mig hemskt arg, ledsen, besviken och trött...
Jag ville helst pratat igenom det hela med honom men som så många andra saker lägger man det i stället längst in i en mörk säck och hoppas att det inte ska tränga sig på i nåt dumt läge...

Förr om åren brukade jag vara den som initierade kontakt. Jag ringde, SMSa, styrde upp besök och bjöd in... oss till dem, dem till oss och så vidare...
Men sen i mars förra året har jag inte bjudit till alls. Jo hela den familjen var på pappas födelesdagsmiddag i april. Sen dess har pappa ringt en gång för att han behövde handla på mitt jobb. DÅ var jag på möhippa och det är ju rätt många veckor sen.

Min pappas sambo och hans barn (mina småbröder) varken pratar jag med eller träffar således...
Jag tänkte att pappa kanske skulle undra varför vi inte längre har samma kontakt. Men det har han inte gjort...
Och för min del så går livet runt ändå... 

Familjerelationerna hos mig går i vågor. Nu finns det något vi gemensamt väntar på. Min mamma väntar på att få bli mormor. Brorsan och syrrorna på att bli farbror och mostrar. Brorsdottern väntar på en kusin...

Men pappa vet jag inte. Han har verkat måttligt intresserad av vår adoption från början. Hela familjen tillsammans har inte setts sen i julas och tja, det känns som om det inte väntas där på samma sätt.

När vi väl får BB får jag väl ringa och berätta att han ska bli morfar - men jag förväntar mig inte någon helomvändning och jag tänker INTE återuppta mitt "vårdande" av vår relation. OM han är intresserad av att finnas i mitt liv så får han faktiskt intressera sig och ta sin del av ansvaret. Det är inte min uppgift att sköta det för oss båda... Hur mycket jag än gjort det tidigare så har han faktiskt halva ansvaret... 

Som med så många andra relationer. Ibland kan jag tänka att jag kanske inte har några vänner heller eftersom det är så sällan jag träffar dem eller hör av dem...

Det känns som om jag ofta är den som driver saker framåt och bjuder in till saker. Men halva ansvaret att vår relation finns är ändå deras... Men vänjer man sig vid att det alltid är någon som sköter om det där åt en så blir man bekväm och tappar bort sin egen del i det tror jag...

Det är negativa dagen på Facebook idag och det kanske var det som inspirerade mig till detta deppiga negativa inlägg... Skönt ändå att lufta lite tankar här...

Ha en fin fredag alla fina!