Den låg där på vår IVF-klinik - boken av Lennart Nilsson - ett barn blir till. Många som faktiskt blivit gravida har bläddrat i den och facinerats över de fantastiska bilder - som sägs vara unika då bilderna är tagna på levande foster.

Jag kände att det var liksom att utmana mina redan väldigt känsliga nerver att ens titta på utsidan...
Men jag vet en som såg bilderna i väldigt stort format på en utställning och efter den bestämde sig för att NU ska det blir familj...
Idag har hon två barn.

Bilderna ska ju funka som en hyllning till livet och skildrar det levande fostret i moderlivet...

Artikeln är gammal men fan vad jag spydde i munnen och kände mig äcklad när jag fick reda på sanningen bakom bilderna...
läs själv här OM du vill.

Vi lagade en hejdundrande god och vällagad middag - tog god tid på oss, skålade i lite bubbel innan maten och sen bänkade vi oss i soffan med René Nyberg och "drömmen om ett barn". Jag hade sett i trailern att det skulle handla om adoption - men jag var inte beredd på att det skulle träffa mig så hårt i hjärtat. Hur stora tårar av lycka och glädje för de blivande föräldrarna och hur deras historia och deras lycka blev så stort för mig.
Hur maken och jag skulle snyfta på kapp och se på varandra med rödkantade ögon - precis som de på TV - och tänka:

-ÄR DET SÅ DET KOMMER BLI?

Men jag antar det - fast tusen gånger 'värre' för då är det oss det handlar om, vårat BB och vårt barn!

Mäktigt! Märkligt och vansinnigt fantastiskt!
Jag känner så väl igen känslan också - att det är så overkligt, så konstigt - att vi ska bli föräldrar.

De två programserierna som handlar om barnslöshet som går på TV nu är väldigt olika. 3:ans 'drömmen om ett barn' känns verkligen mer som "känslo-TV" och är lite mer dokumentär. Pia Johanssons 'barn till varje pris' är lite mer faktaspäckat med intervjuer av experter och med hennes egna funderingar i centrum mer än de barnlängtande...

Men på hela taget är jag positiv - det MÅSTE ju talas om det här mer. Så att de som drabbas får ökad förståelse i samhället och vänskapkretsen och kanske vågar öppna sig tidigare. För det är så skönt att få prata med sina vänner och släktingar om det.

I dag är det fredag och kanske kanske är vi ytterligare ett steg närmare vårt barn efter det mötet som hålls på vårt barnhem idag.

Efter programmet om barnlöshet såg vi Lyxfällan och jag blev verkligen helt förfasad över HUR de kunnat låta det gå så långt. Med över 1 miljon i skulder utan att äga något och mannens största rädsla var att förlora sitt X-box och Playstation... Jag satt verkligen som en fågelholk och bara glodde med munnen öppen. HUR kan de bara fortsätta shoppa och shoppa och shoppa? Hur kan det vara viktigare att äga saker än att barnen har mat på bordet och kläder på kroppen?

Äntligen fredag - imorgon får jag åtminstone sovmorgon. Ska bli skönt...
Trevlig helg på er alla!

Till följd av kollegor på utbildning har jag lååång arbetsdag idag. Men slutet gott tror jag. Maken handlar och fixar delar av middagen tills jag kommer - sen ska det rullas negerbollar (nej, jag är inte pk - jag säger som det står i receptet från 1979) och kollas på TV - först det lite allvarsamma första programmet Drömmen om ett barn och sen avslutar vi med lite glättigare Lyxfällan

- "Det här är det värsta vi har sett" (Meeh - så säger de ju jämt!) och sen är det natten... har en tokbra deckare att plöja och jobb i två dagar till - det går ingen nöd på mig!

För övrigt - inte ett ljud från AC - och förresten, är det inte fredag imorgon?

Nu kommer jag inte på hur jag hamnade på Heja Abbe! men oj vad den familjen gått igenom mycket! Att gång på gång åka på smällar i form av nya diagnoser och nya ställningstaganden...
Jag beundrar dem mycket - men vilken fin kille de har och jävlar anamma vad han kämpat och fortfarande kämpar - men som det mest självklara i världen.

