Igår blev jag regnblöt in på bara skinnet - men vad gjorde det - jag var på väg hem med min man...

Vi kunde inte sluta le åt varandra...
Just nu är vi faktiskt hemskt kära i varandra! :-D

Igår hade vi trubbel med datorer på jobbet och jag hade inget speciellt att göra utan fick städa lite och då hittade jag en kalender från 2005/2006.

I den hade jag tursamt nog antecknat massa intressant. Som vilket datum jag slutat att röka och vilket datum som jag och mannen blev ett par. Det hade vi sedan länge glömt!

Idag händer inget alls efter jobbet förrutom att vi ska testa en ny maträtt. Det är vårt mission i höst - att introducera ny mat i vår repertoar. Inte helt lätt men det går - genom att snacka ihop oss på helgen och planera veckans "matsedel" och spåna lite tillsammans vad vi är sugna på att laga/äta...

Ikväll blir det en ny soppa. Det ska bli spännande!

Imorgon kommer en vän på besök - vi ska pyssla lite. Jag vet precis vad jag vill göra - så vi får se om det blir som jag tänkt...
Helgen blir fullspäckad - maken har kollegor på grillmiddag på fredag, löpartävling på lördag och sen barnkalas på söndag... Sen är det ny vecka igen!

Helgen har varit fin! Vi började i fredags med lite picnic vid sjön där maken friade till mig... Efter det stack vi faktiskt in till stan för att träffa lite vänner helt oförhappandes. En av mina fina vänner spelade skivor på ett ställe och oftast är vi för trötta för att gå ut på fredagar men vi trotsade tröttman och gick iaf...
Träffade några vi kände och hängde med dem och drack lite vin... åkte hem tidigt för jag skulle jobba och maken springa.

Efter jobb/löpning tog vi fika på närbelägna cafeet. Sen vilade vi middag för vi var trötta - sen upp och iväg för att gå på bröllopsfest...
det var trevligt men väldigt likt en helt vanlig hemmafest :-D

Efter festen passade vi på att äta på ett gatukök som vi åt på för många år sen när vi träffades... :-D Sen tog vi oss hem och botade makens hicka med det mest effektiva - en matsked lingonsylt! Det låter hel galet - men det funkar! Testa själv nästa gång du har hicka!

I morse vaknade jag vid 7 av ett häftigt åskoväder - det forsade ner vatten från skyn och det åskade och dundrade så jag trodde huset skulle rämna... sen somnade vi om och vaknade efter tio!

Idag har vi vart på typ "bondens marknad" och städat/veckohandlat...

Imorgon är det ny vecka...
Kort vecka men full av aktiviteter...
Jag har anmält mig till en slöjdkurs och spanskan ska väl komma igång och så kommer en fin vän på besök - vi har inte setts på typ hela sommaren...
Det ska bli jättekul att träffa henne och kanske drar vi igång en liten sy-mötesgrupp igen - det hade vart kul! Tiden måste ju fyllas med något fram till dagen D!

 

Jag skrev ju om en kollega som fick en hjärnblödning plötsligt för någon månad sen. Hon verkar ha återhämtat sig bra och fick komma hem för någon vecka sen. Idag ringde jag en annan kollega som är nära vän till henne och frågade lite hur det var med henne.

Hon verkar faktiskt inte ha några men alls efter sin hjärnblödning - mer än att hon är väldigt väldigt trött. Hon går och pratar precis som innan och inget tycks vara skadat. Läkarna kan inte se någon särskild förklaring till det inträffade men hon har nog fått ett "wake-up-call".

Skönt att allt är okej - men hon kanske får dra ner på tempot ett tag framöver.  Det jag oroade mig över var att hon sökt en utbildning och ville börja plugga - när hon blev sjuk var jag rädd att det inte skulle gå att genomföra men hon har kommit in på utbildningen och hon kommer skippa de första kurserna för att tenta upp dem senare.

Det kändes skönt att höra att hon är okej och att inte hennes drömmar och planer gick om intet iom att hon blev plötsligt sjuk.

..................................................

..............................................

Idag kommer chefen hit för att informera om de "utvecklingssamtal" som är på G. Chefen ska tala med märkliga kollegan om hans OCD-beteende i nästa vecka och vi får se hur det ska gå. Det är skönt att det jag upplever tas på allvar. Men det kommer förmodligen bli rätt chockartat för honom. Den här veckan har jag skällt på honom igen på grund av att han är sen till jobbet. För övrigt gör jag mitt bästa för att undvika honom så mycket som möjligt då jag känner hur allt med honom påverkar mitt humör.

Vid något tillfälle tidigt i våras när vi var på en fest tillsammans - alla 3 från mitt jobb - var märkliga kollegan bra berusad när vi skulle åka hem. Jag körde så jag var nykter. När vi kommit en bit på vägen började märkliga kollegan svamla om att "han ville vara som han var, kan han inte få vara som han är?"  Då fick jag en känsla av att han lite vädjade till mig att låta honom vara som han är - med de tics och trix han har för sig - då backade jag undan än mer från honom för jag kan inte jobba med honom och inte gå igång på det han gör och det han säger. Det funkade under en period - vi hade ganska lite att göra och då fanns det utrymme för mig att "gå undan" - men när jag måste lägga mer tid jämsides med honom - då går det inte...

