Ett av flera program om barnlöshet och bland annat adoption startade igår på SVT. Vi såg det i efterhand via datorn och det är bra och nödvändigt att ta upp det här ämnet och lufta det lite. För många är det så tabu och så hysh hysh att man inte talar om det med sina närmaste vänner ens.

För oss var det inget vi pratade särskilt högt om förräns vi misslyckats med två IVFer på raken och det började gå upp för mig att det här - det kan bli R I K T I G T svårt och ta lång tid. Det är kanske lika bra att ställa sig i adoptionskö och inför planerna för vårt bröllop började jag berätta för vänner och familj. Anledningen till att jag inte gjort det innan var mest för att vi också ville komma med en glädjande nyhet. Att vi väntade barn.

Men det blev ju inte riktigt så...

Denna mening upprepas ganska många gånger i programmet. Det blir inte som man tänkt dig det. Det blir inte som vi trott. Att vi skyddar oss från tidiga tonår - mot det 'värsta tänkbara' - att bli med barn - för att sen kämpa med kropp och själ för att uppnå precis just det som vi skyddat oss ifrån så länge... Ironi på hög nivå!

Jag kände med paret som satt i sitt kök och i sitt vardagsrum och berättade att de varit så ledsna för precis allt. Gråtit och vart arg och ledsen om vartannat. Men inte nu...
Nu såg det mest håglösa och trötta ut. Jag led med dem och kände att vi har också varit där. Men se det vände ju. Inte med en gång då vi stängt dörren till IVF men jag tackar min kloka man som raskt anmälde oss till adoptionscentrum i juli 2008. Månaden efter att vi fatalt misslyckats med IVF 2. Trots att jag inte riktigt fattade vad adoption innebar och att vi faktiskt skulle hamna där till slut.

Jag kan förstå att det kan uppfattas som att adoption är ett sistahandsval - men det känns verkligen inte så nu. Det är ju ett beslut som fått mogna fram och eftersom vi var fast beslutade att bli en familj på ena eller andra sättet så ÄR adoption det sätt som vår familj kom till på. Det är ju också det enda sätt som vi kan få barn på så när de andra "vanliga" sätten inte funkade så fick vi prova på det som faktiskt ger oss ett barn. Den enda sätt som vi kan få barn på.

Idag tänkte jag lite sorgset på att det kanske bara blir en liten knodd i vår familj. Jag har fortfarande några år kvar till åldersstoppet - MEN - det är en lång resa till barn och det är en DYR resa till barn.
Det finns fördelar med att vara ensambarn men jag har nog alltid sett det som att vi skulle ha flera barn. Sen får vi se vad som händer och hur ekonomin ser ut framöver...

Jag undrar om några av mina fertila vänner och bekanta såg programmet igår - om de kommer se några av de program som handlar om barnlöshet och adoption - om de intresserar sig för att förstå hur svårt det varit för oss?
Om vi som förlorat vänner genom den här soppan kan få lite upprättelse genom de här programmen. Om någon sätter kvällstet i halsen då de förstår vilken tuff resa vi gått igenom.

Jag tänker på brevet jag fick i förra veckan - hur det värmde mig. Å andra sidan så är det nu så att de själva haft stora problem med att behålla det barn de lätt blivit gravida med. De har själva gått igenom en hel del med undersäkningar, utredningar, sjukhusbesök, nojjor och våndor. ÄR det enda sättet att själv förstå?

Vi har ett par som vi umgås med som först efter en äggledarspolning lyckades på egen hand. Jag vet att de inte skyddar sig idag för att kanske kunna få ett syskon till sin dotter. Men det kanske ska mer till för att det ska funka ännu en gång. Trots att de snuddat vid våra bekymmer så har de ändå svårt att vissa saker sårar.

Blivande modern med två tickande hjärtan vet också mer vad vi gått igenom - men vi når inte varandra när vi ses öga mot öga. Det är först med ord och bokstäver som vi kan kommunicera...

OM jag orkar så ska jag fortsätta titta på dessa program. Det berör mig och det känns på olika ställen i kroppen. Det som är skönast är att jag lämnat det såriga tragiska IVF-helvettet bakom mig för gott och att jag aldrig kommer återvända dit. Nu väntar en livsresa och ett fantastisk första möte med vårt barn...

 

Hedda

27 september 2011 17:25

Jag känner nog också lite så när jag ser programmet, att hur orkar de kämpa på med ivf, när alternativet adoption finns? Kämpa år efter år efter år. Men vet inte själv hur jag hade reagerat om någon doktor lovat mig att "det finns goda chanser" med ivf. Kanske hade jag då också fortsatt och fortsatt. Men med tanke på min medicinska historisk så tror jag inte det. Adoption känns precis som för er, helt rätt för oss.

http://heddasdagbok.wordpress.com

litenlangtan

27 september 2011 21:29

Visst är det skönt när det faktiskt känns så rätt - bara det kunde bli upplopp nån gång - jag vill ju att vi ska komma imål på den här resan! :-D

 

Sara

27 september 2011 20:28

Åhh, jag blir så rörd och berörd av det du skriver!!! Jag har inte sett programmet än, ska precis sätta mig ner och titta. Jag gläds med alla som lyckas bli gravida, vet hur stark längtan är efter barn, har varit i IVF-helvetet, men ganska snabbt gav vi upp och blickade framåt....fram till två färdiga små liv....vilka små mirakel dessa barn är, tänk att barn burna och födda av en annan kvinna kan bli så rätt för oss???? Vad skulle jag göra utan dessa små liv???Ni har en sån fantastisk resa framför er, snart är ni framme!!

