Skitlivet höll i sig igår och när jag kom hem var maken ute och tränade...
Jag brukar uppskatta att komma hem till en man som pysslar om mig när jag är sen - men det har vart dåligt med den varan sen han började träna så jäkla hårt. Så ofta är det tomt hemma och jag lagar middag även de sena veckorna...
Jag bör väl prata med maken om de här sena passen. Jag förstår att han gärna vill träna och gärna med sällskap - men det är inte så himla kul att alltid vara den som ska fixa maten...

Igår gjorde jag salladen och maken sås och grillat... Fair deal...
Jag läste ganska långt innan maten i min superspännande bok iaf. Det är skönt att bara kunna sätta sig och slappa en stund.

När jag satt där och stickade efter maten kände jag att jag måste ta tag i den här gryende känslan av vanmakt och deppighet. Jag brukar gå i skogen när jag mår riktigt dåligt... Det var länge sen jag kände ett sug efter skogen på det sättet - men under de allra värsta perioderna under IVF:erna så gick jag med tårvåta kinder i skogen varje dag... Det var det enda som verkligen stillade min sorg...

Så imorse klev jag upp exta tidig och tog med mig kameran och en bytta för att leta svamp...
Och på exakt samma ställe som jag plockat ganska många litrar kantareller redan i år plockade jag ihop ca 2 liter utan att anstränga mig det minsta. Men det var skönt att få lite skogsluft och höra droppet från träden och fåglarnas kvitter och se de guldgula fuktvåta svamparna stå i myllan och locka på mig...

Det känns bättre idag... Tack vare skogen! Och tack för era peppiga upplyftande kommentarer... Jag uppskattar dem alla!

Känns som en riktigt jävla skitdag idag...
Trött och sur och bara allmänt hängig och deppig. De kommer a l d r i g ringa oss känns det som och jag är fast på den här arbetsplatsen förever and ever...

Det är så tröttsamt att känna oro och ångest över att aldrig bli vald...
Nu har jag liksom kommit över den där gränsen och slutat hoppas att den här veckan... Den här veckan blir det nog... NOT!

Vi kommer få vänta och vänta och vänta...
Det är exakt den där vedervärdiga dryghetskänslan... Att det tar liksom aldrig slut... skiten.

Jag är så le åt att vänta nu så jag blir galen. Kräks på att hösten är på väg och sommaren bara försvann...

Le åt att vi har förberett så långt vi kan. Trött på alla frågor om vad som händer, har vi hört nåt, vet vi något mer?

Deppig av att tänka att det dröjer och dröjer och dröjer...

Bläh!

Snart dax för våra årliga läkarbesök hos företagshälsovården...
Jag har denna gång bett vår chef försöka få ett grepp om märkliga kollegans tvångssyndrom. Jag vet inte HUR det ska gå till för det är såklart väldigt känsliga saker att ta tag i. MEN - det måste göras - jag har så himla svårt att tänka mig att någon människa skulle orka jobba 40 timmar i veckan jämsides med honom...

Chefen skulle ringa ner till vår HR-avdelning för att se HUR man ska gå till väga för att uppmärksamma detta och ta tag i problemet innan våra kunder faktiskt börjar undra vad som står på här...

(just nu ryckte han i en grej som ger ifrån sig ett väldigt jobbigt ljud 4 gånger under tiden han betjänade en kund. Helt i onödan... Det är bara en grej han MÅSTE göra tydligen. Och jag orkar inte höra det där ljudet - för det riktigt skär i öronen... Nu står han med nästa kund och kommer säkerligen göra det igen - och igen - och igen!)

Återigen tänker jag på den som kommer efter mig... Den ska ju orka vra här med honom... varje dag!

Lyssnar på Birgitta Olssons Sommar i P1 och försöker fixa nån struktur den här konstiga morgonen...

Översvämning i källaren (igen) och jag började sent - det första jag möts av är att en kollega fått en hjärnblödning. Hon är inte mer än 43 år gammal och det är nog ovanligt tidigt... En omtyckt och rak kollega - som i onsdags kväll fick svår huvudvärk och kände sig väldigt trött... I fredags morse åkte hon till sjukhus och är kvar där än - skadans omfattning ännu oklar...

Så jävla hemskt. Ytterligare en kollega är uppsagd - men på egen begäran - hon och hennes kille flyttade ju från kommunene i samband med att de fick barn...
En kollega till fick ju en stroke i november och är inte på långa vägar återställd...