Hittade en fin liten text som beskriver deras situation (och faktiskt också våran!) på ett fantastiskt fint sätt... Jag tar mig friheten att kopiera den och lägga in den här - som en hoppingivande beskrivning av hur livet kan te sig ibland...

När du väntar barn är det som att planera en fantastisk semester - till Italien. Du köper en packe resehandböcker och sätter igång med att planera vad man skall uppleva och se. Colosseum, Michelangelos staty David, Venedigs gondoler. Du kanske lär dig några användbara fraser på italienska. Allt är väldigt spännande.

Efter några månader av otålig väntan kommer slutligen den stora dagen. Du packar väskan och ger dig iväg. Efter några timmar landar planet. Flygvärdinnan kommer in och säger: "Välkommen till Holland!"

"HOLLAND?" säger du. "Vad menar du med Holland? Jag är bokad till Italien! Det är meningen att jag skall vara i Italien. Jag har hela mitt liv drömt om att resa till Italien."
Men det har skett en ändring i resvägen. De har landat i Holland och du måste stanna där.

Det är viktigt att förstå, att du inte har kommit till ett förskräckligt, motbjudande, smutsigt ställe, fyllt av fattigdom, svält och sjukdomar. Det är bara till en annorlunda plats. Så du måste ge dig ut och köpa nya resehandböcker. Och du måste lära dig ett helt nytt språk. Och du kommer att träffa en helt ny grupp med människor, som du aldrig annars skulle mött.

Det rör sig bara om en annorlunda plats. Det går lite långsammare än i Italien. Men då du varit där ett tag och hämtat andan, ser du dig omkring och börjar märka, att Holland har väderkvarnar. Holland har tulpaner. Holland har till och med Rembrandt.

Men alla du känner reser fram och tillbaka till Italien och alla skryter om hur fantastiskt underbart de haft där. Och under resten av ditt liv kommer du att säga: "Ja, det var meningen att jag också skulle dit. Jag hade planerat det."

Och denna smärta kommer aldrig, aldrig försvinna, därför att saknaden av drömmen är en väldigt betydelsefull saknad. Men om du tillbringar resten av ditt liv med att sörja att du inte kom till Italien, kommer du aldrig att kunna njuta av de fantastiska, underbara upplevelser, som Holland har att erbjuda.

Emily Pearl Kingsley

Ibland blir jag liksom trött på mig själv - över hur jag väljer att vara - för ja, det är ett val. Jag kan välja att vara ett 'offer', en person att tycka synd om, en att vara medlidsam med. Eller så kan jag välja att vara positiv och stark, tuff, klara vad som helst. Men det pendlar så tydligt däremellan - från dag till dag, från stund till stund...

Igår chattade jag lite på FB med en vän som är rätt insatt i vår adoption. Hon är en av mina bästa vänner och jag kan alltid prata med henne om allt...
Hon försöker stötta och suporta - men det stör mig lite grand att hon inte kan bekräfta mig i den situation jag är i nu - den trötta, frustrerade, irriterad över att inget händer. Istället försöker hon peppa - "visst kommer det säkert gå fort att få BB i början på nästa år istället för slutet på detta..."
Men jag VILL ju inte vänta till nästa år - jag vill ju NUUUUUU!

Maken frågade stilla om jag varit nöjd med att hon stöttat mig i min uppgivenhet istället för att vara peppande...
kanske inte - det är så stort, så svårt, så ohanterligt men likväl min jävla vardag.

Eftersom han är precis på samma ställe så härdar vi ut. Han skrev något igår i ett SMS - "inget samtal idag heller!" 
Och även det gräver djupa hål i mig. Tell me something I don't already know tänkte jag...
Prata inte om det. låtsas som det inte finns.

När jag gick hem från jobbet igår kände jag inombords att det ohanterliga växer sig stort så stort. Det är inte sorg längre. Men maktlöshet och ovisshet som grumlar till allt jag ser.