Kraaaaam!!!!!

http://saxdesign.blogspot.com

litenlangtan

27 september 2011 21:28

Jag önskar ju att de som harvar med IVF ska förstå storheten i att det finns ett färdigt barn - som väntar på dem...
Varför ska generna styra???
Tack för ditt pepptalk!

 

FC/Elida

28 september 2011 21:04

Jag tänker lite på det Hedda skriver, att hur orkar man när det finns alternativ. IVF'are är allergiska mot det. För allergiska. Nej - det är inte de barnlösas skyldighet att lösa världens problem - men adoption är en möjlighet att bli förälder... Vi borde prata mer.

Det framkommer inte så tydligt i programmet - man hör mig prata om att det inte är aktuellt nu "inte för att det är ett sistahandsval utan..." och något om utredningar och kostnader. Men faktum är att jag ju stått i kön sedan april 2007. Har ett bra tag kvar innan jag är framme. Adoption var mitt FÖRSTA val. I kronologin, inte rangen. Jag önskar jag fått säga det - när flera adopterade reagerade.

Jag gjorde en gång en lista, visade hur jag tänkt:
1. Barn med partner
2. Barn via adoption som ensamstående
3. Barn mha öppen spermadonator som ensamstående
4. Barn mha anonym donator som ensamstående
5. Barn mha båda ägg- och spermadonator

Antingen kan man reagera och undra om det är okej att sätta barn till världen på det som står som femte på listan. Eller också konstaterar man att en enda sak är konstant: Barnet. Metoder, civilstånd, gener och biologi... allt kan ändras. Utom barnet. Och barnet är mitt första, största och viktigaste val. Oavsett hur det kommer...

Men jag orkade kämpa med biologin när kön för adoption ändå sniglade sig fram som den gör för oss singlar. Med ett litet glimmer av hopp om att adoptera syskon med min kölapp.

http://www.fertilitychallenged.wordpress.com

litenlangtan

28 september 2011 22:18

Hej Elida!
Nu vet jag väldigt lite om dig - hur det har gått osv - jag beundrar dig som gör TV av dina förhoppningar om att få bli mamma. Jag är öppen med min barnlängtan men jag hade nog inte orkat vara det med hela Sverige.

Jag kände igen mig så mycket i dig när du fick samtalet - om att inga ägg gått vidare till embryon att sätta tillbaka. DÄR har jag varit. Och oj så ont det gjorde - man orkar till slut inte vara arg på kroppen - och jag har aldrig haft en gud vid min sida.
Jag har haft tur som har en trygg men lika sargad make att luta mig emot. En som var inne på adoption redan långt innan vi kom iväg på vårt första möte inför IVF. Det har tagit tid för mig att hitta vägen hit - för jag ville så förtvivlat gärna vara gravid. Själva behandlingarna i sig var ingen match - det psykiska var värst.
Men för mig egen del har allt vänt sen jag stängde dörren till IVF - inte över en natt - men när jag skiftat fokus - från VÅRT barn till vårt BARN som jag också skrivit förut.
Jag hoppas verkligen att alla vi som längtar efter att få barn får det. Inte för att det är 'meningen med livet', 'inte för att alla förtjänar att vara föräldrar' - men för att lämplighet och längtan bör gå hand i hand. Starka vuxna som kan älska och var förebilder för barn som behöver trygghet och kärlek!
All lycka till framöver!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Oj vad länge sen jag bloggade. Det har vart sååååå mycket annat; försäljning av lägenheten, flytten, strul med jobbet, stök på hemmaplan, halloween, jul och nyår och är det ett nytt år och jagtänkte faktiskt på bloggen för någon vecka sen för att jag...

Just det. Vi är i gång med att sälja vår bostad för vi har fått en hyresrätt. Större, helt nybyggd, 5 minuter bort från vårt lilla hus. Det kommer inte vara för evigt men det är tak över huvudet tills vi hittat det hus vi vill ha. Jag, som är kontrol...

Är ganska säker på att en av mina ungar hatar mig just nu... Inget funkar, inte ens enkla vardagssaker som vi gjort 100 000 gånger tillsammans. Vi blir ovänner om allt och hans bruna ögon blixtrar... Idag skulle vi gå på bio på stan men det v...

Kl är 06.18 och jag ligger i ungarnas rum med en snusande sovande unge på var sida. Tänk att jag blev mamma ändå, till inte mindre än två fantastiska barn! Tänk att vi är en familj, med allt vad det innebär! En lite mer tänkare, grubblare som mest är...

Igår hade vi en riktigt rövnatt, Stora hostar och hostar, Lilla fick krupp och vaknade rädd och ledsen och hade svårt att andas såklart! Vi fick rätsida på andningen och jag la mig brevid honom i deras sovrum. Somnade om och sov till ca 5. Då kom Sto...