Öppnade mailen och såg ett vad jag trodde var "tack-men-nej-tack-mail" från jobbet jag nyligen sökte...
Kände mig dyster men ändå tacksam att de bemödat sig att skicka ett mail så man vet.

Men det var ett "vi-håller-på-för-fullt-och-meddelar-dig-igen-mail" och det kändes hoppfullt. 

Det handlade om ett jobb som säkerligen påminner om det jag har till viss del men som skulle innebära enbart mån-fre 7-16 jobb vilket skulle kunna vara en stor fördel framöver. Jag tänker ganska långt in i framtiden nu men jag tänker faktiskt förskola, hämta-lämna, ta sig till och från förskola/jobb, korta/långa dagar på förskolan - att alltid ha helgerna ihop med barn och make... vi som jobbar i butik har ju liksom inte den lyxen att alltid kunna vara ledig på kvällen/helgen/helgdagen och det var måååånga år sen jag jobbade mån-fre bara...
Sen passar jag väl in i jargongen på ett företag som säljer saker till yrkesmän/yrkeskvinnor och tja, jag behöver ju miljöombyte helt klart!

Jag känner faktiskt en växande ångest inför att märkliga kollegan snart kommer tillbaka till jobbet. Det här är hans sista semestervecka...

Allt har vart så lugnt och skönt här när han inte vart här och så fort han uppenbarat sig så har jag fått magknip...

Häromdagen fick jag lite pepp i form av en länk - men tyvärr är det inte ett beteende hos den här personen som går att omvärdera eller diskutera bort...
Jag tror nämligen att min märkliga kollega har OCD och anledningen till att jag tror det är att han har så väldigt mycket "ritualer" för sig, måste ordna saker och är hysteriskt rädd för fläckar (hallå! - vi jobbar med målarfärg) och har ett "veckoschema" med olika maträtter han äter, han är väldigt ensam och det hela har liksom eskalerat det senaste året.

Jag har såklart tagit upp det här med min chef - men - han ser inte 'problemet' utan viftar bort det med ett skratt mer eller mindre...

Märkliga kollegan är en snäll människa. Men då jag önskat mig bort härifrån på allvar sedan sommaren 2008 (mammaledighet) så har hans tics och hangups även blivit mina. Det hela har ju inte blivit ett dugg bättre av att jag måste tillbringa mer och mer tid med honom sen vi la om schemat i samband med en annan kollegas graviditet.

Hans 4 veckor semester har även varit mina... och likt en semestrande persons ångest över att den lediga tiden rinner ut känner jag att min lediga tid från honom också rinner ut...

Sorgligt men sant. Och då jag talar om detta med andra kollegor säger de bara:

"-men du ska ju 'gå hem' snart"

RING AC!!!! RING!
 

Vid ett flertal tillfällen nu senaste tiden har jag såklart fått frågan om det hänt nåt, har vi hört nåt...

Svaret är ju ändock alltid detsamma - NEJ - vi har inget nytt hört...

Då har jag fått kommentaren - Jag tänkte att du kanske höll lite på det, ville berätta det nu när vi sågs...

Skulle jag det? Tanken har ju slagit mig ett antal gånger - när man har saker inbokade... OM de skulle ringa nu så kanske jag skulle hålla det hemligt lite och kunna berätta det sådär som 'de gravida gör'

- "med anledning av att vi ses så har vi något att berätta... "

Skulle jag kunna hålla på det? Skulle jag känna mig 'vanlig' om jag berättade på det sättet? Skulle det överskugga något av det vi gått igenom?

Hur långt vi än kommit i den här processen så finns det ju några ögonblick som etsat sig fast och som jag A L D R I G kommer glömma...

1) när min enda kvinliga kollega på jobbet berättar att hon är gravid (visserligen med tårar i ögonen) ca vecka 5, strax efter att hon själv upptäckt det - och jag är den som ska planera för hennes mammeldighet när vi just misslyckats med vårt andra IVF...

2) när vänner som försökt länge kommer fram till oss på ett glöggparty och berättar att till sommaren ska de bli 3 - och vi gratulerar och tackar för oss och går ut genom dörren - allt medans hela glöggpartyt blir eld och lågor över deras nyheter. Ingen ägnar oss en tanke när vi tar hissen ner mot gatan - båda med tårarna rinnande nerför kinderna. Utanför och hopplöst ensamma går vi tysta går hem genom stadens vintermörka gator...

3) en nära vän berättar att de väntar sitt andra barn på SMS. Samma person som nyligen skrivit ett referntbrev till vår adoption... Samma människa som jag öppet och ärligt delat allt det svåra vi gått igenom...

Varför skulle jag då "vänta" med att berätta att vi fått barn - om inte hon kan dela med sig av sina nyheter till mitt ansikte? Om hon inte har mod och ork att ta min sorg och mina känslor på allvar...

