litenlangtan

Alla inlägg den 5 oktober 2011

Av litenlangtan - 5 oktober 2011 11:59

Ibland blir jag liksom trött på mig själv - över hur jag väljer att vara - för ja, det är ett val. Jag kan välja att vara ett 'offer', en person att tycka synd om, en att vara medlidsam med. Eller så kan jag välja att vara positiv och stark, tuff, klara vad som helst. Men det pendlar så tydligt däremellan - från dag till dag, från stund till stund...


Igår chattade jag lite på FB med en vän som är rätt insatt i vår adoption. Hon är en av mina bästa vänner och jag kan alltid prata med henne om allt...
Hon försöker stötta och suporta - men det stör mig lite grand att hon inte kan bekräfta mig i den situation jag är i nu - den trötta, frustrerade, irriterad över att inget händer. Istället försöker hon peppa - "visst kommer det säkert gå fort att få BB i början på nästa år istället för slutet på detta..."
Men jag VILL ju inte vänta till nästa år - jag vill ju NUUUUUU!


Maken frågade stilla om jag varit nöjd med att hon stöttat mig i min uppgivenhet istället för att vara peppande...
kanske inte - det är så stort, så svårt, så ohanterligt men likväl min jävla vardag.


Eftersom han är precis på samma ställe så härdar vi ut. Han skrev något igår i ett SMS - "inget samtal idag heller!" 
Och även det gräver djupa hål i mig. Tell me something I don't already know tänkte jag...
Prata inte om det. låtsas som det inte finns.


När jag gick hem från jobbet igår kände jag inombords att det ohanterliga växer sig stort så stort. Det är inte sorg längre. Men maktlöshet och ovisshet som grumlar till allt jag ser.


Idag har jag mailat vår kontakt på AC. Vi har hela tiden sagt att vi inte firar jul med makens familj i år som tänkt - vi skiftar mellan hans familj och min familj vartannat år. Men nu verkar det ju som om vi inte kommer iväg i år. Vi blir nog på hemmaplan - fortfarande barnlösa - och då skulle vi kanske lika gärna kunna åka hem till hans familj och fira med dem iallafall...
Kanske.

Mina frågor till AC i dag handlade just om julen. Det vore ju fint att kunna boka tågbiljetter nu så man har råd att åka. Några semesterdagar får väl gå åt men vad gör det. Hellre det än att inte kunna ses på 18 månader - det är allt för långt och alltför dyrt att bara glida dit över helgen...


När det ovan skrevs för nån timme sen var jag lyckligt ovetande om att mitt navelskåderi har en psykolgisk term. På det känsliga barnet (tipstack till Hedda!) kan jag läsa om hur mitt ego styr mina tankar att kretsa kring mig själv och den "olycka" jag befinner mig mitt i.
Jag har det alltsom oftast okej på jobbet nu. Chefen gav mig beröm för att jag trots min allvarliga och kämpiga situation tagit mig i kragen och ändrat på mig - på hur jag TAR det och HUR jag är mot andra trots att hur jag HAR det inte förändrats nämnvärt sen förra året. Vi är fortfarande barnlösa men i ett helt annat läge än förra hösten...


Jag brukar se tillbaka på hur jag haft det för länge sen och jämför nu med då. Nu slår då med hästlängder. och så även nu...
Nu är livet fast med fingret på pausknappen. Då var det en rasande inferno av tankar, känslor och ouppklarat trasel. Både för mig och maken - fast på varsitt håll. Sen blev det vi och vi tillsammans har det bra mycket bättre än vi på varsitt håll...
Samtidigt så ser vi omkring oss - små familjer som poppar upp, växer och frodas - självklart med sina trassel och problem men tillsammans som en enhet - familjen.


Vi har ju lämnat IVF, vi har passerat flera nålsögon redan, vi har lämnat den längsta väntan - den på att välja land, samla papper, få ett barhem och allt det där. Kan jag inte se tjusningen och spänningen i att inte veta vem vårt barn är?
Jo, men jag är så mätt på allt det där nu, mätt på att vänta - det här kan vi nu. Mätt på att inte veta, vi har levt i ovisshet om det någonsin ska bli barn så länge nu. Mätt på allas frågor som jag aldrig kan ge svar...
Mätt, mätt, mätt...


Jag skulle behöva stiga ut ur kroppen - se mig omkring och inte jämföra mig med andra så mycket... Vi har inte förlorat 12 barn, vi har inte mistat en tilltänkt adoptivson, vi har inte mistat ett spädbarn som tilldelats oss för adoption. Vår väntan har ett slut.  Vi blir familj snart - det är bara det att snart kan inte komma snart nog.


Det blir bra - vi kommer få vår tid med vårt barn. Men det är svårt att uppskatta det man har; jobb, vänner, en fantastisk make, ett liv utanför jobbet och hobbies som skänker glädje!
Att det ska vara så svårt att hålla i huvet?!


 

ANNONS

Presentation


Jag blev mamma genom adoption. Bloggen startade 2010 med hemutredningen och fortsatte med en lång väntan på... ja vem skulle det bli?
Nu skriver jag om stort och smått om vardagen med en son född sommaren 2011 och hans lillebror som kom till oss 2013.

Följ blog

Följ litenlangtan med Blogkeen
Följ litenlangtan med Bloglovin'

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3 4 5 6 7 8
9
10 11
12
13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24
25 26 27 28 29 30
31
<<< Oktober 2011 >>>

Arkiv

Besökare sen 2011-07-01

Senaste inläggen

Kategorier

Fråga mig

1 besvarad fråga

Länkar

Vill ha barn

 

Sök i bloggen

Tidigare år

RSS

Besöksstatistik

Buzzador blog


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se