Idag har jag fått ett mail med en förfrågan om jag fortfarande är intresserad av ett jobb jag sökte innan sommaren...

OM jag är! Även om mina arbetstider skulle bli i princip samma som jag jobbar idag mina sena veckor så är jag solklart intresserad av att träffa dem och höra mer om vad de behöver och om jag kan plats där...

Jag hoppas höra från dem igen snart om en intervju kanske? Det hade vart grymt!

Jag får väl logga in på AC's hemsida tänkte jag och såg att det kommit något nytt kring vistelsetiden...

Den 31 oktober hålls val i vårt land. Denna gång är det nya borgmästare och guvernörer som skall utses. Precis som vid andra val så är det statliga tjänstemän som får uppdraget; personal inom domstolar, notariat eller folkbokföringsregister. Eftersom dessa instanser alla är involverade i ett adoptionsärende innebär det med stor sannolikhet att vistelsetiden under andra halvan av hösten kommer att bli längre än den vi uppger i vår allmänna information.

Såklart! och vad är senare delen av hösten? Är vi med andra ord i början av hösten nu då eller? Snart är även vår handläggare tillbaka från semester.
Men det känns helt meningslöst att ringa och prata med någon som vart borta hela sommaren. AC Göteborg ska annordna "samtalskvällar för den som väntar" och det kan ju kanske vara trevligt att träffa andra som väntar också...
Jag får fnurla på det...

För ett par veckor sen träffade jag en gammal klasskompis och hennes barn - vi har ju inte setts eller umgåtts på nära 20 år men vi funkade då och funkar nu. Hon är hemma med sitt yngsta barn och vi kom att prata om åren som passerat och självklart uppdaterade vi oss kring vad som hänt och vilka man träffat och varför och varför inte osv...

Vi kom att prata om vänner som glidit bort och anledningar till detta och vi var nog båda lite tilltuffsade av livet och har haft våra svackor. Men nu känner vi båda två att vi har tagit os upp ur respektive gropar och ser omvärlden på lite annat sätt...

I lördags fick jag ett SMS av henne där hon berättade om en av de där gamla klasskompisarna som vi pratade om då. Hon var död enligt den dödsannons hon hittat i tidningen - visste jag något mer om detta dödsfall?
Jag har ju itne haft någon egentlig kontakt med denna tjej på de 20 år som gått sen gymnasiet så jag visste inget - men vi är inte 40 ens - vad kan ha hänt? Sjukdom? Olycka? En önskan om att inte leva vidare?

Igår hade hon haft kontakt med en annan gemensam klasskompis som visst haft kontakt under alla år. Hon hade cancer i magen och behandlades för det sen förra sommaren. På midsommar fick hon en propp i lungan och nu hade hennes hjärta gett upp. Det är alltid tragiskt med för tidig död. Alltid! Jag slungades raskt tillbaka till min första relation. Med killen som hade cancer, inte en utan flera gånger - hur överjävligt det var, hur ovisst det livet var. Hur skör och bräcklig den tråden är som våra liv ibland hänger på.

Vi är inte 40 år fyllda och en av oss har redan lämnat jordelivet...
Jag har idag ingen kontakt med min gamla pojkvän som var sjuk så många gånger. I en period av friskhet lämnade jag relationen. Jag har inte sett tillbaka men jag hoppas att han lever och mår bra...

I min själviskhet önskar jag dock att mina gamla klasskompisar som kommer att återses på begravningen inte ska tala om mig. Jag menar sådär som man gör när man ses igen efter många år isär.
-Vilka gamla klasskompisar har du kontakt med?

Frågan kommer ju...

Den andra klasskompisen - som haft kontakt med henne som dött - hon och jag var bästa vänner länge länge...
Men idag har vi ingen kontakt och jag vill att det så ska förbli. Jag vill inte att hon ska veta vad jag gör, hur jag mår, vad jag drömmer och hoppas på. Jag vill inte att det ska pratas om mig. Det var ju en stark anledning till att jag lämnade lilla hålan där vi bodde och flyttade till den något större och mer anonyma storstaden...
Kan jag be min nygamla vän att inte säga något om mig? Kan jag vara så självisk och egocentrisk i denna stund av sorg? Jag ska själv inte gå på begravningen så långt har jag bestämt. Det är hemskt och tragiskt men
jag vill behålla min integritet när så många andra jag inte känner delar det mest privata av mig... Det kanske är just det...
Att ni inte vet vem jag är (oekj då, några av er vet ju) gör det lättare för mig att vara öppen och rak med vad jag känner och tycker...

Snart dax för ett besök hos företagshälsovården. Min oro över min värk ivänster sida finns kar. Efter min husläkare skickade mig på lungröntgen före sommaren så har väl oron släppt något. Men inte värken, den biter sig envist kvar i sidan på mig. Och jag vill inte upptäcka något läskigt som förkortar mitt liv. Därför ska jag inistera på att förtagsläkaren skickar en remiss någonstans där vi kan komma fram till vad min värk kommer ifrån. Jag är nämligen rädd att den inte ska släppa när min väntan och längtan är över - att den inte är inbillad utan högst verklig...