ämnet är önskad av Kvarnlyckan.

Som liten var jag en rätt lycklig unge - det var när mina föräldrar skilde sig i början på tonåren som det blev lite stökigare i mitt liv.

Jag inbillade mig att jag var stark fast jag var ensam. Jag delade mina innersta tankar med min dagbok och mina vänner.

Jag flyttade hemifrån tidigt, tillbaka till min stad men utan att egentligen känna någon - det funkade bra, trots att jag inte hade något heltidsjobb. Jag klarade mig bra ändå.

När jag träffade min första pojkvän tog jag mig an vårt nya liv med hull och hår. Han flyttade från sin mamma till sin "nya mamma" - mig!

Han ville gärna ha barn men jag vill vänta - vi väntade så länge så kärleken svalnade och det tog slut. Jag höll mig kvar så länge jag kände att jag ville att allt skulle bli bra - men en dag vaknade jag och ville att det skulle ta slut. Då lämnade jag... 
Som singel levde jag upp, hade nya vänner, festade och levde loppan och var en riktigt partyprinsessa! Drog på festivaler, såg mängder med konserter, kände folk och band och var någon...

Barn fanns inte på kartan.

Sen fyllde jag 30, insåg att jag måste ta tag i mig. Insåg att det inte kunde vara 'dem' - det måste vara jag.
Började på allvar längta efter barn. Fick ett jobb på ett ställe där det kryllade av barnvagnar, gravidmagar, småbarn, byggprojekt, utbyggnad, renoveringar och tja - mina gamla klasskompisar var många av dem och alla frågade...

-Men hur går det för dig, har inte du barn?

Jag längtade i smyg och hoppades på att må så bra så jag kunde träffa någon.

En dag gjorde jag det. Mådde bättre, kände mig lycklig i mig själv,träffade nån och såg en ljusnade framtid som var vår!

Nu kommer jag till föräldraskapet - hur jag vill vara som mamma och hur jag tror det kommer bli...

Jag skulle vilja vara en tålmodig mamma som har tid med mitt/mina barn. Jag vill vara en god förebild, en inspiratör och igångsättare.

Men någonstans tror jag ju att jag kommer vara rätt sträng. Jag uppskattar barn som har hyfs, säger tack och är artiga och hjälpsamma och generösa. Jag kan väl lätt säga att jag är uppfostrad så själv och maken likaså. Därför tror jag att det är vår gemensamma norm på något sätt.
Att barnet/barnen får lära sig att uppföra sig...

Som barn hade vi ganska stränga regler kring mat och ätande - det vi tog till oss skulle vi äta upp och åt vi inte upp fick vi inget annat sen heller...
Hos min mammas nya man var det ännu strängare - vi fick inte lämna aldrig så lite. Tallriken skulle skrapas ren...

Så vill jag inte bli - mat ska vara gott och lustfullt - inte tröst och inte skamfyllt. Vi har pratat mycket kring maten och ätandet - båda vill att barnet ska smaka på maten, vi vill inte laga flera oliga rätter bara för att barnet/barnen ska äta men det ska inte vara tvång eller långrandigt och förknippat med tjat.
Låt barnen äta när de är hungriga och lämna när de är mätta. Blandad kost - kött (kyckling) fisk grönt och ägg. 'Ren' mat så långt det är möjligt, högvärdigt fett. Lagat från grunden - och låt barnet/barnen hjälpa till så långt det är möjligt!

Jag läste någonstans att man kan tänkas lägga grunden till fetma om ett barn alltid måste äta upp. Barnet lär sig inte känna igen mättnadssignaler utan pressar i sig all mat på tallriken och känner skuld över att lämna - jag kan åtminstone känna igen mig i detta. Jag rensar fatet. Jag lämnar sällan och tar om för att det är gott inte för att jag är hungrig.

Eftersom jag gillar att pyssla och hitta på saker så längtar jag efter att kunna baka, pyssla, pussla och spela spel och framför allt läsa med mitt barn/mina barn.
Jag spanar redan nu på massa kul saker man kan sysselsätta barn med i form av skattjakter, pyssel och pynt och saker man kan göra och ge bort. Det är en ådra som jag ärvt av min mor - och min far - att skapa och bygga och fixa till.

