Vår adoption har inneburit två steg fram och ett tillbaka när det gäller familjerelationer.

Jag känner mig närmare min mamma än på mycket mycket länge. Jag blir inte längre förbannad varje gång vi ses utan kan träffa henne med och utan andra och det funkar.

Den bästa relationen som förbättrats är den till min brorsa. Det känns otroligt mycket bättre - trots att vi egentligen inte ses oftare än innan - det är bara det att vi inte är i luven på varandra HELA tiden - det är en otroligt mycket bättre känsla. Vi kan samtala om saker och vi har båda tagit ett ansvar för att föra relationen framåt. Vi vet vad som triggar den andre och vi undviker de situationerna och det ger mig en känsla av nöjdhet.
Det har tagit nästan 3 år att känna så här men det har vart väl värt det...

Den relation som har försämrats betydligt är den mellan min pappa och mig. Mellan min bror och honom har den alltid varit undermålig och mest på en "måste-nivå" medans jag alltid varit 'pappas flicka' - men relationens varande har vilat på mig... Sen jag var tonåring och mina föräldrar gick isär...

Det har tagit över 20 år att komma till den här punkten - när jag känner att OM vi ses och hörs beror helt och hållet på mig. Visst har jag känt det så innan också men då har jag helt och hållet tagit det ansvaret och hållit relationen levande - nu är den obefintlig och det på grund av att jag inte jobbar på den längre.
Jag ville veta hur min bror gör och vi talades vid en stund idag. De besökte pappa i början på hans semester, helt pliktskyldigt. Och självklart bjuder de inte till deras dotters kalas nu snart - men ingen vet om de tänker komma.

Brorsan berättade att hans dotter saknar sin farfar och längtar efter honom. Brorsan vet inte hur han ska göra - han vill ju att farfar ska vilja träffa sitt barnbarn också. Jag tror han saknar sin pappa också - för det gör iaf jag. Men det måste ju finnas en vilja, ett intresse, relationen kan ju inte bara baseras på att en tar allt initiativ och söker den andre.
jag inser ju det nu, att alltför många relationer ser ut så och en dag tar det stopp. Man orkar inte vara den som driver och driver och driver, man måste få bränsle också...

Jag hade som förslag till brorsan att han ska berätta för vår pappa hur saknad och älskad han är av sitt enda barnbarn. Att vi saknar och älskar honom likväl - men att vi inte vill fortsätta bära relationen på vårt ansvar. Att vi tagit avstånd från det som sårat hos varandra (syskonen) och mötts på halva vägen och att vi är intresserade av att ha en fungerande relation med vår pappa och våra barns farfar/morfar...

Eftersom det aldrig kommer något bra tillfälle så får jag se till att skapa ett...

Och med så mycket annat - om jag inte tar tag i det så kommer det rinna ut i sanden och bli ett 'ingenting'...