Idag har jag mailat vår kontakt på AC. Vi har hela tiden sagt att vi inte firar jul med makens familj i år som tänkt - vi skiftar mellan hans familj och min familj vartannat år. Men nu verkar det ju som om vi inte kommer iväg i år. Vi blir nog på hemmaplan - fortfarande barnlösa - och då skulle vi kanske lika gärna kunna åka hem till hans familj och fira med dem iallafall...
Kanske.

Mina frågor till AC i dag handlade just om julen. Det vore ju fint att kunna boka tågbiljetter nu så man har råd att åka. Några semesterdagar får väl gå åt men vad gör det. Hellre det än att inte kunna ses på 18 månader - det är allt för långt och alltför dyrt att bara glida dit över helgen...

När det ovan skrevs för nån timme sen var jag lyckligt ovetande om att mitt navelskåderi har en psykolgisk term. På det känsliga barnet (tipstack till Hedda!) kan jag läsa om hur mitt ego styr mina tankar att kretsa kring mig själv och den "olycka" jag befinner mig mitt i.
Jag har det alltsom oftast okej på jobbet nu. Chefen gav mig beröm för att jag trots min allvarliga och kämpiga situation tagit mig i kragen och ändrat på mig - på hur jag TAR det och HUR jag är mot andra trots att hur jag HAR det inte förändrats nämnvärt sen förra året. Vi är fortfarande barnlösa men i ett helt annat läge än förra hösten...

Jag brukar se tillbaka på hur jag haft det för länge sen och jämför nu med då. Nu slår då med hästlängder. och så även nu...
Nu är livet fast med fingret på pausknappen. Då var det en rasande inferno av tankar, känslor och ouppklarat trasel. Både för mig och maken - fast på varsitt håll. Sen blev det vi och vi tillsammans har det bra mycket bättre än vi på varsitt håll...
Samtidigt så ser vi omkring oss - små familjer som poppar upp, växer och frodas - självklart med sina trassel och problem men tillsammans som en enhet - familjen.

Vi har ju lämnat IVF, vi har passerat flera nålsögon redan, vi har lämnat den längsta väntan - den på att välja land, samla papper, få ett barhem och allt det där. Kan jag inte se tjusningen och spänningen i att inte veta vem vårt barn är?
Jo, men jag är så mätt på allt det där nu, mätt på att vänta - det här kan vi nu. Mätt på att inte veta, vi har levt i ovisshet om det någonsin ska bli barn så länge nu. Mätt på allas frågor som jag aldrig kan ge svar...
Mätt, mätt, mätt...

Jag skulle behöva stiga ut ur kroppen - se mig omkring och inte jämföra mig med andra så mycket... Vi har inte förlorat 12 barn, vi har inte mistat en tilltänkt adoptivson, vi har inte mistat ett spädbarn som tilldelats oss för adoption. Vår väntan har ett slut.  Vi blir familj snart - det är bara det att snart kan inte komma snart nog.

Det blir bra - vi kommer få vår tid med vårt barn. Men det är svårt att uppskatta det man har; jobb, vänner, en fantastisk make, ett liv utanför jobbet och hobbies som skänker glädje!
Att det ska vara så svårt att hålla i huvet?!

Ikväll har vi sett andra avsnittet av "barn till varje pris"... Jag är stolt och glad över att vi har många regnbågsfamiljer i Sverige - hurra för dem. De vill ha barn och självklart ska de ha det - att människor sen är så insnöade på de biologiska kopplingarna om vem som är mamma eller pappa till vilket barn... Samtidigt som 5-10% av alla barn i Sverige och många andra länder inte har den pappa de tror sig ha...

Det är många intressanta inslag - det som gör mig glad är absolut regnbågsfamiljen - men surrogatmödraskapet i Indien gör mig beklämd. Det är nog det som är mest kontroversiellt - det är ett affärsavtal som är ingånget och en "bebisfabrik" i ett land där många är väldigt fattiga...

