Snart dax för våra årliga läkarbesök hos företagshälsovården...
Jag har denna gång bett vår chef försöka få ett grepp om märkliga kollegans tvångssyndrom. Jag vet inte HUR det ska gå till för det är såklart väldigt känsliga saker att ta tag i. MEN - det måste göras - jag har så himla svårt att tänka mig att någon människa skulle orka jobba 40 timmar i veckan jämsides med honom...

Chefen skulle ringa ner till vår HR-avdelning för att se HUR man ska gå till väga för att uppmärksamma detta och ta tag i problemet innan våra kunder faktiskt börjar undra vad som står på här...

(just nu ryckte han i en grej som ger ifrån sig ett väldigt jobbigt ljud 4 gånger under tiden han betjänade en kund. Helt i onödan... Det är bara en grej han MÅSTE göra tydligen. Och jag orkar inte höra det där ljudet - för det riktigt skär i öronen... Nu står han med nästa kund och kommer säkerligen göra det igen - och igen - och igen!)

Återigen tänker jag på den som kommer efter mig... Den ska ju orka vra här med honom... varje dag!

Lyssnar på Birgitta Olssons Sommar i P1 och försöker fixa nån struktur den här konstiga morgonen...

Översvämning i källaren (igen) och jag började sent - det första jag möts av är att en kollega fått en hjärnblödning. Hon är inte mer än 43 år gammal och det är nog ovanligt tidigt... En omtyckt och rak kollega - som i onsdags kväll fick svår huvudvärk och kände sig väldigt trött... I fredags morse åkte hon till sjukhus och är kvar där än - skadans omfattning ännu oklar...

Så jävla hemskt. Ytterligare en kollega är uppsagd - men på egen begäran - hon och hennes kille flyttade ju från kommunene i samband med att de fick barn...
En kollega till fick ju en stroke i november och är inte på långa vägar återställd...

Livet hänger på en skör skör tråd.

Min bror ringde och vi talade om vår pappa och vår relation till honom. Vi pratade också om barn och vänner och hur vårt liv ser ut med alla fallgropar och ångestladdade saknader och upptäckter...

Hur jag saknar N men inte orkar vara den som drar i trådarna längre. Hur det känns att inte vara bjuden på barnkalas med den enda tänkbara förklaringen att vi inte har barn...

Hur vännerna tycks vara onåbara...

Hur man tröttnar på att 99% av gångerna vara den som är "sammankallande"...

Hur hjärnan går på högvarv för att hitta förklaringar till varför saker är som det är...

Hur ledsen man kan bli över så många konstiga händelser på en och sammadag... Nu startar jag återigen det pausade Sommar och försöker få något gjort!