I många fall får jag reda på saker för att jag anar dem. Informationen når mig till slut men jag har luskat och snokat lite och jo jag visste innan du sa något.

Jag är också sådan så jag tror att det jag har på mina axlar är för tungt för dig att bära. Jag ska inte lägga mina problem på ditt samvete. Jag bara ältar och tjatar om samma samma...

Jag låter dig få lite space - ta kontakt när du vill ses och höras. Jag är inte så på som jag skulle vilja vara. Då och då väntar jag förgäves på ett svar från dig... När det gått för lång tid så skickar jag återigen ett litet meddelande om att vi borde ses eller höras...

Vi har ju trevligt ihop - vi har ett flow, snacket flyter, det märks inte ens att vi vart ifrån varandra. Vi har olika intressen, vi umgås med olika männissor, vi bor på olika håll men det funkar ändå.

Ibland går vi ut och gör något vettigt, men oftast blir det för kort tid... Några minuter kvalitet - och det dröjer länge länge till nästa gång...

Jag saknar dig. Jag saknar att det var två personer som stötte på att ses. Nu känner jag mig rätt ensam om det.

Du har barn, jag har inga. Är det där skillnaden ligger? jag har för mycket tid över - du har ingen?

Det här är till ingen särskild eller alla jag saknar...

___________________________________________

Jag förstår att någon som haft ett helvettesår kanske möjligen har ett lyckligt slut på sin historia. Jag anar att någon är på väg tillbaka till landet och är det så som jag hoppas så är det fantastiskt. kanske är det ett helt nytt kapitel i sagan men inte mindre fantastisk! Jag är så lycklig för dig, för er! Du vet vem du är! <3