litenlangtan

Direktlänk till inlägg 11 oktober 2011

Känslan...

Av litenlangtan - 11 oktober 2011 23:36

Klockan närmar sig 12 och jag måste få det ur systemet. Det där som gnager på mig och gör mig varm av ilska inombords. Vem är jag arg på? Varför känner jag mig sårad och ledsen? Vad är föremålet för all denna ilska och sorg återigen. Jag måste sätta fingret på vad det är som äter på mig inifrån. Var kom dessa bubblande tankar ifrån?


När vi började planera för barn var det inte många i bekantskapskretsen som hade barn. Jag hade alltid trott att jag skulle vara bland de första som fick barn - även då jag inte hade en partner precis då. Men jag hörde ju till de äldre i gänget och såg det som helt självklart att jag skulle få barn innan de som är 7-8 år yngre...


Det blev inte så. Dels för att jag inte hade någon man att få barn med och när jag väl hittade den mannen så kunde vi inte få gemensamma barn.
Mina vänner som levde i relationer fick barn - så gott som allihopa. Inte så planerat men det hände.


Den första omgången kom när vi fortfarande var ovetandes om att det inte skulle bli biologiska barn. Det var en jävligt tuff period och jag kände mig så jävla ensam. Ingen annan kunde förstå varför jag drog mig undan och undvek att umgås med de stora magarna och varför jag inte deltog i de lyckliga samtalen om födslar och bebiskläder och ojjanden över svullenhet och kramper osv.
Jag var ensam med min sorg och mina rädslor.


När vi började släppa på våra hemligheter var dessa barn helt nya och det var en fröjd att magarna var borta och det var små söta bebisar med egna personligheter och egna viljor istället för alla dessa magar.
Det blev lite lättare att andas. Dels för att vår hemlighet var ute och dels för att det var individer istället för tillstånd omkring mig.


Under en lång period levde vi i limbo. Vi väntade med vårt sista IVF och under tiden gjorde vi allt vad vi kunde för att få till så bra chanser för just vårt sista IVF. Vi gjorde också det vi kunde för att acceptera att det kanske inte skulle bli biologiska barn. Iom att vi var helt öppna med våra problem fanns det några i vår närhet som också hade svårigheter - dem förskte jag hjälpa så gott jag kunde så de inte skulle känna samma utsatthet och ensamhet som jag känt. Det är den värsta känslan i allt det här. Att vara ensam.


Efter vårt bröllop gjorde vi vår sista IVF. Vi förväntade oss inga stordåd - men en liten liten chans bara?!
Men det gick inte. Besvikelsen var inte ens stor. Alla känslor var redan kända. Allt hade redan hänt. Allt var redan upplevt och vi var bara tysta och tomma. Stumma.


Emsamma.


Kort efter det träffade vi vår hemutredare och satte fart med adoptionen. Vi kände oss fortfarande ganska ensamma i allt det här. Vi hade mycket att ta in som var nytt och många nya motstånd och problem att möta. Jag bloggade flitigt om allt det nya och tja, plötsligt fick jag lite nya bekantskaper som var i samma sits eller hade vart. Tack Kvarnlyckan och tack Sara som troget följt mig så länge, som funnits där som stöd under hela den här tiden egentligen! Utan ert stöd hade det vart så mycket tyngre - så mycket mer ensamt.


Så kom nästa kull med barn... de första barnen fick syskon och plötsligt var det magar överallt igen. Mina största fiender - denna ständiga påminnelse om vad jag inte kan. Inte får uppleva, inte var med om...
Jag talade mig själv tillrätta. Det är inte norm att inte kunna få barn. De som kan få barn kommer fortsätta få barn. Det är inte mycket jag kan göra åt det. Acceptera. Du är gansaka ensam om det här att inte kunna. Att bilda familj på ett annat sätt.


Så träffade jag på några andra "blivande mammor" som ska adoptera! Från samma land dessutom! Fantastiskt, vad roligt att dela samma vardag, samma längtan, samma våndor. Att ha samma bakgrund på något vis. Inte behöva förklara hur det känns och hur man tänker...
Det var en skön känsla att inte vara ensam.


Men en efter en har de nu fått sina barn. Någon har fått vänta oskäligt länge på att få just sin son. Någon har fått vänta oskäligt länge på att få komma hem. Nån väntar fortfarande - men har ett barn sen innan.
Dessa tjejer, mammor, har nu en egen gemenskap - de är helt nya i sina roller, de lär av varandra och bildar egna nätverk. 