Jag är helt slut mentalt när jag stått med honom en hel dag. Det gör mig matt och urlakad och jag kan inte komma från jobbet fort nog. Jag känner mig stressad och trött på ett helt annat sätt än de 4 intensiva sommarveckor då han hade semester...

Jag hoppas att det kommer något bra ur det här...

På eftermiddagen idag har det var uppehåll och sol! Jag passade på att ta en tur till skogen och jag kände att det behövdes så väl! Jag packade med mig kameran och några plastbyttor ifall jag hittade någon svamp.

Först tog jag en liten promenad upp längs stigarna och jag såg mängder med trattkantareller bara några steg från stigen - men de var ganska små så jag lät dem stå...

Sen tog jag mig över en liten kulle och hittade några fina trattkantareller på andra sidan som jag plockade. Jag har egentligen aldrig plockat trattkantareller tidigare utan hållit mig till vanliga gula - men grannarna hade ju plockat så många fina trattisar bara för någon vecka sen så jag blev lite sugen...

Efter att jag nästan fyllt en bytta med trattisar gick jag till mitt vanliga ställe för att se om det kommit upp något nytt sen vi var där sist och det hade det! :-D

Nästan dubbelt så mycket gula som trattisar! :-D Så jag är mer än nöjd med min skogspromenad!

Bara känslan av att strosa runt i naturen och hitta en massa svamp har vart så skön. Fåglarna kvittrar och luften är höstig och klar. Dessutom fick jag bakat ett LCHF-bröd, fått hjälp med middagen av maken och nu slötittar vi på strunt på TV...

Imorgon är det fredag igen och vi är ytterligare en vecka närmare lillo...Det ska nog bli finväder imorgon så vi planerar att träffas i stan och äta lite picnic...
Kanske tar vi en tur i stan och tar nån öl eller så...

Vid något tillfälle på en kurs nån gång fick jag ett bra tips. Det är HELT okej att må dåligt, grina och svära eller bara skita i att stiga upp ur sängen om det är så det känns. MEN det är bara okej i EN dag - sen måste man försöka ta sig i kragen och göra något litet nästa dag. Ge sig själv en ny chans att resa sig igen. Ta hjälp om det behövs - men ge inte vika för det som är jobbigt...
Så igår hade jag en riktigt skitdag - men idag är det bättre och jag har tankat energi i naturen!

Vad ska DU göra i helgen?

Igår hade jag en förlamande ångestkänsla som låg som en tung klump i bröstkorgen - hela hela dagen. Jag försökte få mitt fejkade leende att nå ögonen men jag tror inte jag lyckades hela vägen. 

Jag vet inte riktigt vad det är för känslor för så här nere var det lääänge sen jag kände mig. Så det är lite främmande att det inte ger med sig, att jag inte kan sätta fingret på vad det är som orsakar den här krampaktiga ångesten. Jag känner att jag behöver gråta men jag förmår mig inte att göra det.

Det är kanske en kombo av olika saker... Flera nya gravidbesked som samlas på hög, en bebis här, tvillingar där och 18 helt dolda veckor och jävla ultraljudsbilder i ansiktet på FB - näe...

Igår hade en gammal kärlek till mig födelsedag. Eftersom vi är "vänner" på FB så basuneras det ju ut där, på min sida hela dagen. Han är lycklig med sambo och två små söta tjejer... Radhus och familjelycka.

Det är den där känslan av att inte ha kommit någonstans på alla dessa år. Vi är fortfarande på samma plats. Vi stampar vidare på samma fläck - vi har nött ut både skor och golv där vi vankar runt runt runt på exakt samma ställe...

Jag försöker att hålla humöret upp och inte tänka bakåt utan framåt men den här jävla årstiden gör att allt dalar...

Redan torsdag idag - den magiska snabba men ack så långsamma tiden rinner igenom timglaset. Ångesten sitter som en propp där och trycker på mer eller mindre.

Dessa år går fort men de rinner tröga som sirap förbi mitt minne när jag läser tillbaka på min hemliga dagbok, mina bloggar och ser mina vänners barn växa upp.
Många av dem är nu nöjda med de barn de har. Inga fler. nej, två räcker...

Ha, två? Jo du. Det kanske bara blir detta enda barn. För vi kanske inte kan få råd med två? Vi kanske inte har tid att vänta på ett till? Vi kanske inte får den möjligheten.

Förlamande på ett obehagligt sätt - sådan är min ångest. Och det var så länge sen jag kände så här...
Jag får inget ur händerna. Jar orkar inte ta mig ut i den välgörande skogen när det regnar katter och hundar och mörkret sakta kommer krypande...