Livet hänger på en skör skör tråd.

Min bror ringde och vi talade om vår pappa och vår relation till honom. Vi pratade också om barn och vänner och hur vårt liv ser ut med alla fallgropar och ångestladdade saknader och upptäckter...

Hur jag saknar N men inte orkar vara den som drar i trådarna längre. Hur det känns att inte vara bjuden på barnkalas med den enda tänkbara förklaringen att vi inte har barn...

Hur vännerna tycks vara onåbara...

Hur man tröttnar på att 99% av gångerna vara den som är "sammankallande"...

Hur hjärnan går på högvarv för att hitta förklaringar till varför saker är som det är...

Hur ledsen man kan bli över så många konstiga händelser på en och sammadag... Nu startar jag återigen det pausade Sommar och försöker få något gjort!

Dagen började med frukost hemma och sen gick vi till en granne ovanför backen och "räddade" en vinbärsbuske. Vår ena granne har lovat att plantera den för sånt är jag inte så bra på.

Sen mötte vi upp en av mina systrar och hennes kille på Liseberg för att eventuellt åka en del. Jag och syrran gillar att åka men våra killar står helst på backen. Trodde vi iaf... :-D

Maken ville ha egna biljetter för i dag skulle han visst åka grejer... Jag och syrran fick själva åka både Atmosphere och Uppswinget som är en rejäla gunga som svingas ut över bergssidan...
Sen gick vi vidare till Virvelvinden och där gjorde syrrans kille oss sällskap och så åkte vi alla fyra Pariserhjulet. Våra karlar svettades och tyckte det var rejält obehagligt att vara i luften... Men det gick över som tur var! :-D

Sen åt vi lite godis - jag och syrran åkte några andra attraktioner och sen bestämde vi oss för att åka upp till Atmosphere igen för att de andra ville ha B & J-glass. Då började det regna... Vid nästa uppehåll gick vi för att dricka lite kaffe - då regnade det igen - sen blev det uppehåll och då tog vi Kållerado - alla fyra och då var vi blöta allihop. Balder och Kanonen fick vi åka själva men sen kom det mer och mer regn och vi tog Jukebox som en sista grej - allesammans och sen åkte jag och maken för att hämta lite mat och de åkte för att släppa ut hunden...

Nu är vi hemma igen - nöjda och glada med en heldag på Liseberg! Vi har verkligen haft roligt och jag är sjukt impad av min man. Vi har ju vart ihop i 5 år och han har aldrig velat åka något alls. Både höjdrädd och fart/snurr-rädd som åkt både upp i luften och runt runt runt...!
Superimponerande! Jag är så stolt! Detta bådar gott för nästa sommar med lillo - kanske vill h*n åka massa saker och jag är rädd att maken ska föra sina rädslor vidare (precis som han fått sin höjdrädsla av sin mamma) och det är kanske inte jätteskoj att åka farfarsbilar 30 gånger på raken - bra om man kan turas om...

I morgon börjar min sena vecka - stön... 3 heldagar med märkliga kollegan... men ledig fredag - skönt!  

Min pappa ringde mig igår - det första han frågade var om adoptionen - helt klart pluspoäng på det!

Jag sa att jag inte hade tänkt lämna landet för att hämta vårt barn utan att berätta det för honom...

Sen kom det verliga skälet till hans samtal - han hade såklart en praktisk fråga som jag besvarade och han skulle titta förbi mitt jobb idag och hämta upp en pryl som han behövde...

Och det gjorde han. Vi pratade lite granna och jag fick också krama om min yngsta lillebror. Jag bad honom ringa mig igen när de testat den där käcka prylen han hämtat.

När de åkt kände jag verkligen HUR mycket jag saknar dem - hela pappa-familjen...

När pappa ringde och berättade om grejimojen så sa jag att det var något mer jag ville säga...

Jag sa som jag känner; att jag saknar dem och längtar efter dem MEN att jag inte vill vara ensam om att hålla liv i vår relation. Han kan ibland säga att vi borde ses och att vi kan komma dit och hälsa på. Men hittentills har jag sen själv ringt och bjudit ner oss. Det får vara slut med det.
Pappa hade 700 olika besked om varför det blir så här.
Och sa att han skulle försöka bättra sig.