Det är ingen idé att jämföra sig - men ändå gör man det. Ofrånkomligt sneglar man på den intill och tycker sig känna orättvisa inför vad som händer där.


Vem säger att detta barn ska skänka mig tillbaka min lycka? Vem säger att allt ska lagas som av ett trollslag? Vad säger att jag blir delaktig bara för att jag plötsligt inte längre är fysiskt ensam?


Jag påstår inte att barnet är nyckeln till lyckan - jag ÄR lycklig - i mig själv, med min man, med vår relation - men just nu känns livet ensamt trots att vi är två. Jag säger inte att allt ska lagas men det underlättar nog att äntligen få känna de där moderskänslorna jag är skapt att känna. Att få delaktigheten jag så länge eftersträvat. Att inte längre vakna, leva, somna ensam - trots att man är två.


Återigen gör den där ensamheten sig påmind. Jag vet att det inte finns mycket vi kan göra mer än att fortsätta vänta.


Jag kunde inte bara somna med alla dessa tankar i huvudet. Jag vill försöka sätta fingret på vad det är som gör så ont inne i mig.
Jag är ju inte ens intresserad av att ha biologiska barn längre - varför blir jag ledsen när en vän/bekant blir gravid?
Kanske för att de vet när deras barn är här? Kanske för att de vet hur vägen till deras barn ser ut? Kanske för att de är normen och jag inte är det? Kanske för att de lyckas få det de vill ha när de vill ha det?


Kanske för att människor vi känner gemensamt kommer bli glada och lyckliga för deras skull och jag står och skäms för min avundsjuka i nåt gammalt hörn.


Vidriga jobbiga tankar som mal i skallen. Det känns riktigt fult att känna avundsjuka - när vi är så här nära - när vi kanske blir uppringda snart och får höra de gädjande orden att det finns ett barn till oss.


Men det kan ju också tänkas att vi fortfarande väntar när deras nya bebis pluppar ut nån gång i maj. Det känns absolut som att vi inte nått i mål när blivande tvillingmamman ska åka in på förlossningen. Någon av mina andra vänner kommer säkerligen ha fått barn innan dess...


Ensam sitter jag och begrundar alla tankar, alla känslor och tänker att det är helt okej att de finns. De här jobbiga dumma tankarna. Det är inget jag är stolt över men det är okej att de får finnas. De får leva sina liv de med. Tankarna. Men de får faktiskt aldrig komma emellan mig och de som är mina riktigt vänner.
De får heller inte få för hårt fäste i mig för då blir jag bitter och grinig.

Nu har jag låtit dem få luft under sina vingar och nu får de flyta sin kos så jag kan komma i säng och få ro...


Imorgon kanske känns mindre ensam.





Bilden är som vanligt snodd 


 
 
Maja Gräddnos

Maja Gräddnos

12 oktober 2011 09:06

Kram. Och kram igen
Nu får dendär bebis- och adoptionsguden få ändan ur vagnen någon gång tycker jag.
Jag bär förresten din sjal idag, nu när jag tänker vara extra smashing. Och tänker lite extra på dig.

http://majagraddnos.wordpress.com

litenlangtan

12 oktober 2011 09:20

Tack fina Maja! Och jag har din!

 
Sara

Sara

12 oktober 2011 13:15

Du har all rätt att tänka och känna som du gör, det är helt naturligt!!!

Sänder några extra starka och varma höstkramar
Sara

http://saxdesign.blogspot.com

litenlangtan

12 oktober 2011 15:04

Tack! Med era tankar känns det lättare! :-D

 
Hedda

Hedda

12 oktober 2011 15:34

Inte alls konstigt att du känner så. Du väntar ju fortfarande och vet inte när det ska ske. Även jag såg en oväntad gravid mage idag och jag kan säga att nog högg det till ändå... Fast jag är helt fokuserad på vår kommande adopterade barn... Det är nog sorger som inte så lätt släpper taget, helt enkelt. Kram.

http://heddasdagbok.wordpress.com

litenlangtan

12 oktober 2011 16:00

Jag har fokuserat på lillo så länge nu och förväntningar och förhoppningar bara omkullkastas hela tiden. Det tar på krafterna att ladda om varje gång det sker och det är det som tär.
Om vi bara visste när...