Det pratades också om ett antagande att adoptivbarnen matchas med de blivande papporna för att de lättare ska acceptera barnet. "Mammorna köper ju vad som helst" sa den luttrade 3-barnsmamman med ett skratt...
-Där har vi anledningen till vår långa väntan sa jag till mannen - de har svårt att hitta ett barn som ser ut som du...
Jag ser fram emot övriga avsnitt i serien - men jag kommer kanske inte se dem direkt på TV utan ser dem i efterhand på SVT play...

En liten glimt av en pojke jag träffat fick mig också på gott humör!

Kvällen har vart bra på många sätt. Jag bestämde mig på hemvägen från jobbet för att skaffa mig något helt jävla onödigt till mig själv - maken får betala... :-D Och det gör han nog så gärna! Sen insåg jag att det var dax att börja beta av tvättberget efter helgen. Trots att vi inte hade så mycket packning med oss så var det klädbyte flera gånger om dagen - det var så sjukt varmt där!
Löksoppa med LCHF-bröd till middag. Bra snack med maken innan maten. Han känner sig precis lika uppgivet som jag och visst har vi stöd av varandra men ibland tryter orden. Allt som handlar om väntan och längtan har redan sagts... Allt som handlar om förväntningar och besvikelser är redan upplevt.

Jag har svårt att vara positiv - det ÄR tungt att befinna sig i den här situationen. Vi har själva kunnat läsa viss statistik i det forum vi tillhör. Där verkar det som om familjer sällan behöver vänta så länge alls. De personer som själva skrivit i det formulär på forumet har väntat allt emellan 1 och 11-12 månader. Jag gjorde i våras en sammanställning och fick ihop det till en genomsnittsväntan på ca 3-4 månader.
Även om AC säger att man bör räkna med 6-18 månaders väntan. Någon jag talat med på AC säger "räkna med att vara hemma med barn inom 1 år" - någon säger "räkna med att vänta på barn 1 år"... Vem ska man tro på?
Att hela tiden ställa om sina förväntningar är inget nytt i barnlängtansland. Det har vi ju gjort hela tiden. Först var det ju biologiska barn med en normal graviditet som var normen och det förväntade. Sen var det ju hjälp med IVF som skulle "fixa biffen" - det var ju förväntningen då... Att NU skulle det gå fort...
Men icke...
Sen var det ju adoptionen - vi kom ju inte igång som vi förväntat oss och sen blev det inte klart när vi förväntade oss och sen kom vi ju faktiskt fram i kön redan tidigare än vi förväntat oss. Det är enda tillfället där det gått fortare än vi förväntat oss...
När det gäller väntan har vi ju hela tiden haft förväntningar och förhoppningar men fått ställa om. Jag vet inte om det är det som är det allra jobbigaste... Att ens förväntningar aldrig infrias - för så länge inget händer känns det som att det ALDRIG blir...

Imorgon ska jag maila vår kontakt igen för vi har pratat om julen. Kanske gör vi så att vi åker till makens familj ändå. OM vi nu ändå ska vara hemma så kan vi kanske åka upp - det blir så himla långt emellan gångerna då det skiljer nästan 100 mil emellan oss. Jag förstår att han saknar sin familj och de gamla som kanske inte finns kvar så länge till. Dröjer lillo länge till så kanske det inte ens blir ett besök till sommaren - då har det gått två år sen vi sist sågs...
DET är på tok för länge...
Men ska vi resa upp i jul så måste vi boka biljetter och det måste göras snarast...

Funderingarna är många - det är många OM nu och det är tjatigt att rapa samma svar hela tiden - Nej, vi vet inget, vi har inget hört, nej inga nyheter...
Siktet inställt på 2012 istället - jag måste försöka hitta något igen att fördriva tiden med...

Tack och lov inga fler barnkalas att bli bjuden på i år tror jag...
Däremot fick vi inbjudan till en fest nu på lördag - det ska bli kul!

