Idag har vi varit på ett kalas. Det var ett antal fina ungar och deras päron och det var första gången vi träffade de flesta där. Eller ja. Alla utom en.

Well... det gick fint, sonen skötte sig utmärkt, satt och grejade med en leksak och käkade lite av kalasmaten och uppförde sig exemplariskt. God och glad som vanligt mao.

Så kom födelsedagsbarnets mamma och pratade lite och med sig hade hon en kompis och hennes dotter. Kompisen frågade om jag ammat sonen eftersom vi pratade om att han var så rund och välnärd.

-Nej, vi har adopterat honom så han äter ersättning... svarade jag...

Ja, alltså. Vår son är rätt ljus för att vara från Landet. Någonstans blir det ju faktiskt jättekonstigt att vi kommer behöva förklara att han är adopterad... På de allra flesta adoptivbarn så syns det ju rätt tydligt. Vi har ju inte träffat jättemånga människor som inte känner oss eller vår historia ännu men jag har tänkt på det här. Att han ser ut som vi. Alltså ljus hy och brunt hår (vi är mörkblonda båda två) det enda som skiljer är ögonfärgen egentligen. Detta kommenterades ofta när vi var i landet.

-Han ser ju ut som ni!

Så jag gissar att det kommer behövas förklaras för alla och envar som vi inte känner sen innan att vår son är adopterad. Frågor på det?

Jag klurar redan över hur det kommer kännas. För oss. För honom. Bra? Dåligt? Ja, det blir ju helt klart vad man gör det till...

Och hur och när introducerar man storyn för barnet?
Jag berättar en saga för honom då och då - om hur det var en mamma och en pappa som väntade och längtade och funderade på vem deras barn skulle bli. Sen ringde det en dag och de berättade att det fanns en liten pojke i Landet som behövde en mamma och en pappa och hur glada vi blev då!

Han lyssnar uppnärksamt när jag berättar, kanske känner han redan igen historien. Självklart går den att utveckla och förfina och göra bättre ju äldre han blir - men det känns som att det räcker för nu.
Jag vill att han ska veta att han är älskad och efterlängtad och att vi reste till ett annat land för att få träffa honom...

Hur har ni andra gjort med era barns adoptionsberättelser? Dela gärna med er för jag är nyfiken på hur ni har gjort...