 
Ingen bild

Mary

12 oktober 2011 16:46

Hej! Har läst din blogg ett tag men har inte kommenterat förut. För det första, din blogg är fantastisk att läsa, tack för att du på ett så bra sätt kan dela med dig. Ang det jag nyss läst, jag kan bara hålla med. Du har satt ord på hur jag känt och känner många gånger. Jättefint skrivet, du är inte ensam, jag och säkert många fler känner likadant som du. Det viktigaste är att inte fastna i det så man blir bitter. Utan att du tänker på det när du skriver så är jag säker på att många känner sig precis som du. Alla tankar och känslor är tillåtna.

litenlangtan

12 oktober 2011 17:50

Tack Mary! Det värmer att jag inte är ensam om tankar och känslor. Jag funkar ju så att mag bara måste få dem ur systemet - då släpper de "lite från benen" och jag kan lägga det bakom mig lättare.

 
Ingen bild

Ulle

12 oktober 2011 22:20

Jag tror ju du kommer känna dig hel och utan sorg när väl lillo kommer. Visst kommer även då jobbiga perioder, men inte som den eviga längtan och väntan.

Att känna som du gör tycker även jag är helt naturligt. Att du sätter ord på dina känslor och erkänner dem gör att du orkar vidare.

Barnlöshet

litenlangtan

12 oktober 2011 22:41

Jag är faktiskt inte orolig för att inte känna mig hel när vi är en familj. Jag är övertygad om att barnlösheten är ett minne som kommer finnas kvar med inte alls med den intensitet som tidigare.
jag håller med - det är viktigt att man får det ur sig så man kan gå vidare...

 
Ingen bild

Mikaela

24 november 2011 08:04

Är så glad att jag hittat till din blogg, känner igen mej i allt! Man pratar och pratar med sina vänner men när de inte är i samma situation så kan de inte förstå ens plågor...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av litenlangtan - 13 januari 2017 14:33

Oj vad länge sen jag bloggade. Det har vart sååååå mycket annat; försäljning av lägenheten, flytten, strul med jobbet, stök på hemmaplan, halloween, jul och nyår och är det ett nytt år och jagtänkte faktiskt på bloggen för någon vecka sen för att jag...

Av litenlangtan - 2 maj 2016 07:15

Just det. Vi är i gång med att sälja vår bostad för vi har fått en hyresrätt. Större, helt nybyggd, 5 minuter bort från vårt lilla hus. Det kommer inte vara för evigt men det är tak över huvudet tills vi hittat det hus vi vill ha. Jag, som är kontrol...

Av litenlangtan - 1 maj 2016 21:56

Är ganska säker på att en av mina ungar hatar mig just nu... Inget funkar, inte ens enkla vardagssaker som vi gjort 100 000 gånger tillsammans. Vi blir ovänner om allt och hans bruna ögon blixtrar... Idag skulle vi gå på bio på stan men det v...

Av litenlangtan - 23 april 2016 06:25

Kl är 06.18 och jag ligger i ungarnas rum med en snusande sovande unge på var sida. Tänk att jag blev mamma ändå, till inte mindre än två fantastiska barn! Tänk att vi är en familj, med allt vad det innebär! En lite mer tänkare, grubblare som mest är...

Av litenlangtan - 31 mars 2016 15:32

Igår hade vi en riktigt rövnatt, Stora hostar och hostar, Lilla fick krupp och vaknade rädd och ledsen och hade svårt att andas såklart! Vi fick rätsida på andningen och jag la mig brevid honom i deras sovrum. Somnade om och sov till ca 5. Då kom Sto...

Presentation


Jag blev mamma genom adoption. Bloggen startade 2010 med hemutredningen och fortsatte med en lång väntan på... ja vem skulle det bli?
Nu skriver jag om stort och smått om vardagen med en son född sommaren 2011 och hans lillebror som kom till oss 2013.

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3 4 5 6 7 8
9
10 11
12
13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24
25 26 27 28 29 30
31
<<< Oktober 2011 >>>

Arkiv

Besökare sen 2011-07-01

Senaste inläggen

Kategorier

Fråga mig

1 besvarad fråga

Länkar

Vill ha barn

 

Sök i bloggen

Tidigare år

RSS

Besöksstatistik

Buzzador blog


Skapa flashcards