Idag har vi haft en spännande ddag på jobbet - alla har fått varsitt samtal med chefen. Äldre kollegan är fortfarande sugen på att flytta på sig - men chefen tror inte det har så mycket med mig att göra - utan det handlar om arbetstider och resväg.

Märkliga kollegan har fått höra att vi ser att han har det svårt. Vissa dagar är sämre än andra, det har eskalerat. Men han var inte villig att på rak arm ta tag i sitt med hjälp av någon extern person.
Han har lovat chefen att säga till när och om han vill ha hjälp. Han har lovat att se till att sköta sina tider bättre.
Han har lovat att förstå att det påverkar även hans kollegor, kunder och andra som finns här...

Jag fick positivt bemötande - jag har haft det svårt men gjort vad jag kan för att förändra situationen för mig och för mina närmaste. Det finns fortfarande förtroende för mig och jag får cred för att jag tagit tag i saken. Jag har utvecklats och jag har rätt att klaga på slapp chef och dåligt med genomförande från företagets sida...

På hela taget - bra med ett litet snack verkar det som.

I övrigt förfasas jag över att vännen vi "vinkade av" från stan för några veckor sen - nu gravid i 4:e månaden postar ultraljudsbilder på sina ofödda barn på FB... Går med i tvillingklubbar och har fortfarande mer än hälften av resan kvar... med 3 missfall i bagaget...
Hur vågar hon? Jag HOPPAS innerligt att det går bra för dem...

Igår var fina F hos oss och åt middag och uppdaterade oss på vad som händer i makens bekantskapskrets. En av dem som skrivit referentbrev till oss är tydligen också i väntans tider - ny knodd levereras i slutet på januari...

Återigen slås jag av hur snabbt tiden går för alla - deras barn föds, växer upp, får syskon, börjar skolan, växer så det knakar, lär sig nya ord, börjar med aktiviteter...

Vi stampar vidare på vårt frimärke i livet. Här står vi och laddar för att få bli mamma och pappa. Duktigt trötta på tillvarons hånskratt...

hå hå ja ja - det är ju inte som att vårt liv är sådär tvärsurt längre. Jag läste en blogg jag inte läst på länge. Om ett missfall som resulterat i en depression, där parterna i förhållandet kanske inte når varnadra längre...
Då är jag så innerligt tacksam att jag har en sån fantastiskt man som jag har. Även om vi haft det jävligt tufft - länge - så har vi faktiskt alltid sökt och funnit tröst hos varandra. Vi har också lämnat det utrymme som krävts och det stöd som krävts när det krävts.

Så skönt att ha en fast punkt som alltid finns där. Jag är aldrig ensam.

Imorgon är det fredag... igen!