På vardagarna tillbringar jag ofta 10-11 timmarhelt ensam med sonen - för det mesta är det full fart och inte sällan varierar sovtiderna och framförallt hur länge han sover. Många gånger sover han på en promenad eller transportsträcka av något slag... Det vill säga att jag inte vilar särskilt mycket från honom på dagtid... På helgerna är vi ju ofta båda två med honom och det är sällan jag är helt ensam i vårt hus. Men nu är jag det... Ligger på sängen och försöker känna in den nästan magiska stillheten och smakar på tystnaden... Så skönt! Men som så ofta nuförtiden störs jag av tankar på hur effektiv jag måste vara om jag vill hinna med något när det är tyst och tomt... Jag vågar inte bara sträcka ut mig på soffan eller sängen och somna typ. Och så längtar jag efter dem, makens skäggsträva kind, sonens babymjuka! Åh vad jag vill pussa på dem båda två! Men inte riktigt än...