Jag minns det som otroligt befriande att träffa S, & M i vårvintras för att bara prata adoption. Ingen av oss hade barn sen innan och våra fikatillfällen var hett efterlängtade. Jag pratar gärna om vår adoption med andra vänner - men de som själva adopterar vet hur allt känns, vad som är extra spännande att snacka om och har en vidare och djupare förståelse för allt inom processen.

Imorgon kommer nya vänner hit. Jag kallar dem vänner trots att det är första gången vi ses imorgon. Vi har mailats - jag och A... rätt mycket nu efter S & S fått sitt barnbesked och nu sin son... Vi är nämligen hack i häl på dem - jag och A och våra karlar...

Så när de ändå skulle till 'stan' så passar vi på att bjuda hit dem på middag imorgon! Det ska bli så himla spännande att ses och få ägna en hel kväll åt att bara prata om adoption, förväntningar och uppleverlser - nästa gång vi ses hoppas jag det blir i landet!

Öppnade mailen och såg ett vad jag trodde var "tack-men-nej-tack-mail" från jobbet jag nyligen sökte...
Kände mig dyster men ändå tacksam att de bemödat sig att skicka ett mail så man vet.

Men det var ett "vi-håller-på-för-fullt-och-meddelar-dig-igen-mail" och det kändes hoppfullt. 

Det handlade om ett jobb som säkerligen påminner om det jag har till viss del men som skulle innebära enbart mån-fre 7-16 jobb vilket skulle kunna vara en stor fördel framöver. Jag tänker ganska långt in i framtiden nu men jag tänker faktiskt förskola, hämta-lämna, ta sig till och från förskola/jobb, korta/långa dagar på förskolan - att alltid ha helgerna ihop med barn och make... vi som jobbar i butik har ju liksom inte den lyxen att alltid kunna vara ledig på kvällen/helgen/helgdagen och det var måååånga år sen jag jobbade mån-fre bara...
Sen passar jag väl in i jargongen på ett företag som säljer saker till yrkesmän/yrkeskvinnor och tja, jag behöver ju miljöombyte helt klart!

Jag känner faktiskt en växande ångest inför att märkliga kollegan snart kommer tillbaka till jobbet. Det här är hans sista semestervecka...

Allt har vart så lugnt och skönt här när han inte vart här och så fort han uppenbarat sig så har jag fått magknip...

Häromdagen fick jag lite pepp i form av en länk - men tyvärr är det inte ett beteende hos den här personen som går att omvärdera eller diskutera bort...
Jag tror nämligen att min märkliga kollega har OCD och anledningen till att jag tror det är att han har så väldigt mycket "ritualer" för sig, måste ordna saker och är hysteriskt rädd för fläckar (hallå! - vi jobbar med målarfärg) och har ett "veckoschema" med olika maträtter han äter, han är väldigt ensam och det hela har liksom eskalerat det senaste året.

Jag har såklart tagit upp det här med min chef - men - han ser inte 'problemet' utan viftar bort det med ett skratt mer eller mindre...

Märkliga kollegan är en snäll människa. Men då jag önskat mig bort härifrån på allvar sedan sommaren 2008 (mammaledighet) så har hans tics och hangups även blivit mina. Det hela har ju inte blivit ett dugg bättre av att jag måste tillbringa mer och mer tid med honom sen vi la om schemat i samband med en annan kollegas graviditet.

Hans 4 veckor semester har även varit mina... och likt en semestrande persons ångest över att den lediga tiden rinner ut känner jag att min lediga tid från honom också rinner ut...

Sorgligt men sant. Och då jag talar om detta med andra kollegor säger de bara:

"-men du ska ju 'gå hem' snart"

RING AC!!!! RING!