Igår chattade jag med grannen på FB och hon berättade att de skulle ha pysselverkstad i tvättstugan och fixa riktigt mysigt och att jag hade gillat det. Sen frågade hon om det var som jag förväntat mig med barn.

Större delen av all den här väntanstiden och längtanstiden har jag inte vågat tänka längre än till att det skulle kunna "ta sig" och bli en graviditet. Jag har knappt vågat fantisera, fundera och föreställa mig hur något skulle vara - och när det sen blev adoption så har man ju ännu svårare att relatera till fantasier och förväntningar - vi har ju inte vetet något om vem det var vi väntat på.
Jag tänker att de som väntar på att barnet ska komma ut ur magen vet ju ungefär hur stort och ungefär hur långt barnet är och ungefär hur hjälplöst litet och ynkligt det ska vara. Vi har ju verkligen inte haft någon koll alls på hur gammalt, hur stort, vilket kön eller färdigheter eller språk eller något...

Att det var en liten bebis vi fick var absolut inte förväntat. Så var vi så otroligt lyckligt lottade att vi får vara med om alla de framsteg han kommer att göra. Hans enda språk kommer bli vårt, vi kommer lära honom hur mat smakar och hur lekar leks och sånger sjungs... Självklart måste vi ta hänsyn till att han har en bakgrund som vi vet ganska lite om hur han upplevt den. Det verkar dock som att hans fosterfamilj verkligen älskat honom och skämt bort honom ganska mycket. Det ger oss en bra grund att bygga vidare på. Han har förmodligen bara varit på barnhemmet den enda gången då vi fick ta emot honom. Vi kommer också göra ett återbesök där framöver då vi lämnar gåvor till barnhemmet och de kommer berätta mer om den verksamhet som bedrivs där.

På de här få veckorna som vi haft honom har har redan lärt sig massor med saker. Han sitter ganska bra men behöver mer "bålträning" för att bli stadig! Han vänder sig från rygg till mage utan problem och snart kommer han med lika stor lätthet vända sig tillbaka till rygg.
Han ville inte alls stödja på fötterna men nu kan han stå korta stunder och börjar hoppa lite när han står upp... Allt detta är förväntade framsteg och förväntad utveckling.
Men hur det faktiskt är att leva 24/7 med en liten bebis - det går inte att fantisera sig fram till. Om man inte hänger väldigt mycket med vänner som har små barn.
Jag kan säga att jag hittentills är väldigt glad att vi är två om ansvaret för honom. Att vi kan lämna över till den andre och gå åt sidan när det blir tungt. Att man kan få vara ensam på toaletten, duscha i lugn och ro, gå en vända på stranden eller ligga inne själv medans den andre går med vagnen.

Och alla de fantastiska sakerna vi får uppleva tillsamans. Att han ler mot oss varje gång han vaknar. Att han följer mig med blicken och skrattar åt mitt pladder och mina sånger. Att han verkar tillfreds med vår omsorg. Att han roas av vår uppenbarelse när vi leker tittut...
Att han låter sig skötas och handskas med av oss... Vi är ju främlingar för honom och nu håller vi på att lära känna varandra...

Det känns som om vi lär oss hans signaler mer och mer och det går framåt i våra lekar och våra antaganden om vad han behöver just nu.

Igår överraskade han oss med att vakna mitt under middagen - som han annars sover sig igenom med pyjamasen på under en filt i vagnen. Men vi fick sitta kvar och äta klart innan han blev såpass vaken och med så vi gick hem och försökte lägga honom hemma istället.

Dagen som idag är en ganska lugn inomhusdag. Vi ligger på sängen och gymmar lite. Han har upptäckt sig själv i spegeln och det var väldigt roligt att se vad den där spralliga bebisen höll på med inne i spegeln.
Vi har närmare en vecka kvar i sol och värme och vi lär oss mer varje dag om detta fantastiska barn som vi får förmånen att lära känna!