Måndagar är alltid lika spända - man kollar telefonen hela tiden, är den påslagen, har den ljud, är den laddad - hör jag OM det ringer?

Tisdagar är ungefär som ovan - jag tar med telefonen på toa, jag har den i fickan och lättåtkomligt med överallt...

Onsdagar går det upp för en att nej, de kommer inte ringa den här veckan heller - man släpper det krampaktiga greppet om mobilen... lämnar den obevakad längre stunder.

Torsdagar - då börjar man längta till fredagen då det är möte på vårt barnhem. Kanske är det vår akt som åker fram den här gången?
Håller tummar och hoppas att vårt barn blir matchat under morgondagen.

Fredag - hoppet om att de ska ringa den här veckan är helt ute, men jag är ändå uppåt eftersom det är möte idag. Kanske kanske kanske är det vår tur vid dagens möte?

Helgen - ofta har vi något planerat, något vi vill göra några vi vill träffa, ibland jobb...
Veckorna rullar på, månad läggs till månad. Vi skakar på våra huvuden och inser att det är en märklig tid det här - den går snabbt och långsamt samtidigt. Vi ser ofta på varandra och tänker - jo vi har aldrig varit närmare än nu... Men vad hjälper det när det är så långt bort?

Nu är det obevekligen höst, kylan rinner in under kragen, regn och regn och åter regn strilar från himlen. Igår bokade jag in första händelsen i juletid. Lika bra att anta att vi är hemma...
Var skulle vi annars vara?

Lite info om hur man tänker kring att skicka familjer till landet över jul och nyår har kommit till min kännedom. Tydligen så är det resestopp efter början på november - då domstolar och rättsväsendet tar semester över ju och nyår. Skönt ändå att inte riskera att bli fast där - men tja, det ser ju inte ljust ut för oss att komma iväg i år. Jag menar... Då borde vi ju få BB typ den här veckan och näe, telefonen har inte ringt och kommer högst troligen inte ringa varken idag eller imorgon...

Igår hade jag förmånen att chatta lite med en sömnlös mamma i landet. Detta var mamman som återförenades med sin son efter nästan ett år ifrån varandra.

Nu idag på morgonen har jag fått besked om att sentencian är klar - de är nu äntligen lagligt föräldrar till sin son. Trots att det dragit ut på tiden så är nu allt klart, nu ska nya pass utfärdas och sen får de komma hem till Sverige som tre!

Oturen tycks också ha vänt för S & S som rapporterat att deras domare lämnat ifrån sin ärendet och de är nu lottade till en annan domstol som förhoppningsvis gör jobbet snabbt och smidigt så även de får komma hem.

Och till sist är jag glad och lycklig i hjärtat över A & J som fått sin lilla pärla - söt som socker och så liten och näpen! Grattis igen!