Det här med barn... Ibland undrar man om man är normalt funtad som håller på så här och "kämpar" för att uppnå det där med familjeliv. Det verkar ju ändå vara ett enda pusslande med tid hit och dit. Det känns som att alla föräldrar har dåligt samvete, något eller någon eller alla kommer i kläm på ett eller annat sätt. Relationer som inte underhålls och brister. Ungar som går igenom allsköns faser och ena dagen passar potatismos och andra dagen passar det inte. Sömnlöshet. Aktiviteter. Föräldramöten. Bus och upptåg. Mobbing. Föräldraförsäkring, jämstäldhetsbonus, föräldrapenning. VAB. Barnkalas.

Ha, ja ibland undrar jag om jag verkligen är frisk huvudet. Många många gånger under vår resa har vi snackat jag och maken - VILL vi verkligen det här. JA. Man ransakar sig och undrar om det är värt allt besvär. JA. Det blir ett rungande JA på alla frågor. Men riktigt VARFÖR vet jag inte.
Jag närmar 40 och eftersom jag levt större delen av mitt liv ensam eller i hop med en eller flera människor så är det inte någon stor grej att vi blir fler. Jag är van vid att serva och hjälpa till och anpassa mig. Jag är van vid att hålla igång ett "maskineri" och ett hushåll - även om jag numera har en man som är väldigt delaktig till skillnad från tidigare i livet.

Det är helt overkligt hur ett barn kan komma att vända uppåner på allt men samtidigt komplettera vår syn på oss själva.
Och kanske hur andra ser på oss.

Många gånger har jag bitit i kinden och gråtit i kudden och legat sömnlös över saker som sagts eller gjorts eller varken sagts eller gjorts...
Jag är tillbaka vid det känsliga ämnet om barnlösheten.

A har bjudit oss på barnkalas. Varken jag eller maken är speciellt sugna på att gå dit. Dels har vi haft en helg utomlands och gjort en massa saker som vi inte brukar göra och är lite trötta efter ledigheten...
Dels bestämde vi förra året för att det var sista barnkalaset med A vi gick på då.

Ändå är det tungt och det tar emot att tänka tankar om det här. Jag vill inte gå dit som enda paret utan barn. Det är tungt nog ändå som det är med all denna väntan. Dels är det ju så att vi aldrig pratar adoption i de sammanhangen. Då är allt bortblåst - vår väntan blir som osynlig...
De få gånger jag träffat de här tjejerna/mammorna ensamma så har det då och då pratats adoption - men aldrig när vi träffas med barn och män... Det är lite märkligt.

För övrigt finns det ju inget som helst att prata om. För väntan är så otroligt dryg och långsam nu så jag vet inte vad. Känslan går inte att beskriva - ibland upplever jag att människor nästan är upprörda på oss för att det tar tid. Vi kan ju verkligen inget göra. Men för varje dag som går blir jag plågsamt medveten om att våra förhoppningar om barn innan jul i år - 2011 - bara är illusioner...

Nu är vi ju tillbaka i verkligheten igen och då är väntan som ett enormt frågetecken som hänger ovanför huvudet på en hela tiden... Man hukar lite för att inte slå i det... Man känner sig tyngd under det och gömmer sig ändå till viss del bakom det...

  
Nästa veckas jobbkläder kanske?

Sådär - nu är ordningen återställd efter en varm och skön helg utomlands. Hotellet var jättebra, det låg i ett trevligt område med gott om liv och rörelse och mysiga små restauranger. Vi såg det vi ville se, hittade några secondhandbutiker men njae, det fyndades inte alls. Älskar vintage men inte när det ligger i högar i en butik där man knappt kommer in mellan drivorna med kläder... Där allt luktar skunk.
En tur på floden, lite inhemsk mat, parkhäng och tunnelbana att åka vilse i...
Ja, det var skönt att komma bort lite och helt solklart har vi hållit tankarna borta från adoption ganska bra. Har nu uppdaterat mig med de bloggar jag läser och ja, livet verkar rulla på även i landet...

Ska göra ett par timmars jobb på jobbet och sen möter maken mig - så får vi ta och fylla kylen och ta igen det vi missat hemma under helgen - fredagsmys och se Dobidoo på SVT Play...

Vad har mer hänt här hemma som jag missat?