Jag avslutade med att säga att jag vill ha dem i våra liv och i lillos liv men att vi måste dela på ansvaret för vår gemensamma relation. Och att jag saknar dem alla.

Tanken var att försöka få honom att begripa att han är saknad och efterlängtad - både av mig och min brorsa - han är ju vår pappa - trots att han inte alltid vart så bra på sin papparoll.
Jag vill inte skuldbelägga eller anklaga - jag snackade med min bror för någon vecka sen om just det här och vi bestämde att jag skulle försöka prata med pappa själv först. Nu har jag gjort det. Jag tänker inte vara arg på honom utan uppmanar till att förbättra relationen mellan oss. Ingen skuld, inget grälande om det som varit. Se framåt och gör vad du kan för att påverka och förbättra - det är det som har funkat för mig och brorsan och mellan mig och mamma också...

Jag förstår också hur min man upplever sin saknad efter de familjemedlemmar han inte har i sitt liv.
Jag känner mig också stolt över att jag äntligen fått det här ur världen.

Jag satte ju en liten räknare på sidan den 1/7 - sen dess har jag haft ca 5300 besökare! Men kollar jag min statistik på 'insidan' ser det inte riktigt lika bra ut. Jag är tacksam för era besök - det vämer...

Det är också ganska kul att läsa vad det googlats på för att komma till min sida - rätt många gånger handlar det om LCHF, många gånger om Kicki Danielsson, ibland om adoption i Kenya (?) och en hel del om graviditet och sånt bio-barn-relaterat...

Det är förhållandevis många som förblir anonyma - när det var tumhållning för några veckor sen var det en del nya signaturer - men vilka är ni?

Snart övergår torsdag i fredag och ja, fredagar är speciella dagar - även om jag förstår nu att vi inte får BB på en fredag (antagligen inte iaf!) men det är ju då som mötena sker - magin som gör att vi får vårt efterlängtade barn till slut. Jag vet ju att ytterligare en vecka ligger bakom oss och det KAN vara just den här gången som vi kommer upp på dagens agenda...

Nu är det dags att låta torsdag övergå i fredag...

Godnatt alla fina!

Jag hade ganska fullt upp igår kväll och hann inte sakna maken särskilt mycket eftersom jag var gräsänka igår.

Genom en grupp på FB såg jag att någon skulle skänka kläder till en kvinnojour och man förstår ju att behovet av allt från underkläder till ytterkläder och vinterkläder för både barn och vuxna är stort då de ibland går ifrån allt det äger och har för att få skydd från en man som slår.

Jag tänker på "fröken Sverige" och tänker att jag haft tur som inte mött någon sådan i mitt liv.
Usch usch usch.

Jag fick rensat bort en hel del - kjolar säkert 8-10 st, jackor, koftor, toppar, blusar, skor, lite smycken och några andra saker. Mössor och vantar och halsdukar hade jag en hel mängd av och de barnböcker jag köpt dubletter av fick åka med. Det var secondhandböcker så det var inga dyrgripar...

Idag ska någon komma och hämta allt och det är också skönt. Jag hoppas hon har tid att prata lite för jag har funderat så himla länge på att göra något på ett ideellt plan med något som har med just utsatta kvinnor. Kanske kommer det en möjlighet för mig att kunna hjälpa till på något mer sätt.

Torsdag idag. Dagen har bara susat förbi. Jag borde sitta och kriva en ekonomisk rapport just nu men det var mer spännande att skriva blogg.

Märkliga kollegan är i full fart igen - i morse låg 5-kronorna i prydliga högar i kassalådan som jag tog ur kassaskåpet. Han står alltså här på kvällen efter stängningsdax och ordnar 5-kronor i 4 högar i lådan innan han låser in den i skåpet för natten.

Han rättade till mattan som mattgubben precis vart här och bytt också. Den låg visst inte på rätt avstånd från skrapmattan som ligger nersänkt i golvet framför ytterdörren.
Det är just de här sakerna som har med andra att göra som stör mig så infernaliskt. Att rätta till sopsäcken i tunnan efter att städpersonalen varit här och satt i en ny, att ställa kaffemuggar av papp i "raka rader" vid kaffemaskinen när någon tagit en kopp kaffe. Att dra mattan 2 cm närmare kanten när mattgubben vart här...

*SUCK* - det här är de saker man märker. Jag undrar vad han gör efter mig när jag har gått hem...

Nu är det lunch! Sen får det bli ekonomisk rapport!