Jag har sen jag blev 30 haft en behov av att kunna vara själv. Att sitta ensam i soffan hemma och inte göra någonting - det behovet kommer inte att minska när vi fått barn. Men det kommer bli svårare att tillfredställa. Det här är en sak som oroar mig lite. Att jag inte ska ha någonstans att ta vägen när lillo är här. Att jag har en unge hängandes runt halsen vart jag än går. Att jag inte kan lämna över till pappan och att barnet är nöjt.

Pappan är nog oroad över att han inte får sova så mycket som han behöver - och att tiden att träna drastiskt ska minska. Jag kan känna att vi har ju inte strävat efter att vara en familj i snart 5 år och att livet ska se exakt likadant ut i tidsdispositionen som innan. Det är en omöjlighet.

Närhet är en annan sak som är viktig. Makens familj har inte vart så generösa med närhet. Han han inte minnas att han blívit kramad som liten. Det blev han säkert men man kanske har sina första minnen från 4-5 års ålder och han minns inte så mycket närhet.

Jag tror jag har fått rätt mycket närhet även som lite äldre barn. Och jag vill att vårt barn ska få krypa upp i famnen länge länge!
Jag och maken är väldigt fysiska och pussas och kramas ofta och gärna offentligt - sen vi träffades har maken ändrat sig på den punkten.
Vi tankar ofta närhet hos varandra och är fysiska i alla sällskap. Det tycker jag är en väldigt viktig bit - att stimulera även kroppens minne med fysiskkärlek och ömhet.

Som jag skrivit förut tror jag inte vi kommer ha plats för hur mycket leksaker och prylar som helst. Men musik och böcker ska barnen få precis så mycket det vill!

Ett visst mått av regler och ramar är nog bra - förbud tror jag kan göra de där sakerna mer spännande - men jag tror att vuxna åtnjöt mer respekt förr (alltså när jag var liten - det räckte ju att hota med mamma - men jag kan liksom inte minnas att hon var elak mot oss)
Men en regel som är bra är från min egen barndom - att erkänna/berätta om sitt bus/dumhet gör att det blir till hälften förlåtet (dvs - "straffet" ska inte bli så allvarligt" om man erkänner)

Rutiner och "ritualer" är säkerligen bra för att få igenkänning och kontinuitet hos barnet/barnen men det måste ske på barnets villkor.

Det är jättesvårt att relatera till och tänka ut hur man vill vara som förälder. Jag ser min egen uppfostran som god - jag vet vad som är rätt och fel, jag ljuger inte mer än nödvändigt och jag har respekt och ser upp till mina föräldrar - samtidigt som jag faktiskt inte tycker att de skött allt på bästa sätt. Men jag väljer själv vad jag vill föra vidare till mitt/mina barn och vad som ska förkastas...

Som ni märker skriver jag mitt/mina barn. Jag vill nog gärna ha fler barn. maken är helt på det klara med att vi "börjar med en" - sen har jag inte jättemånga år innan jag blir för gammal fär att adoptera - och som det ser ut nu har vi INTE råd med ett barn till. Men man vet aldrig.
Så därför skriver jag mitt/mina barn... 
Vi är inte överens alltså :-D

Båda mina föräldrar har jobbat hårt i sina liv och tagit sig rätt långt utan universitetsexamen. Hårt slit ger utdelning om man har tur. Min pappa är inte rädd för att ta tag i saker han inte behärskar. Jag har under min arbetskarriär lärt om och jobbat i tre helt olika branscher och klarat mig rätt bra. Jag är inte rädd för att byta bana igen. Maken har pluggat på universitet. Som första i sin släkt har han tagit examen och jobbar nu inom universitetsvärlden. Han trivs med det och har inte ambitioner att bli någon chef eller ledare. Men han har drömmar och utvecklas och förverkligar sina mål bit för bit. Det är för att hans grogrund och klimatet för att få möjlighet att utvecklas och nå sina mål är annorlunda nu.