Igår hamnade jag på en blogg som handlade om IVF - där fanns nästan 40 kommentarer som beskrev bloggens läsare...
Förvånansvärt många av dem var mammor utan fertilitetsproblem och det som överaskade mig var faktiskt att de av egenintresse läste bloggen och kände sig ödmjuka inför sitt föräldraskap då de inte haft problem med att bli gravida.

Nu vet jag ju inte om någon av mina vänner eller familjen brytt sig om att söka reda på någon blogg om infertilitet av egenintressen. Det känns inte så när jag talat med dem. De har ju ofta ställt frågor om hur saker och ting funkat och många har varit väldigt okunniga själv om hur deras egna kroppar fungerat...

Jag vet att jag ofta tänkt att de borde läsa någons blogg om hur pissigt man kan må och hur lite som kan få en över "kanten" och hur hela världens tycks bestå av lyckliga familjer när man själv bara önskar att få vara del av en... (som varöfr man inte orkar fira 'mors dag' tex)

Vad var syftet med den här texten? Någonstans gör det gott att bli lite påmind om livets tuffa inslag. Om hur skönt det är att lagt det värsta bakom sig. När jag i förra veckan stod och öppnade inlägg efter inlägg i min gamla blogg så blev jag påmind om hur det var. Hur vidrigt länge vi var i det där gungflyt. Hur vi bet ihop och körde ner huvudet och kämpade på. Hur vi bröt ihop och kom igen. Hur vi vände och vred på varje möjlighet och hur vi stöttade oss mot varandra.

Vi har vart på en sjuhelsikes resa - vi två - och så många fler med oss. Personligen har jag gjort det utan en enda sjukskrivningsdag, utan ett enda sammanbrott, utan ett enda 'lyckopiller', utan ett enda privat samtal med psykolog. Nu säger jag inte att det är bra. Tvärtom så hade jag kanske tagit mig ur det här snabbare, lättare och sundare utan känslan av att vara så ensam om det här.

Jag tänker på en del kommentarer som fastnat;

Vännen som sa att hon A L D R I G mer frågar om någon väntar barn eller vill ha fler barn... Tänk om hon skulle försätta sig i en situation där hon skulle trampa någon på en öm tå... (Eller tänk om hon skulle uppfattas som en är modig nog att tala om saknad, sorg över något som aldrig blev, en som har öppenhet och stöd för en som behöver... )

Brorsan berättade om deras kompisars försök till barn:

-När de berättade att de försökte få barn så lät vi det vara; vi frågade inte, vi tjatade inte, vi lämnade det till dem att prata om det...

Och med det ville han bevisa för mig att de respekterade deras situation - och vår - att det kan ta tid, det kan vara svårt, det kan vara tufft.

Men varför ska man inte prata om det? Jag hade gärna berättat tidigare om vår situation om det hade känts bekvämt och om jag känt att det fanns förtrolighet och stöd att få. Om jag vetat att någon kunde finnas där för mig med förståelse och uppmuntran och stöd.
Om jag visste att den personen kunde känna igen sig...

Många gånger var det det enda jag ville tala om. Vilken kris jag befann mig i!

Men då det talas så lite om svårigheten att bli med barn så är det en fortfarande en så känslig sak att prata om. Jag tror att alla som planerar att bli föräldrar vill berätta om "sin hemlighet" med stolthet och glädje...

Inte berätta om alla sina sorger och bedrövelser och kriser som man mste ta sig igenom...

En annan kommentar i bloggen jag hittade igår var från en tonåring - hon skrev en väldigt klok kommentar. Hon skrev att det borde talas om detta mer i skolan - på biologilektionen - ihop med "hur man skyddar sig mot oönskad graviditet" - vad gör man OM det inte blir? Mycket smart och klok tjej.

Jag tror faktiskt att det är den största chocken - att det man skyddat sig mot i hela sitt unga liv inte händer så fort man slutar skydda sig... Att kroppen inte funkar på det sätt man förutsätter den att göra.

Att vara den som inte kan föra generna vidare, att vara defekt...

Åtminstone var det väldigt chockartat för mig... Att allt såg okej ut (livmoder, äggledare, äggstockar, folliklar, blodvärden osv osv) men att det ändå inte fungerade - att det enda man inte kan undersöka i förväg - äggen - inte var befruktningsdugliga.

Jag är glad att det där är historia. Men vad skulle jag vara utan MIN historia. En dag kommer jag kunna känna att allt jag gått igenom hade nån slags mening. Att det var meningen att jag skulle få ynnesten att bli mamma till just det barn som är min son eller dotter. Att jag är övermäktigt tacksam för det barn jag har och att den mamma som förlorat sitt barn gav mig den gåvan.

