Vännen vars party vi drack oss snygga på i lördags berättade idag att de väntar tvillingar och de har just sett båda bebisarnas hjärtan picka på UL! Hon har haft mycket blödningar under tiden och tre missfall i bagaget... Så för deras skull hoppas jag nu att det går vägen! Något litet gnag inne i kroppen kände jag allt... Men det gick över på mindre än en minut! Att man liksom inte kan släppa det helt, ens när man vet att det är IVF, mängder med missfall och fortfarande 6 månader till leverans!? Hade vi vetat vem lillo var hade det inte vart några som helst problem! Men vi står fortfarande med punka på alla 4 hjulen på bebismotorvägen... Hjälp är tillkallad men har inte hittat fram än...

Gårdagens incident beträffade kunder som skämtar om adoptionen gjorde mig illa till mods. Det finns inget förlåtande med deras beteende. Men jag vet också att gehöret från företaget i den här sitsen skulle vara lika med noll. Jag gör alltså i dagsläget inget.
Jag berättade för äldre kollegan och hans svar var "att jag nog får ta det" säger allt. Hans barns kusiner är adopterade från Korea. Men han är man, han är 50+ och han har aldrig haft svårt att få barn. punkt.

Det skrämmer mig dock att det finns människor som väljer att skämta om det här. Och återigen så tänker jag ett steg längre. Att JAG kan ta det. Men mitt barn hade kanske inte klarat av att bemöta detta.
Och jag vill helst att mitt barn ska slippa möta så trångsynta och hjärtlösa människor. Hedda tar upp tankarna om främlingsfientlighet och hur man bäst rustar sitt barn för rasism och vad vi föräldrar har för ansvar...

Jag tänker återigen på styrkan i att inte vara ensam - att ha andra att prata med om detta. Och där är ni andra som adopterar/adopterat min tröst, mitt stöd - min sol i allt det mörka. Det är otroligt härligt att ha en mailvän som A :-D
Som peppar och delar och stöttar och roar...

Min tyngsta tid som barnlös var helt klart sommaren 2008. Då var det inte många som visste om vad som pågick och det var otroligt jobbigt att vara ensam i det som hände. Även om maken var där mitt i allt så kunde han inte känna samma som jag. Han hade inte sorgen i kroppen på samma sätt. Samtidigt osm han fortfarande kämpade med att må bättre själv. Panikångesten var inte att leka med och han kämpade tappert vidare med sitt.

Nu delar jag med dem som frågar, jag pratar om det som den mest självklara grej och oftast möter man stort intresse men många fördomar och felaktiga antaganden. Det är ju allt från att man får välja kön på barnet till att man "köper barn" och frågor kring varför det tar sån tid...

Det är skönt att inte vara ensam. Det är gott att det finns forum för oss och våra tankar, frågor, glädjeämnen och sorger... För det ÄR tyngst att bära lasset ensam - att någon "hört" eller "läst" ens tankar och funderinar väger så tungt. Tack för att ni vill läsa om det jag skriver!