Vi kompletterar varandra - han kan vilja många saker men har svårt att fatta beslut. Jag tänker fort och stakar ut vägen för oss. Jag har egenskaper för att leda och ta befäl. Jag är orädd och har stark vilja.

Tillsammans är vi ett ödmjukt och starkt team. Han har ordningssinne och jag har streetsmartness. Ingen 'got the looks' - det får lillo stå för

:-D

Det här är lite hur mina tankar går. Jag vill och hoppas att vårt barn kommer kunna visa oss vägen och att vi inte bara ska låta allt gå överstyr för att vårt barn haft en tuff start och en trasslig bakgrund. Det måste finnas ett visst mått av ramar. Och en hel massa kärlek!

  


Föräldraskapet är inte bara rosenrött skimmer - det har

jag förstått!

Ps! Vill du "önska" en rubrik - läs här och lämna ditt egna förslag på rubrik! Ds

Som nykär är man ju inte så lite på - helst skulle man bara tumla runt i sänghalmen och gosa med sin parnet dygnet runt...

Vi valde att skydda oss mot det där - som ju faktiskt kunde hända.
Vi hade dock snabbt talat om barn, vi ville båda ha barn. Men kanske inte det första som hände mellan oss.

Allt gick fort ändå. Och bakom oss hade vi långa relationer. Vi var klara med att vi hade hittat rätt - vi ville sätta bo och eftersom vi var båda över 30 ville vi inte vänta för länge med barn. Vi väntade 6 månader.

Jag umgick med en tjej som också försökte bli med barn och vi pratade jättemycket om att få barn. Hon lyckades relativt snabbt och då pratade vi om hennes graviditet istället.

När det dröjde för oss började jag ju snabbt leta "möjligheter" - vi provade hemma alla möjliga och omöjliga saker. Zink, folsyra, hostmedicin, kuddar under rumpan, varannandagssex, vartredjedagssex, ägglossningstester och allt allt. Det hände ingenting. 

Jag anslöt mig ganska tidigt till Familjeliv och började hänga där och ta del av alla möjliga trådar om allt mellan himmel och jord...

Vi ljög på Kvinnokliniken och fick en utredning redan 7 månader efter vi börjat försöka - resultat - makens simmare var kassa - gå direkt vidare till ICSI utan att passera gå.
Här och nu uppenbarades det stora bekymret - det här skulle inte bli så lätt. Skulden satte in - maken hade ju anat att han inte kunde göra någon gravid och hans bägare rann över med panikångest och ständigt oro och kroppsliga symptom. Det blev en skitjobbig period för oss båda. Han var ständigt trött, ledsen, orsäker, orolig, kände och klämde och var övertygad om att han var sjuk på mer än ett sätt.

Jag kände mig kall och behärskad - lugn och nästan avståndstagande. Någon måste ju behålla huvudet i allt det här. Någon måste ju kunna ta in alla fakta kring IVF, leta eftermöjligheter, läsa på... Tur att han bara ska ge ett bidrag i en burk - tänk om det här hade drabbat mig som ska medicinera, ta sprutor, spraya, plockas på ägg och tja, nej, skönt att jag kan behålla lugnet även om jag var ledsen och orolig jag med.

Vi drog oss undan människor helt naturligt. Maken var trött och orlig, vi orkade inte med människors frågande och antaganden. Vi slickade dessa sår i vår grotta.
När sen vårt första IVF blev en sån katastrof och det visade sig att det var något knas även med mig - då bröt den stora skulden och skammen ut hos mig. Hade jag misskött min kropp så att den inte fungerar? Jag har ätit p-piller så länge, jag har rökt länge och jag har festat rätt mycket under en tid. Jag har involverat mig med fel männsikor, jag har försökt vara alla till lags, jag har brukat våld på mig själv. Var det min radonlägenhet som orksakat detta, för att jag bär min mobil och trådlös telefon på jobbet i fickan hela tiden? Är detta resultatet. Är det jag själv som dragit denna olycka över oss???
Skulden gnagde på mig...