Vi valde att hedra de norska dödsoffren med en tyst minut på jobbet idag. Kunderna respekterade såklart vår ståndpunkt.

Jag sände också en tanke till alla andra som har anledning att vara ledsna.

Idag händer två väldigt spännande saker...

1. S & S ska äntligen bli föräldrar till den lille kille de blivit matchade med i landet, på samma barnhem som vi väntar från. Superspännande! De ska tillochmed få träffa hans fostermamma och få mer information om hans vardag de första åren. Det är ju helt ovärderligt att få möjlighet att ställa frågor och få veta om hans egenheter mm.

2. Jag har bokat ett frisörbesök idag. Trots att jag inte vet HUR jag vill klippa mig. Trots att jag inte fått BB (jag hade ju nån nojjig idé om att spara tills dess) men det ska bli skönt. Det behövs framför allt. mitt hår är låååångt och riiiisigt! Så nu jävlar ska det av...

Kanske får jag upp en tapetvåd eller två på kontoret också - man vet aldrig!

Ha en fin dag!

Vi hade en lyckad kväll igår - men var nära på att missa hela grejen på grund av att vi inte kollat tillräckligt noga vart vi skulle ta vägen...

Det regnade en hel del också men det kvittade - vi var inomhus och hade trevligt... Vi tänkte eventuellt möta upp ett par kompisar (med barnvakt) som var på stan men vi orkade inte med det efteråt utan åkte direkt hem.

Idag vaknade vi rätt sent - vi är ganska duktiga på att sova länge och det är ju bra att passa på nu innan lillo kommer - att sova länge! Efter frukost tog vi en tur till ett byggvaruhus - vårt handfat har kajkat ihop och vi behöver reservdelar - men det fanns inte just där. Nytt försök i morgon...

Hemma igen tog vi en liten fika på närbelägna fiket och sen har jag gjort saker jag inte hann igår... Jag skulle gjuta lite betong igår - men eftersom det regnat så jäkla mycket har vatten stigit upp genom golvet i källaren och jag fick ägna 4-5 timmar åt att lyfta upp allt och torka och flytta om och slänga och tja, jag blev väldigt grinig av allt ihop. Idag var det ännu mer vatten på golvet i källargången men inget mer i vårt förråd som tur var. Har bland annat gjutit ett par ljuslyktor som ska pimpas och ges bort.

NU har jag också gått igenom alla lillos kläder vi laddat upp med i byrån i sovrummet. Jag har några yttepytteplagg strl 68 (mest för att de vart så fina så jag inte kunnat motstå dem på loppisar) Några få plagg är i strl 74 - både begagnade och nya. Strl 80 har vi kanske ett 10-tal olika plagg i. Nästa storlek 86 har vi både bodys, tröjor, byxor och några tjockare munktröjor/koftor och pyjamasar. Storlek 92 har vi också nästan motsvarande av och något plagg i storlek 98...

Badkläder köpta second hand för 10-20:- stycket i några olika storlekar, strumpor och shorts finns lite blandat av. En solhatt som är unisex, några enstaka plagg som är exklusivt för en tjej finns - men det mesta skulle jag ändå säga går att använda av både en tjej eller en kille...

Jag och maken gjorde en ihopräkning av vad jag spenderat (ja, det är mest jag som handlat!) och vi landade på ca 3500:- för barnkläder. Då kostar det dyraste plagget 129:- och det var maken som shoppat det!

Jag känner mig rätt nöjd. Jag har inte "övershoppat" men sen vet vi ju inte vad som kommer till användning. Vi kan ju bara hoppas på att lillo kommer kunna använda en del av de där sakerna i af. Mest begagnat men en del nytt. Det som inte kommer passa får självklart blir gåvor till barnhemmet.

Maken har skojjat hela dagen om att "imorgon ringer de"... Men varför skulle de?

Vi har helt enkelt inte tid!

Veckan är späckad av saker. Utflykter och upptåg varje dag! Men det gäller ju att passa på. Sommaren är till 2/3 förbi. Det har gått tokfort. Vi har inte ens badat i år!
Ändå har vi mängder med saker kvar att hitta på - hur ska vi hinna med?
Paddla kanot, kräftskiva, grillkvällar, konserter, minigolf, badminton, plocka svamp, bada i havet, myspromenader, plocka blåbär och lingon, familjegrillning, utomhusteater och kanske bio om det regnar nån kväll?!

Vad har du för planer i veckan?

Känner mig gråtarg - ledsen in i märgen, deppig, trött och less på allt...

och så tänker man på alla de stackars människor i Norge som mist en eller flera anhöriga och så får man dåligt samvete för att man inte ens vet VARFÖR man är på dåligt humör...

