För några veckor sen talade jag med min pappa - jag berättade ju äntligen att jag sen länge lessnat på att vara den enda som överhuvudtaget jobbar på vår relation. Han hade en del bortförklarande åsikter och han sa att han skulle ringa mig.

Det gjorde han inte.

I helgen träffade jag pappa igen - vi har alltså inte pratat alls sedan senast. Vid hemgång kramades vi och pappa sa igen att han ville att vi skulle komma ner på middag.
-Ring och berätta när du vill att vi ska komma sa jag. Vi har inget speciellt för oss i helgen sa jag.
-Jag ringer, sa han...

Imorgon är det fredag igen och ja, nä, han har fortfarande inte ringt...

Det gör mig lite ledsen, men samtidigt är det återigen hans svek som gör mig mest illa.

Min pappa har en dotter. Den dottern har sedan 10-årsåldern splitrad familj och tagit på sig ansvaret att värna om sin familj, både försökt att hålla ihop dem och hålla dem ifrån sig.

För något år sen kom det fram fakta från dåtiden som gjorde mig asförbannad. Det gjorde mig fantastiskt trött över att jag lagt så mycket energi på att behålla relationen till min pappa för han har verkligen inte ansträngt sig alls.

Han gör det uppenbarligen inte nu heller. Det är ju en jättestor omställning från att ens dotter ringer och ber att få hälsa på eller bjuder hem sin pappa med jämna mellanrum - till att inte ringa alls.

Men jag hoppas ju att han ska längta efter mig och förstå och vilja ta sin del av ansvaret för att vi ska fortsätta ha en relation.

Det är lite tungt att tänka att han kanske inte vill. Å andra sidan har han sagt det till mig förut - att han funderat på att bryta med oss, sina barn.
Så det är kanske så dags nu då? Det kanske är enklare än att vara tvungen att ändra på sig?

Å andra sidan satt jag och läste igenom en brevväxling jag haft med min bror för många år sen. Orsaken bakom att vi jämt var i luven på varandra, det uppenbara i att vi båda funderade mycket kring vår relation och resultatet av att vi bestämde oss för att ändra på hur vi var mot varandra och varandras familjer.
Det känns fortfarande i magen när jag träffar dem, brorsan och hans familj. Men det känns gott i magen istället för att vara en kall hård klump där...
:-D

Jag vet ju att förändring kan ske - om man vill det. Men båda måste vilja för att det ska funka.
Jag vet att lillo har en familj som väntar hennom. En farmor, en farfar, en hel del fastrar, några morbröder, en mormor och hennes man. Jag hoppas verkligen att lillos morfar och hans sambo gärna vill finnas där i hennoms liv också!

_______________________________________

Jag har sedan i förmiddags lyssnat på radioprogrammet som den stormiga diskussionen om adoption och föräldraskap, kärlek och biologi handlat om.

Jag måste nog ändå tycka att det sas en hel del vettiga saker där. Däremot har jag svårt att tänka att man adopterar av ideologiska skäl när det ändå bottnar i egosim... :-D
Som jag skrev som svar på en kommentar - man får skifta fokus från VÅRT barn till vårt BARN när man tänker adoption...

_______________________________________ 

Om en vecka packar vi väskan och sover gott en sista natt för att sticka till vår lilla getaway i Europa. Det ska bli så fint! Jag längtar så!

Hos Maja Gräddnos och Lady Dahmler pågår det livliga diskussioner kring förmågan att älska ett adopterat barn - och om föräldraskapet är ädlare och bättre för att man kämpat länge för att få sina barn...

Om jag på något sätt var tveksam kring min förmåga att älska det barn som kommer till oss skulle jag aldrig adoptera. Jag vet att det finns många som resonerar så - "jag kanske inte kan älska det barnet lika mycket eller på samma sätt som ett barn av mitt kött och blod".

Men adoptera inte då...

Att adoptera betyder - "att uppta som sin egen" - och jag tycker att själva handligen bekräftar hela saken. Att vi är mogna och villiga att älska det barn som kommer till oss.

Sen är det nog idag så att de som väljer att adoptera är av en särskild "sort". Vi HAR kämpat, vi HAR funderat länge, vi HAR en svår bakgrundshistoria med långvarig barnlöshet bakom oss. Vi har fått diagnoser, missfall, avbryta graviditeter på grund av svåra sjukdomar eller andra tragiska skäl.
Men vi har ett starkt argument gemensamt - vi längtar efter barn. Så gränslöst mycket att vi är mer än villiga att älska det barn som kommer - vare sig det är svart eller vitt, rödhårigt eller blåögt, handikappat eller fullt friskt.
Vi är tillochmed så galna att vi betalar stora summor pengar, sparar semester i flera år, avstår från en herrans massa saker i livet för att nå vår dröm: ett barn.

På kuppen får vi utstå en massa oförstående kommentarer, gliringar, fördomar, rasism och generaliseringar ovanpå de utredningar, behandlingar, våndor, obheag och ovisshet som barnlöshet innebär.

Jag säger inte att det är bättre eller ädlare än att bli gravid naturligt och föda biologiska barn.

Men som Maja Gräddnos beskriver det så har vi lärt oss en jävla massa på vägen - och vi har ett konkret svar på varför vi vill ha barn.
Allt för många barn finns till för att deras föräldrar varit oansvariga och inte tänkt steget längre...

"Problemet är väl att du förväntas älska ditt biologiska barn utan förbehåll och direkt, men att du måste arbeta med anknytningen till ditt adopterade barn. Jag tycker dock att det verkar finnas flera biologiska föräldrar som har rätt svåra anknytningsproblem till sina barn, skillnaden är väl att man som biologisk förälder aldrig tvingas reflektera över det.
Jag håller med om att man adopterar för sin egen skull som förälder, precis som att man skaffar biologiska barn för sin egen skull, inte för att det finns så många oönskade ägg och spermier som någon måste ta hand om."

Den här kommentaren är väldigt bra - den tar upp något som biologiska föräldrar har mer automatiskt - anknytningen. Mamman och pappan finns där genast för att finnas till för det lilla barnet. De finns där nästan hela tiden och anknytningen och utvecklingen pågår dygnet runt.

Med ett adopterat barn påbörjas anknytningen när vi får varandra och det måste hela tiden jobbas på den på olika sätt. Vi måste stå kvar och vi måste älska oerhört hela tiden för att bevisa för vårt barn att vi är att lita på.

Sen berör också kommentaren något som är viktigt - vi gör det här för vår skull i första hand - inte för att hjäpa ett barn.

Men kommentaren påtalar också att biologiska barn kommer till av samma självklara egosim. Så där i ligger ju ingen som helst skillnad.
Det gäller att komma ihåg det.

Jag är öppen med vad vi gått igenom och med vad vi står inför - men många många gånger möts man av fördomar och helt felaktiga påståenden om adoption. Ibland orkar man försöka förklara hur det ligger till - ibland hör man direkt att den här personen är inte villig att lyssna - den vill bara mala på med sina egna formuleringar.

Det är bra att det pratas mer om adoption - men jag ogillar att man belyser helt meningslösa och ogrundade påståenden.

Vad tycker du i den här frågan?