Jag sluter ögonen och försöker tänka "målbild"...

En av killarna från den här dagen dök upp idag på morgonen. jag bestämde mig för att påtala händelsen och se hur han reagerade - jag sa att jag fått en konstig känsla sist vi sågs och han såg frågande på mig...

-Ja, tre fullvuxna karlar som sitter här och skämtar om...

-Bäbisar? säger han och ser frågande på mig...

-Men du jobbar ju i en ganska mansdominerad värld säger han...

-Men DET är väl ingein ursäkt säger jag.

-Näe svara han...

Sen byter han raskt fokus och jag inser att för honom var det inte ett övertramp. Och dessutom handlade det inte i första hand om bäbisar, det handlade om människosyn - men så långt tänkte inte han och jag orkade inte försöka rätta honom och få honom att inse hur kränkt och ledsen jag blev...

Jaja, det ska bli skönt att lämna den här branschen ett tag. Jag brukar tåla det mesta men har svårt att acceptera när påhoppen och syftningar blir för grova...

 

När jag skrev inlägget igår visste jag inget om dagens goda nyheter. Men jag kollade mailen sent i går och då hade våra vänner A & J fått BB som igår!
Så häftigt och roligt!!! En liten flicka väntar på dem i landet och de skulle försöka komma iväg så snart som möjligt och hinna få allt klart innan domstolarna går in i viloläge iom valet!

Jag förstår att det är omtumlande för dem och visst blev det lite nervpirrande även för oss. Det innebär ju att vi hamnar näst på tur efter "augustifamiljen" som vi fortfarande inte vet så mycket om. Något påverkar ju deras möjlighet att få BB - något här hemma i Sverige.

Dessutom hade det kommit BB på ytterligare ett syskonpar till Sverige!


Så plötsligt har vi hoppat upp ett pinnhål på stegen - och nästa gång kan det kanske vara vårt tur...

Jag är så otroligt glad för A & J som snart är på väg och jag hoppas såklart att S & S snart får sin sentencia och komma hem - för NU har de vart lääänge i landet!

Synnerligen glädjande besked!

Tisdag är snart över. Det har vart en bra dag. Jag har fått gjort lite på jobbet och jag känner att jag faktiskt inte alls har tid och möjlighet att surfa runt på alla bloggar och läsa och kommentera på samma sätt längre...

Efter jobet har jag tagit en sväng på stan - lite second hand-butiker och köpte en present till maken. Vi har ju precis haft bröllopsdag och han hade fixat en present till mig som ska användas när vi reser iväg till vår europeiska huvudstad.

Middag intogs med mamma på restaurang. Hon ville hitta på något och vi sågs precis efter att det började störtregna. Vi tog en liten biltur och hade en trevlig kväll. Sen fick jag skjuts hem och strax därefter kom maken efter ett fiasko på en löptävling. De blev tilltalade av en funktionär och denne sa att deras lag var på 3:e plats. Så laget stannade kvar och väntade på sina medaljer och priser. Men när prisutdelningen väl blev av så var det ett annat lag som kom på 3:e plats...
Snopet.

Beträffande livet i övrigt - jag är enormt less på att vänta. Men nu är en resa bokad, hotellet är betalt, en romantiskt storstad hägrar om ett par veckor. Det ska bli fantastiskt roligt och mysigt och ljuvligt att komma ifrån ett tag. Jag hoppas vädret är okej och att hotellet är bra.
Jag har listat lite olika secondhandbutiker och såklart har jag några speciella platser vi ska besöka.

Tills dess är det bara att hålla ut. Med den korta lilla semester i ryggen kanske man orkar hålla ut resten av hösten. Chansen/möjligheten att vara hemma med barn till jul börjar väl gå om intet. Det är ju tråkigt men tja, vi kan ju inget göra.

För ungefär 1 år sen var vi överlyckliga över att vi hade vårt medgivande i handen och så nöjda över att vara godkända av nämnden! Ett helt år har gått. Vi har kommit så långt det går utan att vara en familj. Det är både supermaxat och häftigt och ledsamt och långsamt - samtidigt.

Ibland tänker jag inte på det alls. Att vi ska bli föräldrar och det hänger på ett samtal från någon vi aldrig har träffat. Ibland tänker jag så mycket på det att det nästan gör ont.

Ibland tänker jag att det var enklare när allt gjorde ont och jag grät hela tiden. Det var liksom lättare att få känslorna ur kroppen och ta avstånd från det. Det var enklare att relatera till och jag var mer arg. Nu är jag hela tiden någonstans mittemellan. Inte arg, inte ledsen, inte glad, inte nöjd, inte pigg, inte trött - bara i väntan...

Det är höst på allvar. Det är mörkt på morgonen när jag går till jobbet och det blir mörkt inne på ett annat sätt. Hela sommaren passerade och jag överlevde det med. Hösten kan bli fin med sol och värme - men precis som sommaren blir det bara trasnportsträcka. Jag tror faktiskt aldrig jag har haft så här tråkigt så här länge...