Nästan tio veckor sen vi kom hem - väldigt snart dax för en första återrapport och det ska bli roligt att få berätta om sonens framsteg...

Eftersom han är en ganska knubbig bebis så trodde jag nästan att han inte har ork att lyfta upp hela kroppen men han kan stå på alla fyra. Dock är det magläge som intas ganska snart - och idag har han liksom kommit på att han kan dra sig framåt med händerna. Det var något som lockade - mammas kamera på golvet!

Han försöker också resa sig mot saker och sitter helt utan stöd - kuddar att falla mot är nu bortplockade - de behövs inte längre...

En tand är på väg upp i nederkäken och den har vi väntat på länge! Jag tror att den intill är på väg den med men vi tar en tand i taget...

Han är en riktigt mysig kille nu, gladlynt, nyfiken och sprallig. Dagligen facineras jag av att vi får vara med honom i dessa framsteg, upptäcka världen med honom, visa och guida, stödja och skydda.

Tiden går så fort - det känns som att jag inte hinner reflektera över vad allt innebär. Jag hinner inte glädjas över och begrunda det fantastiska i att jag är mamma. Jag behöver sätta mig ner och fundera över vad jag är mittuppi - men det känns som att tiden inte räcker till...