Flera gånger sen vi fick sonen har jag tänkt på hans biologiska mamma. Hur för mig ovisshet äntligen tagit slut och hennes knappt har börjat. Jag menar; hon kommer ju säkerligen alltid undra hur det gick för hennes barn. Hon kommer alltid fundera över hur han vuxit upp och om han kommer söka efter henne någon gång när han blir vuxen...

Jag är så otroligt lyckligt lottad som får finnas i hennes sons liv, att jag är den som får var där när han somnar på kvällen och när han vaknar på morgonen. Att jag ska få vara med när han firar sin första födelsedag, när han får sina första kompisar på förskolan eller i grannskapet, tar examen från första klass, gör sitt första mål i fotboll, hockey eller handboll kanske. När han presenterar sin första flickvän och får sitt första jobb...

Konstigt nog har ju allt gått så bra, från första stund har han känts trygg och nöjd med oss, med livet, med allt som händer omkring honom. Självklart är det ibland saker som han blir lite stressad av, som när vi var på vårdcentralen och de skulle ta blodprov osv. När vi träffar nya människor är vi restriktiva med närkontakten - han har det bäst hos oss just nu och det verkar som att våra nära och kära förstår och respekterar!
Men på hela taget har allt gått fantastiskt bra. Han är en tålmodig, envis, rolig, charmerande fantastiskt liten person! Jag är så lycklig över att få vara hans mamma!

Det som är märkligt är att det känns så naturligt att vara mamma, det är som om jag aldrig gjort annat än bytt blöjor, lagat barnmat, sjungit barnsånger och vyssjat och burit en liten plutt... Inget är särskilt "nytt" - trots att det säkert är över 20 år sen jag tröstade en liten. Mina vänners barn har ju så klart velat gå till sina föräldrar om något gjort dem ledsan. Men jag satt barnvakt åt mina systrar och grannarnas barn - men som sagt, det är över 20 år sen...

Idag har maken varit hemma själv med sonen på kvällen, jag har varit på en kurs... Han var så trött så det hade inte varit några som helst problem att få honom i säng iaf. Vanligtvis sover han 3 gånger per dag men den här veckan har han själv valt bort en sovpaus - till förmån för två längre istället... Det är så otroligt skönt att kunna ställa vagnen utanför dörren och ha uppsikt genom fönstret när han sover ute...

Det har vart en spännande första vecka som 'riktigt' föräldraledig. Jag har dessutom lokaliserat en gammal bekant - med nyfött barn - i grannskapet... Det bådar ju gott inför vinter och vår - det kanske blir en hel del barnvagnspromenader av det...

På måndag börjar min "föräldraledighet" på allvar. Den nyblivna pappan ska återgå till jobbet och jag ska vara själv med sonen en hel dag.
Jag har testat att göra saker som skulle kunna te sig lite svårt utan hjälp - som att ta sig till barnvagnen med unge på armen och väskan och allt som man ska ha med...
Det har funkat.

Jag har duschat och badat honom själv - han har suttit i baljan och plaskat inne i duschen medans jag schamponerat och tvättat mig.

Det har funkat. Nu har vi skaffat en Bumbo som ska underlätta lite till - den går ju också att ha i duschen!

Jag har testkört barnvagnen i uppförsbackarna - det är sjuuuuukt jobbigt och går superlångsamt uppför.

Men det funkar.

Vi har en gåstol som kan sysselsätta sonen i tvättstugan, vi har en lånad bil för tillfället, mängder av vänner och saker som är o-besökta och o-testade - det är nu livet med barn börjar!

Men i morgon ska jag ha en dag för mig själv - åka till ett ställe jag gillar och göra sånt jag tycker är kul... Sonen får vara en hel dag med pappa - det kommer bli bra!

När man adopterar måste barnen gå igenom en särskild undersökning vid hemkomsten - förr kallades den "tropikundersökning" - nu vet jag inte... Alla vet iaf vad man menar...

Vi började med att lämna blodprov i förra veckan. Igår försökte vi ta avföringsprover och ett urinprov...
Men det var ju lättare sagt än gjort. Vi började efter frukost som bestod av en flaska ersättning och sen fortsatte det med vatten till frukosten (äggröra) och så hade jag läst att man kunde tejpa en påse på den lilla snoppen och sen kolla blöjan regelbundet tills man "fått det man ville ha"...
Igår ville den lille knappt kissa allt. Men inget var som det skulle igår...

Idag ringde jag för att kolla om man kunde lämna proverna som imorgon eller "hur gamla" de fick vara...
De ville helst jag skulle komma omgående - men det var omöjligt. Så jag skulle komma 'om en stund' och när sonen vaknade igen tog jag honom med mig och stack iväg till vårdcentralen. Jag trodde det skulle gå snabbt...

Men, när jag kom visste ingen vad jag snackade om och den som jag pratat med hande precis tagit in en patient... Lillo blev plötsligt väldigt kinkig och jag kollade klockan - shit - matdax! Och jag hade noll och ingenting med mig - inte skötväska, ingen mat, inget alls... Det här skulle ju gå fort!

Så jag fick lirka ner honom i overallen igen och störta hem i den lånade bilen...
Väl hemma var han så otålig, hungrig och asförbannad så det knappt gick att få i honom nån mat...

När han väl tog flaskan så somnade han istället...

Så jag fick återvända till vårdcentralen utan barn och lämnat det provet som gick att lämna och sen fick jag nya testmöjligheter och så gör vi ett nytt försök imorgon...

Man lär så länge man lever... och jag lärde mig att ha bättre koll på klockan och ta med saker för att kunna ge mat eller byta blöja ÄVEN om jag bara ska vara borta en kvart...

Sonen kinkar, maken har ont och magen är i olag...

Det var minsann ingen bra start på det här året...
Hoppas det vänder snart...