263 A4 sidor har jag nu räddat från min gamla blogg... Som nu är raderad...

Jag hade funderingar på att försöka rädda alla kommentaer med men jag orkade inte det. Det fanns så få läsare också så näe...

Känner mig matt och ledsen invid märgen... Det har varit en så tung period - barnlösheten lägger verkligen en dämpande matta över allt som är livet.

Ändå jag jag bara sett glimtar av ord och fraer och meningar och rubriker här och där...

Kanske skriver jag ut hela "manuskriptet" och läser igenom vid tillfälle... kanske bra som lektyr på planet mot landet när vi väl får hämta lillo. När barnlösheten för alltid får ett slut...

Kanske orkar jag vid tillfälle omvandla det till en bok? Kanske kan någon i min närhet få läsa det och för första gången förstå hur jävligt livet varit...

Well. Fredag, ledig helg, uppehåll, taccos ikväll! Det finns mycket att se fram emot!

Så här på sommaren visas en massa dynga på TV naturligtvis. Något som äcklar och facinerar på samma gång är programmen om "extrema samlare" som de väljer att kalla det...

Det sjukaste programmet hittills var en äldre kvinna vars yngste son vuxit upp med sin äldre syster. För hans mor samlade på skräp. Jag tror aldrig jag sett ett så snuskigt hem med så mycket skit.
Människan kan inte ha duschat i sitt badrum på flera år. Hon kan inte ha ansvänt diskmaskinen på lika många år eller sovit i sin egen säng...
Flera av rummen var fyllda till bredden med skräp. Det kan ju inte blivit så på något annat sätt an att människan öppnat dörren - kastat in vad det nu vart - och stängt dörren igen.

Under programmet skulle det således städas ur. Ett helt fotbollslag med människor stod med skovlar och syllde soptunna efter soptunna med skräp. Det absolut äckligaste var att de under all bråte och skit hittade inte mindre än 2 helt torra och tillplattade kattskelett...
Katterna hade alltså tillhört familjen, tagit sig in i bråten och blivit fast under någonting.
De vuxna barnen tittade anklagande på mamman och sa:

-Du sa att han sprungit bort...

De kände alltså igen minst en av katterna...
Jag ryser över hela kroppen bara jag tänker på det här.

Nog för att det ibland är lite stökigt men aldrig så här...