Lyft blicken!

Ibland blir jag liksom trött på mig själv - över hur jag väljer att vara - för ja, det är ett val. Jag kan välja att vara ett 'offer', en person att tycka synd om, en att vara medlidsam med. Eller så kan jag välja att vara positiv och stark, tuff, klara vad som helst. Men det pendlar så tydligt däremellan - från dag till dag, från stund till stund...

Igår chattade jag lite på FB med en vän som är rätt insatt i vår adoption. Hon är en av mina bästa vänner och jag kan alltid prata med henne om allt...
Hon försöker stötta och suporta - men det stör mig lite grand att hon inte kan bekräfta mig i den situation jag är i nu - den trötta, frustrerade, irriterad över att inget händer. Istället försöker hon peppa - "visst kommer det säkert gå fort att få BB i början på nästa år istället för slutet på detta..."
Men jag VILL ju inte vänta till nästa år - jag vill ju NUUUUUU!

Maken frågade stilla om jag varit nöjd med att hon stöttat mig i min uppgivenhet istället för att vara peppande...
kanske inte - det är så stort, så svårt, så ohanterligt men likväl min jävla vardag.

Eftersom han är precis på samma ställe så härdar vi ut. Han skrev något igår i ett SMS - "inget samtal idag heller!" 
Och även det gräver djupa hål i mig. Tell me something I don't already know tänkte jag...
Prata inte om det. låtsas som det inte finns.

När jag gick hem från jobbet igår kände jag inombords att det ohanterliga växer sig stort så stort. Det är inte sorg längre. Men maktlöshet och ovisshet som grumlar till allt jag ser.

Idag har jag mailat vår kontakt på AC. Vi har hela tiden sagt att vi inte firar jul med makens familj i år som tänkt - vi skiftar mellan hans familj och min familj vartannat år. Men nu verkar det ju som om vi inte kommer iväg i år. Vi blir nog på hemmaplan - fortfarande barnlösa - och då skulle vi kanske lika gärna kunna åka hem till hans familj och fira med dem iallafall...
Kanske.

Mina frågor till AC i dag handlade just om julen. Det vore ju fint att kunna boka tågbiljetter nu så man har råd att åka. Några semesterdagar får väl gå åt men vad gör det. Hellre det än att inte kunna ses på 18 månader - det är allt för långt och alltför dyrt att bara glida dit över helgen...

När det ovan skrevs för nån timme sen var jag lyckligt ovetande om att mitt navelskåderi har en psykolgisk term. På det känsliga barnet (tipstack till Hedda!) kan jag läsa om hur mitt ego styr mina tankar att kretsa kring mig själv och den "olycka" jag befinner mig mitt i.
Jag har det alltsom oftast okej på jobbet nu. Chefen gav mig beröm för att jag trots min allvarliga och kämpiga situation tagit mig i kragen och ändrat på mig - på hur jag TAR det och HUR jag är mot andra trots att hur jag HAR det inte förändrats nämnvärt sen förra året. Vi är fortfarande barnlösa men i ett helt annat läge än förra hösten...

Jag brukar se tillbaka på hur jag haft det för länge sen och jämför nu med då. Nu slår då med hästlängder. och så även nu...
Nu är livet fast med fingret på pausknappen. Då var det en rasande inferno av tankar, känslor och ouppklarat trasel. Både för mig och maken - fast på varsitt håll. Sen blev det vi och vi tillsammans har det bra mycket bättre än vi på varsitt håll...
Samtidigt så ser vi omkring oss - små familjer som poppar upp, växer och frodas - självklart med sina trassel och problem men tillsammans som en enhet - familjen.

Vi har ju lämnat IVF, vi har passerat flera nålsögon redan, vi har lämnat den längsta väntan - den på att välja land, samla papper, få ett barhem och allt det där. Kan jag inte se tjusningen och spänningen i att inte veta vem vårt barn är?
Jo, men jag är så mätt på allt det där nu, mätt på att vänta - det här kan vi nu. Mätt på att inte veta, vi har levt i ovisshet om det någonsin ska bli barn så länge nu. Mätt på allas frågor som jag aldrig kan ge svar...
Mätt, mätt, mätt...

Jag skulle behöva stiga ut ur kroppen - se mig omkring och inte jämföra mig med andra så mycket... Vi har inte förlorat 12 barn, vi har inte mistat en tilltänkt adoptivson, vi har inte mistat ett spädbarn som tilldelats oss för adoption. Vår väntan har ett slut.  Vi blir familj snart - det är bara det att snart kan inte komma snart nog.

Det blir bra - vi kommer få vår tid med vårt barn. Men det är svårt att uppskatta det man har; jobb, vänner, en fantastisk make, ett liv utanför jobbet och hobbies som skänker glädje!
Att det ska vara så svårt att hålla i huvet?!

 

Hedda

5 oktober 2011 18:18

Usch ja, det är svårt med ovissheten. Svårt att tro att det ska bli vår tur snart, men man hoppas!! Läste en rapport från ett par som är och hämtar i vårt land nu. Det skrev att det finns många barn som just nu förbereds för adoption på det hem där de slussas ut. Man kan ju inte hjälpa att man tänker - är vårt barn ett av dem?? Jag tänker mer och mer på vem vårt barn är och hur h*n har det nu... Då kommer tårarna.

http://heddasdagbok.wordpress.com

litenlangtan

5 oktober 2011 22:11

Det är så dubbelt hela tiden - å ena sidan förväntansfull och andra sidan är allt superläskigt! Jag tror mig veta att vårt barn har det väldigt bra ändå - antingen i fosterhem eller på barnhemmet. De bloggar jag läser där de hämtat barn från vårt barnhem verkar ha många goda minnen därifrån. Det är ett bra och välskött barnhem och det känns bra! Hoppas verkligen att ni snart får glada besked!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har haft flera finbesök i helgen. En gammal kollega vars barn drabbades av ett allvarligt handikapp var här igår på en liten fika. Vi sågs för något år sen för de bor inte så nära - då var barnet ca 1 år och det var svårt att sia om framtiden men det...

Vår hemdator är på upphällningen - därav det låga antalet blogginlägg. Och det är ofta något som strular även med den smarta telefonen. Idag lyckades jag ju posta samma inlägg 5 gånger... Skärpning... ...

Telefontid med sonens läkare idag. Hon lämnade goda besked. De prover vi tagit var felfria och normala - så skönt! Beträffande det nya som tycktes märkas då vi var på läkarkontroll på BVC ska undersökas vidare men är troligen också helt normala föret...

Vad gör man när tålamodet tryter? När barnet är gnälligt och trött och vägrar somna så mamma själv får pusta ut? När det lilla lilla fingret river på ett födelsenärke på nyckelbenet och det gör svinont? När barnet för tvåhundradegången kastar nappen ...

Lätt flygresa, förvirring på slutdestinanation, spartansk övernattningslägenhet, sushi och indiskt precis utanför dörren, sov gott, sticka i fingret, lånad resesäng (Puh!), gott kaffe, ICA, COOP nära, tunnelbana, Skansen, bloggvän med barn, kändisspo...