litenlangtan

Alla inlägg den 8 augusti 2011

Av litenlangtan - 8 augusti 2011 10:44

Vår klinik erbjöd Psykologhjälp - rätt billigt dessutom. Men det funkade aldrig för mig... maken däremot var och pratade några gånger då det var som jobbigast för honom. Sen bollades han över till en annan person...

Just det här som beskrivs i texten nedan - att sätta stopp är otroligt svårt. Den grundmurade längtan försvinner ju inte av sig själv... Den mattas möjligen av med tiden men den går endast att komma över med barn.
Så upplever jag det...
Vi fick ingen som helst hjälp med att sätta stopp. Där var det bara att inse att så här dåliga odds är det inget att komma med. Vi var för "a second oppinion" på en privat klinik och där tändes mitt hopp upp igen och de sa rakt ut att jag skulle göra mitt 3:e och sista försök på Su innan vi skulle överväga att komma till dem - 'ge inte upp efter  två försök' var deras åsikt...

Efter tre katastrofer talade vår läkare om äggdonation och att vi kanske kunde få det bekostat av staten...
Men jag blir inte yngre och även om jag skulle få kanonfina ägg av någon annan finns inga garrantier. Adoption ger till 99,9% chans ett barn. Jag säger inte 100% för i vissa fall kommer saker att gå snett där med - relationer som kraschar, någon blir svårt sjuk, det kan hända något med barnet, landet, domstolen... ja, vi har läst det och hört det...
I vissa fall spelar åldern in och det blir stopp på grund av det...

Men det kändes tryggare för oss att välja adoption och min kropp och mitt psyke tackar mig idag...

Ibland kan jag undra över vem jag varit och hur jag varit om jag fått biobarn - så där plättlätt som det verkar vara för en del...
Hur hade jag varit som människa, vilka vänner hade jag umgåtts med, Var hade jag jobbat nu? Hade vi bott någon annanstans?

Det tyngsta lasset just nu idag är faktiskt inte väntan - för varje dag som går kommer jag ett steg närmare...
Det tunga idag är fortfarande mina vänner. Eller de jag trodde var vänner. Jag saknar dem så det gör ont i ibland men jag är så jävla trött på att vara den som ständigt och jämt knackar på deras dörrar...  
När ska de ringa på hos mig?

Jag skriver gärna under på att klinikerna som behandlar barnlöshet måste se HELA människan. Det går att stoppa in embryon men det går inte att ge en "quickfix" åt psyket... Här måste alla kliniker ta sitt ansvar och det måste skapas mer debatt kring ämnet!


Läs gärna texten nedan och sprid den du också!


Barnlös – meningslös?

Föreningen Barnlängtan publicerade i slutet av juni 2011 rapporten ”Meningen med livet – Ofrivilligt barnlösas hälsa och livskvalitet” som bygger på en enkätundersökning besvarad av över 1000 personer med erfarenhet av ofrivillig barnlöshet. Så gott som alla, 99%, svarade att deras livskvalitet har påverkats negativt av barnlösheten.
Mer än hälften har någon gång under barnlösheten upplevt att de inte vill leva. Infertilitet drabbar omkring 15% av den del av befolkningen som är i barnafödande ålder. Omkring 2,8 miljoner svenskar är enligt SCB mellan 20 och 42 år, om det är den ålderns som anses som barnafödande är det över 420 000 personer som drabbas av infertilitet, och en stor del av dessa som mår psykiskt mycket dåligt av barnlösheten.

Trots detta är det psykologiska stödet som erbjuds barnlösa begränsat. Nästan 60% av dem som besvarat Barnlängtans undersökning har inte erbjudits något psykologiskt stöd alls under behandlingarna. Fertilitetsklinikerna tar emot mängder av privatbetalande patienter vars högsta önskan är att bli föräldrar. Det är inte ovanligt att misslyckade behandlingar leder till att man går vidare från en klinik till en annan, eller kanske flera andra. Det förefaller däremot ovanligt – om det ens förekommer – att klinikerna följer upp hur patienterna mår mentalt och tar ansvar för den totala omfattningen av behandlingar.

För individen kan det vara oerhört svårt att själv sätta stopp för de påfrestande behandlingarna, och att i tid börja bearbeta tanken på andra alternativ. Adoption eller ett liv utan barn. Om fertilitetsklinikerna och privata gynekologmottagningar skulle ta ansvar sina patienters mentala hälsa, vilket skulle kunna innebära att inkomstbringande behandlingsserier avslutas tidigare, skulle sannolikt resultatet i Barnlängtans undersökning ha sett annorlunda ut.