Det sitter i sen igår - min märkliga kollega som har semester kommer till jobbet och ställer till det i hjärnan på mig. Jag får ångest när jag ser honom och går undan som en slagen hund. VILL INTE VARA i närheten. Vill inte höra hans grymtningar, frustningar, fnysningar och vill inte se hans ticks, hans små dutteliduttgrejer, hans ritualer och allt han måste göra. Vill bara ha det tyst, vanligt och fridfullt.

Känner hur energin rinner ur mig...

Vaknade idag - känner mig tjock och ful - ska sätta igång med att gjuta lite betong som jag bestämt mig för att göra. går ner i källaren och inser att hela vårt källarförråd har fuktigt golv. Allt som står på golvet är blött och allt som kan suga upp vatten har gjort det.

SÅ - jag röjer ut källarförrådet, lyfter upp, flyttar vår sprillans nya vagn till cykelrummet (den är som tur är inte skadad - men den barnvagnspåse jag har satt på är genomblöt) ställer de tavlor som stått i källaren ovanpå något av plast. Flyttar spjälsängen och känner hur ledsen och arg och sur jag är för att hela huset tar in vatten när det ösregnar. Hur trött jag är på att alltid vara den som fixar och donar och strukturerar upp saker. Okej - maken har inte mycket saker i källaren som han är rädd om. Det är mina minnessaker, mina julprydnader och mitt mitt mitt. Men det stör mig att jag inte får någon bekräftelser på att det är trist när allt blir förstört.

När jag kommer in har maken fikat - själv - och då blir jag ännu mer less och sur och trött på allt.

Smäller i en dörr och går till närmaste café - själv. Sitter där och njuter en kaffe och en bit morotskaka, läser ett par kapitel i min bok. Som handlar om en sprängladdning som tar livet av två små barn i en mellanstor svensk stad. Så hemskt, så aktuellt.

Sen går jag hem och gör mig fin, vi ska nämligen ut ikväll, jag och min fantastiska man! Så nu har jag tjurat färdigt för idag och måste gå ner och ge honom en kyss och lova att allt är bra!

För ganska exakt 3 år sen var jag förtvivlad, ledsen, avundsjuk och kände mig så otroligt nere... Någon i min närhet var gravid. Någon som visste var i allt vi stod och någon som jag inte skulle kunna undvika...

Jag tror jag bad om ursäkt för mina tankar och känslor inför min man och han skrev ett så fint mail till mig...

Puss!

Vi ska inte behöva be om ursäkt för våra känslor eller tankar. Det är ett känsligt ämne och det är viktigt att vi bearbetar det här tillsammans.
Det är fantastiskt att vi kan vara så öppna mot varandra som vi är. Vi talar om när vi tar illa vid oss och det är en styrka som inte alla par besitter. Jag är övertygad om att det är vår öppenhet som hjälper oss i allt det svåra.

Jag tänker att bakslagen har kommit tätt efter varandra. Det finns ingen som bär skuld till det som hänt. Vi har underbara stunder tillsammans och jag har fått gåvan att lära känna världens bästa tjej. När det känns som svårast brukar jag tänkta på allt mysigt och roligt vi haft. Vi har en resa tillsammans att se fram mot. Det kommer ett bröllop om drygt ett år. Jag längtar att få vara där med dig.

Min sorg vill jag beskriva som en saknad och längtan. Att få vara en del i den värld som består av mammor och pappor. Att få stå vid ett café med mitt barn tätt vid mitt ben, att sitta på bussen med mitt barn i knät när hon tittar ut på kossorna, att känna den varma och mjuka kinden när vi sitter tillsammans i soffan. Det är dom stunderna jag vill uppleva.

Sorgen över att vi inte kan få barn på egen hand tror jag har lämnat mig. Tror den förhoppningen flög långt bort i samband med det första beskedet.
Hoppet har funnits och jag vill naturligtvis göra ett försök till. Chansen finns att även vi lyckas och händer inget så kan vi åtminstone säga att vi försökte.
Om vi inte försöker kommer kanske frågan att ständigt gnaga inom oss med ett svar som aldrig kommer att få.

Jag älskar dig när det regnar ute och när solen skiner mot oss. Jag älskar dig när tårarna rinner ner för våra kinder och när skrattet bubblar.

Du är min bästa.

Jag är så lyckligt lottad över att den här fina fina mannen är min och att jag delar hans vardag, hans glädje och hans sorger. Vi är inte helt framme vid vår familj ännu men det är nu inte långt kvar. Vi står tillsammans och hoppas att den dagen snart är här...

Så fruktansvärt att höra om det otroliga hat-dåd som skett i Oslo och på Utöya... Mörkrets makter så nära och så många oskyldiga liv släckta för alltid... Mitt hjärta gråter!