Precis samtidigt börjar mina vänner bli gravida och får barn på barn...
Skammen över att inte kunna gör det olidligt att umgås, att inte kunna bli glad utan bara känna den röda kvävande känslan av avund stiga inom mig. Att med tårar i ögonen gratulera till ännu ett barn på telefon eller SMS. Att vet att jag förmodligen A L D R I G får ringa dem och "säga att vi väntar barn"...

Att skulden höll mig tillbaka och att jag inte haft så bra relation till min familj gjorde att jag drog lääänge på att berätta för dem om vår belägenhet. Det hade ju vart så himla mycket roligare att få säga att vi väntade barn än att behöva berätta att vi har försökt men misslyckats - nu vet vi inte vad vi ska göra...

Min vän Kvarnlyckan slår huvuet det på spiken här - jag citerar henne för hon skriver det så bra...

Och i allt skulden över att inte orka vara en bra vän, inte orka möta andras barn, glädjas åt andras graviditeter, inte vilja prata om andras föräldraskap, undvika sammanhang, inte orka, inte klara, inte vilja. Känslor av skam och skuld över att inte klara att möta det, leva i verkligheten, göra det förväntade, inte kunna möta andras självklara liv.

Och sedan skuldkänslor, ångest, inför adoptionsprocessen. Kommer vi duga, startade vi tidigt nog, är vi bra nog, bra ekonomi, väger tillräckligt lite, gifte oss tillräckligt snabbt. Vi borde spara pengar, inte unna oss resan. Vi borde gjort iordning papprena snabbare, bättre, trevligare, för fula fotografier, för tråkiga personliga brev. Skuld över att inte vara 150 % utan bara normal procentig.

Bästa R sa nu häromsistens att "jag frågar inte längre om folk väntar barn" som om det vore något som underlättar för oss. Det handlar ju inte om att inte tala om barnlöshet - för just det har vi gjort allihop vi som drabbats av det. Det handlar om att tala om barnlösheten med öppenhet, att visa förståelse för att det är ömtåligt med allt som har med barn att göra. Att skapa klimat där det går att samtala om det men på våra villkor.

Det är nästintill omöjligt att förstå vad den här gör med en människa - men jag tycker att Kvarnlyckan beskriver det så bra. Vi ska ha svar på allt, tänkt igenom allt, vara lyckosamma på alla plan (förutom barn), gifta, rika, välartade, ostraffade, friska, smarta, välavlönade och framgångsrika, smala och sunda utan tatueringar eller trasiga familjer, helst av allt goda kristna som regelbundet går i kyrkan. Vi ska umgås flitigt med barnfamiljer och gärna ha ett par färdigmöblerade barnrum ståendes över här hemma. Ett par bilar, båtar och fritidsintressen eller landställe gör väl inte det hela sämre kan jag tänka...

Min kommentar till det hela - man undrar hur folk tänker när de slänger ur sig ett "kul att ni ska adoptera" när man berättar hur man väntar barn...

"Kul" tänker jag... jag vet inte det, men det är helt enkelt livsnödvändigt för mig att gå igenom allt det här - för att jag ska känna mig hel, som person, som kvinna, som människa och för att jag och min man vill känna oss som en familj... 

Det som Kvarnlycka belyser som jag faktiskt inte ens tänkt över - är hur vi går vidare - vi som kan det - våra sorger blandas med barnets bakgrund. Ibland är det ju väldigt svåra omständigheter som gör att barnet lämnas till adoption. Hur tar vi vara på våra upplevelser och förvaltar dem på bästa sätt?

Jag kan tänka idag att jag är glad att läsa så mycket fina bloggar som handlar om familjer som adopterat. Jag ser en genuin glädje hos dem. Jag läser mig till att de känner sig hela och mår förhållande vis väl - både föräldrar och barn. Deras småttingars liv och leverne speglar sina bakgrunder med nattskräck, språk som faller bort, lekar som leks och tandborsning som inte längre byts mot kakor...

Vi får ju aldrig glömma vår kamp för att nå "familjelyckan" och vi får aldrig glömma barnets bagage...