Vid ett flertal tillfällen nu senaste tiden har jag såklart fått frågan om det hänt nåt, har vi hört nåt...

Svaret är ju ändock alltid detsamma - NEJ - vi har inget nytt hört...

Då har jag fått kommentaren - Jag tänkte att du kanske höll lite på det, ville berätta det nu när vi sågs...

Skulle jag det? Tanken har ju slagit mig ett antal gånger - när man har saker inbokade... OM de skulle ringa nu så kanske jag skulle hålla det hemligt lite och kunna berätta det sådär som 'de gravida gör'

- "med anledning av att vi ses så har vi något att berätta... "

Skulle jag kunna hålla på det? Skulle jag känna mig 'vanlig' om jag berättade på det sättet? Skulle det överskugga något av det vi gått igenom?

Hur långt vi än kommit i den här processen så finns det ju några ögonblick som etsat sig fast och som jag A L D R I G kommer glömma...

1) när min enda kvinliga kollega på jobbet berättar att hon är gravid (visserligen med tårar i ögonen) ca vecka 5, strax efter att hon själv upptäckt det - och jag är den som ska planera för hennes mammeldighet när vi just misslyckats med vårt andra IVF...

2) när vänner som försökt länge kommer fram till oss på ett glöggparty och berättar att till sommaren ska de bli 3 - och vi gratulerar och tackar för oss och går ut genom dörren - allt medans hela glöggpartyt blir eld och lågor över deras nyheter. Ingen ägnar oss en tanke när vi tar hissen ner mot gatan - båda med tårarna rinnande nerför kinderna. Utanför och hopplöst ensamma går vi tysta går hem genom stadens vintermörka gator...

3) en nära vän berättar att de väntar sitt andra barn på SMS. Samma person som nyligen skrivit ett referntbrev till vår adoption... Samma människa som jag öppet och ärligt delat allt det svåra vi gått igenom...

Varför skulle jag då "vänta" med att berätta att vi fått barn - om inte hon kan dela med sig av sina nyheter till mitt ansikte? Om hon inte har mod och ork att ta min sorg och mina känslor på allvar...

Igår hamnade jag på en blogg som handlade om IVF - där fanns nästan 40 kommentarer som beskrev bloggens läsare...
Förvånansvärt många av dem var mammor utan fertilitetsproblem och det som överaskade mig var faktiskt att de av egenintresse läste bloggen och kände sig ödmjuka inför sitt föräldraskap då de inte haft problem med att bli gravida.

Nu vet jag ju inte om någon av mina vänner eller familjen brytt sig om att söka reda på någon blogg om infertilitet av egenintressen. Det känns inte så när jag talat med dem. De har ju ofta ställt frågor om hur saker och ting funkat och många har varit väldigt okunniga själv om hur deras egna kroppar fungerat...

Jag vet att jag ofta tänkt att de borde läsa någons blogg om hur pissigt man kan må och hur lite som kan få en över "kanten" och hur hela världens tycks bestå av lyckliga familjer när man själv bara önskar att få vara del av en... (som varöfr man inte orkar fira 'mors dag' tex)

Vad var syftet med den här texten? Någonstans gör det gott att bli lite påmind om livets tuffa inslag. Om hur skönt det är att lagt det värsta bakom sig. När jag i förra veckan stod och öppnade inlägg efter inlägg i min gamla blogg så blev jag påmind om hur det var. Hur vidrigt länge vi var i det där gungflyt. Hur vi bet ihop och körde ner huvudet och kämpade på. Hur vi bröt ihop och kom igen. Hur vi vände och vred på varje möjlighet och hur vi stöttade oss mot varandra.

Vi har vart på en sjuhelsikes resa - vi två - och så många fler med oss. Personligen har jag gjort det utan en enda sjukskrivningsdag, utan ett enda sammanbrott, utan ett enda 'lyckopiller', utan ett enda privat samtal med psykolog. Nu säger jag inte att det är bra. Tvärtom så hade jag kanske tagit mig ur det här snabbare, lättare och sundare utan känslan av att vara så ensam om det här.

Jag tänker på en del kommentarer som fastnat;

Vännen som sa att hon A L D R I G mer frågar om någon väntar barn eller vill ha fler barn... Tänk om hon skulle försätta sig i en situation där hon skulle trampa någon på en öm tå... (Eller tänk om hon skulle uppfattas som en är modig nog att tala om saknad, sorg över något som aldrig blev, en som har öppenhet och stöd för en som behöver... )

Brorsan berättade om deras kompisars försök till barn:

-När de berättade att de försökte få barn så lät vi det vara; vi frågade inte, vi tjatade inte, vi lämnade det till dem att prata om det...

Och med det ville han bevisa för mig att de respekterade deras situation - och vår - att det kan ta tid, det kan vara svårt, det kan vara tufft.

Men varför ska man inte prata om det? Jag hade gärna berättat tidigare om vår situation om det hade känts bekvämt och om jag känt att det fanns förtrolighet och stöd att få. Om jag vetat att någon kunde finnas där för mig med förståelse och uppmuntran och stöd.
Om jag visste att den personen kunde känna igen sig...

Många gånger var det det enda jag ville tala om. Vilken kris jag befann mig i!

Men då det talas så lite om svårigheten att bli med barn så är det en fortfarande en så känslig sak att prata om. Jag tror att alla som planerar att bli föräldrar vill berätta om "sin hemlighet" med stolthet och glädje...

Inte berätta om alla sina sorger och bedrövelser och kriser som man mste ta sig igenom...

En annan kommentar i bloggen jag hittade igår var från en tonåring - hon skrev en väldigt klok kommentar. Hon skrev att det borde talas om detta mer i skolan - på biologilektionen - ihop med "hur man skyddar sig mot oönskad graviditet" - vad gör man OM det inte blir? Mycket smart och klok tjej.

Jag tror faktiskt att det är den största chocken - att det man skyddat sig mot i hela sitt unga liv inte händer så fort man slutar skydda sig... Att kroppen inte funkar på det sätt man förutsätter den att göra.

Att vara den som inte kan föra generna vidare, att vara defekt...

Åtminstone var det väldigt chockartat för mig... Att allt såg okej ut (livmoder, äggledare, äggstockar, folliklar, blodvärden osv osv) men att det ändå inte fungerade - att det enda man inte kan undersöka i förväg - äggen - inte var befruktningsdugliga.

Jag är glad att det där är historia. Men vad skulle jag vara utan MIN historia. En dag kommer jag kunna känna att allt jag gått igenom hade nån slags mening. Att det var meningen att jag skulle få ynnesten att bli mamma till just det barn som är min son eller dotter. Att jag är övermäktigt tacksam för det barn jag har och att den mamma som förlorat sitt barn gav mig den gåvan.