Min pappa ringde mig igår - det första han frågade var om adoptionen - helt klart pluspoäng på det!

Jag sa att jag inte hade tänkt lämna landet för att hämta vårt barn utan att berätta det för honom...

Sen kom det verliga skälet till hans samtal - han hade såklart en praktisk fråga som jag besvarade och han skulle titta förbi mitt jobb idag och hämta upp en pryl som han behövde...

Och det gjorde han. Vi pratade lite granna och jag fick också krama om min yngsta lillebror. Jag bad honom ringa mig igen när de testat den där käcka prylen han hämtat.

När de åkt kände jag verkligen HUR mycket jag saknar dem - hela pappa-familjen...

När pappa ringde och berättade om grejimojen så sa jag att det var något mer jag ville säga...

Jag sa som jag känner; att jag saknar dem och längtar efter dem MEN att jag inte vill vara ensam om att hålla liv i vår relation. Han kan ibland säga att vi borde ses och att vi kan komma dit och hälsa på. Men hittentills har jag sen själv ringt och bjudit ner oss. Det får vara slut med det.
Pappa hade 700 olika besked om varför det blir så här.
Och sa att han skulle försöka bättra sig.

Jag avslutade med att säga att jag vill ha dem i våra liv och i lillos liv men att vi måste dela på ansvaret för vår gemensamma relation. Och att jag saknar dem alla.

Tanken var att försöka få honom att begripa att han är saknad och efterlängtad - både av mig och min brorsa - han är ju vår pappa - trots att han inte alltid vart så bra på sin papparoll.
Jag vill inte skuldbelägga eller anklaga - jag snackade med min bror för någon vecka sen om just det här och vi bestämde att jag skulle försöka prata med pappa själv först. Nu har jag gjort det. Jag tänker inte vara arg på honom utan uppmanar till att förbättra relationen mellan oss. Ingen skuld, inget grälande om det som varit. Se framåt och gör vad du kan för att påverka och förbättra - det är det som har funkat för mig och brorsan och mellan mig och mamma också...

Jag förstår också hur min man upplever sin saknad efter de familjemedlemmar han inte har i sitt liv.
Jag känner mig också stolt över att jag äntligen fått det här ur världen.