Ibland kan jag förundras över att människor tycks tro att vår väntan på barn började samma dag som vi skickade våra handlingar till landet. Det är iofs det lättaste sättet att relatera till det. Att från den dagen vi postade handlingarna så började nedräkningen...

I sommar var jag på ett kalas och en tjej (som är styvmamma) hade två "roliga" kommentarer. Dels sa hon att "vi hade halva tiden kvar" - det var då ca 4½ månad sen vi postade... Och dels undrade hon om vi adopterade av ideologiska skäl...

Med halva tiden syftade hon på att man väntar biologiska barn i ca 9 månader (plus minus månader/veckor/dagar) och att vi då skulle vara halvvägs i vår väntan där och då...

De ideologiska skälen finns ju där o c k s å men det är ett bihang - en positiv räddningsplanka. Att vi har det materalistiskt bättre och ett mer demokratiskt samhälle och utan alltför mycket religiösa, politiska och sociala regler. Däremot har vi fortfarande rasism och främlingsfientlighet - kanske mer nu på vissa plan - än tidigare...

Men vi adopterar INTE av ideoligiska skäl - näe, det är av rent egoistiska men hjärtliga skäl... Vi vill vara familj, få tillträde till delar av livet som är dem med barn förunnat, vi vill slösa vår kärlek och vår tid på ett barn, utvecklas och svetsas samman till en trygg familj.

Vår väntan på barn - den som började med fantasier om en knappt synlig bula på min mage men som numera handlar om ett brunt lockigt (?) hår, sammetsbruna ögon och små vita risgryn till tänder - den började för sisådär exakt räknat 1682 dagar sen...  

Längtan började för oändligt mycket längre sen - och den innefattade även en man att dela familjelivet med då... Sen kom mannen och vi påbörjade på allvar vår längtan tillsammans. Det var ju först när han fanns där sida vid sida som det kunde fungera i praktiken också...

Det är helt omöjligt att föreställa sig hur lång tid är. Det ser ut som en felskrivning - men det är det inte...
Jag menar en seeeg dag på jobbet kan ju upplevas som en evighet, det tar aldrig slut... Medans en rolig stund som är lång blir kort som en snutt för att den tar slut...

Flummigt va?!

Jag tänkte imorse på min ena kompis dotter. Hon fyllde nyss 3 år... Vi var precis i början av IVF när jag fick reda på att hon fanns som ett frö i hennes mammas mage...

Hon var inte särskilt påtänkt, mer ett litet hoppsan - men hon gjorde sån otrolig skillnad i sina föräldrars liv. Hon är nu tre år. Så viljestark, så söt, så rolig och tokig - glad och sprallig och alldeles underbar...

Tre år. I så lång tid har vi varit medlemmar i AC. I hela hennes liv har jag grunnat, längtat, väntat och grubblat och vänt och vritt på möjligheter, upplevelser, tankar och funderingar kring det här med barn.
Visst kan det vara så att det finns en mening med saker och ting. Både jag och Maken har haft de här moraliska och filosofiska funderingarna - det kanske inte är meningen att alla ska ha barn.
Nä. Det är nog inte meningen. Men meningen är felvriden. Den är på kant med tillvaron. Det finns mängder med människor som aldrig borde blivit föräldrar. För de kan inte inse situationens allvar. För att de inte kan vårda och sörja för det barn de satt till världen. Vissa vill men kan inte - vissa kan men vill inte - vissa kan inte och vill inte. Och så finns vi som vill men inte kan. Alls. Själva.
Då passar det väl bra om vi kan och vill ta hand om ett barn vars föräldrar inte kan eller har möjlighet att själva se sitt barn växa upp.

Fler borde adoptera säger en del människor. Ja. Fler borde adoptera. Dels för att det finns så otroligt många barn i världen som växer upp utan den kärlek och omvårdnad som de förtjänar. För att många barn bor på institution hela barndomen. För att så många människor borde få vara med om denna märkliga men underbara resa. För jag är helt övertygad om att det kommer bli en fantastisk sådan. När den väl tar sin början...

Än så länge håller vi bara på att ta ut kordinaterna - vi håller på att preparera oss inför uppdraget, planera resrutt och vad som ska få följa med på färden. I viss mån också vilka som ska åka med. För ibland känns det jobbigt att inse att alla de jag känner faktiskt inte kommer hänga med. Antingen så vill de inte eller så låter jag dem inte.
Jag har lyckats ganska bra med att ta mig själv i kragen och utsätter mig inte längre för de "risker" som tidigare varit mina berg-å-dal-bane-relationer... Det kan ju bero på att jag hittade en man som gav mig allt det jag behövde och tog emot allt det jag ville och kunde ge...

Men när det kommer till vänskapsrelationer så har jag fortfarande tendenserna kvar. Jag vill för mycket. Vil ge lagom och få tillbaka. Vill få mer än jag får. Blir besviken när det sker och ledsen för det.
Det är ju på ett sätt också en kärleksrelation. Till vänner. Det är det som jag inte fattat och som jag fortfarande kämpar med.

Jag vill finnas med i deras priolista. Jag vill känna mig saknad. Inte bara läsa det mellan raderna då och då. Att man borde ses oftare. Att 'jag skull ringt men...' Att jag är en självskriven gäst när de hittar på något roligt... Inte bara när jag frågar om något händer...

Jag är väldigt glad åt de nya vänner den här barnsaknaden gett mig. Det som knyter oss samman är att våra tankar och känslor bottnar i samma längtan. Vi är på olika nivå i livet men vi har alla samma mål. Att bilda familj.

Däremot tror jag att min barnsaknad även här avspeglar vad och varför i många lägen kring mitt privatliv och min fritid...
Jag har alltid varit en grubblare och jag har en tendens att fundera mycket när jag har tid över. Lite att göra på jobbet i kombination med en luftig fritid gör att hjärnan har fritt spelrum. Många andra har så mycket folk omkring sig att de inte hinner se att de är ensamma... :-D
När ett barn fyller min tid från morgon till kväll kommer många av dessa saker få en naturlig fortsättning eller ett naturligt slut. Även jag komer inse hur svårt det är att få ihop livet och alla borden, måsten och viljor hit och dit...

Det blev ett långt och spretigt inlägg idag med... dagen som började med att jag öppnade upp ett nytt inlägg och fick inte ur mig något...

Nu har snart min arbetsdag gått och jag ska förbi vår lokala second hand på vägen hem. Sen ska jag rensa i garderober och källare för att plocka fram kläder som ska skänkas till en kvinnojour. Sen ska jag blogga på pysselbloggen, lillos egen blogg och fota lite nya skapelser - ikväll har jag både TV och dator för mig själv... Maken är lite på rymmen...

Längtar dock till imorgon då han kommer hem igen!