I en svår livskris behöver vi ofta professionell hjälp för att komma vidare, därför bör alla patienter hos fertilitetskliniker erbjudas samtalsstöd. Detta ska ske kontinuerligt. Det räcker inte med ett kuratorssamtal vid inskrivning. Just då är hoppet stort att hjälpen ska komma. Behovet av stöd är större efter de misslyckade behandlingar och missfall som många, kanske majoriteten, av patienterna drabbas av. Om en så stor del av Sveriges befolkning beroende på barnlöshet upplever meningslöshet och till och med tappar livslusten bör alla organisationer och instanser samverka för att ge det stöd som behövs.


De som får barn genom fertilitetsbehandling eller adoption mitt i en obearbetad livskris får svårt att utöva det föräldraskap de vill eller borde. Med andra ord är det inte ”enbart” de femton procenten som drabbas av att ofrivilligt barnlösa inte får det psykologiska stöd de behöver. Tiden av kris kan också drabba de barn som till slut kommer. Vi vill uppmana fertilitetskliniker att arbeta tydligare med dessa frågor och föreslår att det i varje avgift som den vårdsökande betalar för behandling eller utredning ska ingå erbjudande om flera samtal med psykolog eller kurator.


Cecilia Cecilia summerar

Hedda Heddas Dagbok
Litenlängtan Litenlangtan


Bloggupprop! Om du tycker det här är viktigt, får du gärna kopiera eller använda delar av den här texten på din egen blogg. Och varför inte samtidigt mejla din fertilitetsklinik angående möjligheten att få psykologiskt stöd?

ANNONS
Av litenlangtan - 8 augusti 2011 07:15

Jag känner mig tjatig om väntan - för vår väntan är ju inte värre än någon annans väntan. Men det är outhärligt nu - samtidigt som dagarna går och går...
Nyss var det fredag igen... Nytt möte på barnhemmet - om det nu är möten varje vecka - det vet man ju inte...


Då och då kollar jag in den danska sidan där det står exakt hur länge den familj som väntat längst har väntat. Och exakt hur många som väntar på samma barnhem. Där står fortfarande slutet på mars som nummer 1 på listan som väntar barn från vårt barnhem. Den väntetiden slår vi ju med några månader...


Vad ska jag sikta in mig på? Vad ska ske? När när när får vi veta vem vi väntar på? Ibland känns allt som en enda stor dröm - som en fantasi som precis som tidigare drömmar om barn aldrig ska slå in...


I förra veckan besökte jag en vän med ett nyfött spädbarn. Jag träffade henne för ca 3 månader sen och vi pratade ganska mycket om väntan och längtan kring barn såklart... Hon hade någon månads väntan kvar på sitt lilla liv och jag hade ju inte mycket att komma med nu heller.
Att vänta ett biologiskt barn är ju ändå rätt så annorlunda - du vet på ett ungefär när den kommer ut och att det blir ett barn på 3-4 kg och med ett visst mått av skills och intressen... Kön borde man ju inte veta förrän den kommer ut men ibland vet de det också...

Vi har verkligen inte ett jota att förhålla oss till. Vi vet inte NÄR, vi vet inte VEM och vi vet inte vad hen kan eller är intresserad av...
det kan ju driva vem som helst till vansinne...

Nu är jag inte den förste att vara i den här situtionen där väntan spelar en central roll MEN det börjar bli riktigt långtråkigt och ledsamt nu...

Om vi dessutom ska ha en rimlig chans att vara hemma innan jul så hade det vart fint att få ett besked snart...


Tittar på AC's sida och noterar att två av tre handläggare är på plats. Vår har fortfarande semester... Snart är det Picnic i Slottskogen och strax inleds höstens program med samtal för 'dem som väntar' - det bär mig emot att behöva boka in mig/oss på något sådant men det är samtidigt bra att förkovra sig så mycket som möjligt såkalrt och det är alltid trevligt att träffa personer i samma sits...
Att vänta är 'överjävligt' långtråkigt och karaktärsprövande...

 

ANNONS

Presentation


Jag blev mamma genom adoption. Bloggen startade 2010 med hemutredningen och fortsatte med en lång väntan på... ja vem skulle det bli?
Nu skriver jag om stort och smått om vardagen med en son född sommaren 2011 och hans lillebror som kom till oss 2013.

Följ blog

Följ litenlangtan med Blogkeen
Följ litenlangtan med Bloglovin'

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3 4
5
6
7
8 9 10 11
12
13 14
15 16 17
18
19 20 21
22 23 24 25
26
27 28
29 30
31
<<< Augusti 2011 >>>

Arkiv

Besökare sen 2011-07-01

Senaste inläggen

Kategorier

Fråga mig

1 besvarad fråga

Länkar

Vill ha barn

 

Sök i bloggen

Tidigare år

RSS

Besöksstatistik

Buzzador blog


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se